Nya Årstafältet

Det vinnande förslaget i den inbjudna tävlingen om Årstafältets framtid kan bedömas ur några olika perspektiv:

1) Efterfrågeperspektiv. Detta perspektiv utgår från en bedömning av marknadssituationen i Stockholm, vilken typ av exploatering som investerare värderar och är villiga att betala för, dvs vilken stadsmiljö som mest skulle motsvara det dagens hushåll, företag, handlare, turister och stockholmare i gemen uppskattar.

2) Programperspektiv. Förslaget bedöms då utifrån en läsning av tävlingsprogrammets intentioner, dvs stadens politikers önskemål och motiv, liksom bakgrunden till att tidigare beslut om bevarande liksom en mindre exploatering på Södra Länken revs upp till förmån för en tävling.

3) Genomförandeperspektiv. Förslaget bedöms då utifrån ett realistiskt perspektiv, dvs utifrån hur enkelt det är att genomföra, vilka särintressen, organisationer och politiska partier som kan tänkas motarbeta eller stödja ett genomförande, liksom hur väl det är anpassat till stadsbyggandets formalia, som exempelvis regler, normer, planinstrument, trafik- och miljökrav.

Beroende på vilket perspektiv som anläggs kan det vinnande förslaget, Arkipelag, betecknas som allt från uselt till genialt. Någon objektiv sanning om rätt och fel finns inte i stadsplanering liksom i politik. Det politiska uppdraget handlar om avvägningar mellan det önskvärda och det möjliga.

1) Efterfrågeperspektiv

Detta perspektiv utgår från betalningsvilja och investeringsvilja som avgör till vilket pris och i vilken volym produkter och tjänster produceras. Hög efterfrågan på en produkt ger enligt klassiskt marknadsekonomiskt synsätt antingen a) ökade priser eller b) ökad produktionsvolym. På en fri marknad, där det inte finns några restriktioner vad gäller prissättning eller produktion, möts marknadens aktörer (köpare och säljare) i ett jämviktsläge. Produktionsvolymen anpassas till efterfrågan vid en viss prisnivå. Det uppstår en balans mellan betalningsförmåga och produktionskostnad.

Det finns andra perspektiv på hur ett samhälle fungerar - planekonomiska , religiösa eller moraliska. Dessa perspektiv försöker bortförklara hög efterfrågan som ”konstlad”; som ett resultat av ”indoktrinering”, ”massmediestyrning”, ”fördomar” eller ”bristande ideologisk medvetenhet”. Efterfrågan på trerummare i Skärholmen är lägre än efterfrågan på trerummare på Östermalm. Det är fakta. Jag menar att orsaken är att stockholmare i gemen föredrar att bo på Östermalm. Jag tror inte att prisskillnaden kan förklaras av den negativa publicitet som Skärholmen fick vid sin invigning, genom en kritisk artikel i Dagens Nyheter av Lars Gyllensten. De som tror detta skulle, åtminstone av Karl Marx, ha avfärdats som idealister.

Alltså. I ett marknadsekonomiskt perspektiv bör produktion av varor och tjänster utgå från vad människor vill ha. Inte utifrån ideologi, dvs utifrån vad experter eller makthavare anser att folk ”ska ha”, ”borde gilla” eller ”bör ”övertalas att acceptera”.

Detta är inte så komplicerat som det verkar. Låt oss ta förra sommarens intensiva debatt om det flytande badhuset på Riddarfjärden som exempel. Den grundläggande orsaken till försöket att få till en byggrätt på Riddarfjärden är att byggnader i Stockholms innerstad ger högre avkastning än byggnader i Stockholms ytterstad. Att vinsten är högre på byggnader i innerstaden beror på att innerstadens yttre miljö uppfattas om mer attraktiv än de modernistiska miljöerna utanför innerstaden. Alltså utbud och efterfrågan. I stadsbyggandet har vi tyvärr restriktioner på utbudssidan (det man har rätt att bygga).

Stadsbristens problem, grundkurs

Stockholms – och många andra svenska städers – grundproblem heter ”Stadsbrist”. Den täta innerstad som byggdes före andra världskriget blandar bostäder, arbetsplatser, kultur, utbildning och kommers. Gator och torg går ända ner till vattnet. Man kan bo, arbeta, handla, roa sig utan att tvingas till långa bilresor. Men sedan 1945 har vi i Sverige byggt en gles och utspridd stad, anpassad för biltrafik och långpendling. Separata arbets- och bostadsområden har placerats långt från vattendrag och vackra utsikter. Vi har byggt förorter i stället för stad.

Reglerna i stadsbyggandet har anpassats till förortsbyggande. Normer för trafik, buller, säkerhet - liksom förbudet att bygga närmare än hundra meter från stränderna - har förstärkt skillnaden mellan äldre innerstad och nya förorter. Bredäng från 1960-talets början uppfyller i stort sett alla de kriterier på en ”god bebyggd miljö” som vi idag håller oss med. Hornsgatan bryter mot de flesta av dessa. Trots att efterfrågan på lägenheter längs Hornsgatan är högre än de i Bredäng.

Det är en allmänt känd sanning, även bland politiker och planerare, att våra mest älskade och uppskattade stadsdelar – från Stockholms innerstad och Vibys gränder till Marsstrands strandpromenader och sekelskiftets trädgårdsstäder längs kuster och vattendrag – inte varit möjliga att bygga om dagens regelverk tillämpats. Höga priser på innerstädernas kontor, affärer och bostäder – liksom placeringen av det tänkta badhotellet - visar att:

· Efterfrågan på blandad kvartersstad med vacker utsikt är högre än utbudet.

· Det blir allt svårare att hitta byggbara tomter i innerstäderna.

· Boende i blandad stadsmiljö blir alltmer en form av lyxkonsumtion, reserverad för samhällets mest betalningsstarka grupper.

Det fanns därför ingen anledning att kritisera Nordic Hotels förslag till badhotell sommaren 2007. Det är logiskt att entreprenörer hanterar ”bristen på innerstadstomter” genom att lansera projekt i känsliga lägen. Vad ska de annars göra? Bristen på innerstadstomter kan förtydligas. Antag att det funnits ett stort obebyggt kvarter längs Norrmälarstrand. Nordic Hotels hade kunnat söka bygglov för ett badhotell med utsikt mot Riddarfjärden på denna tomt i stället för ute i vattnet. Projektet hade mötts av applåder, inte protester. Turistbyråerna hade fått ett nytt spännande projekt att visa upp.

Det politiska uppdraget

Ur efterfrågeperspektiv blir utmaningen för våra politiker att skapa fler platser – utanför de gamla stadskärnorna – där det går att bygga en mångfunktionell och efterfrågad stadsmiljö. Politiker kan med de stadsplaner de beslutar om skapa mer värdefull mark, den sorts mark som Nordic Hotell vill bygga på. Jag menar alltså att nya stadsdelar borde vara mer attraktiva ur användarperspektiv än äldre stadsdelar.

Den typen av krav ställs på bilar, mobiltelefoner, tvättmaskiner, datorer, cyklar och glasögon. Producenterna tvingas producera bättre produkter än de gjorde för hundra eller tio år sedan. En bidragande orsak är att sådana produkter har kortare livslängd än stadsdelar och att konkurrensen är högre. Stockholms utan konkurrens bästa nya stadsdel, den både ur ekologiskt och stadsbyggnadsmässigt perspektiv stora framgången Hammarby Sjöstad, är ännu inte mer populär (dvs dyr = motsvarar efterfrågan) än den gamla stadsdelen Östermalm. Men det är ändå ett stort steg framåt, i jämförelse med tidigare 1900-talsförorter. Hammarby Sjöstad har också fördelen av att vara en ganska stor och sammanhängande stadsdel, som med tiden kan utvecklas till ett nytt Östermalm.

Ur detta perspektiv är förslaget Arkipelag svagt. Den lilla och smala remsa av ny bebyggelse intill bostadsområdet Valla Gärde som Eric Guidice och Archi5 har presenterat har få strukturella likheter med innerstadens bebyggelse.

Medan innerstadens främsta karakteristika är ett kontinuerligt gatunät med hög genomströmning av trafik (privatbilar, bussar, taxi, gående, cyklister, tunnelbana) liksom en hög kritisk massa (många hus med många boende och arbetande och shoppande) består det vinnande förslaget av ett i princip orört Årstafält utan kopplingar till omgivningen och en därmed låg exploateringsnivå totalt sett. Det är lätt att göra en jämförelse mellan Östermalms och Arkipelags struktur. Arkipelag är ett trafikalt isolerat område, medan Östermalm är ett med omgivningen trafikalt integrerat område.

Med ”trafikalt” menar jag här verklighetens trafik, dvs personbilar, motorcyklar, SL-bussar, spårvagnar, tunnelbanelinjer, taxi, pendeltåg, turistbussar, cyklister, gående , rullstolar och barnvagnsekipage. Inte trafik definierat som gångtrafik. Även om de Space Syntaxanalyser av gatunät som görs idag, har en hel del poänger, är det farligt att glömma bort alla andra sorters trafikströmmar. Om man bara analyserar gatunätet utifrån hur det fungerar utifrån de gåendes perspektiv missar man mycket. Det skulle vara ungefär som att beskriva hur internet fungerar enbart utifrån möjligheten att skicka mail.

Dagens städer har även bilar och bussar och spårvagnar och tunnelbanor, vid sidan av gångtrafiken. Internet erbjuder även hemsidor, bloggar, nedladdning etc, vid sidan av mailfunktionen. Det gångstråk som skiljer förslaget Arkipelags bebyggelse från det närmast orörda Årstafältet kanske får höga poäng vad gäller gångtrafik. Men det är inte urbant, om vi med urbant menar hur en stad fungerar. Se även diskussionen om parker nedan.

Summering: Om Arkipelag värderas utifrån hur väl det motsvarar marknadens efterfrågan på innerstadsmiljö, blir betyget en etta med fem som högsta poäng. Få företag, nöjesetablissemang, butiker, hushåll, organisationer, restauranger, hotell och turister kan förväntas föredra att befinna sig i Arkipelags område framför att befinna sig på Östermalm. Det beror både på gatunätets utseende och omgivningen och exploateringsgraden. Arkieplags bebyggelse täcker helt enkelt ett för litet område för att skapa en kontinuerlig stadsstruktur. Centrala Sundbyberg täcker också ett mycket litet område, men det har en gatustruktur som är helt invävd i och med omgivningen, utan några glapp och mellanrum. Därför kan centrala Sundbyberg sägas vara mer urbant än Arkipelag.

Programperspektiv

Det vinnande förslaget i tävlingen om Årstafältet kan även utvärderas utifrån tävlingsprogrammet, dvs utifrån vad Stockholms politiker och tjänstemän efterfrågade. Bakgrunden till tävlingen är att ett förslag till en ny stadsdel på Årstafältet presenterades av Stockholms Handelskammare i februari 2006. Rapporten ”Åtgärda Stockholms stadsbrist” visade en helt ny innerstad på Årstafältet med drygt 9000 lägenheter samt kontor, handel, hotell, verkstadslokaler etc. total våningsyta 1 400 000 kvm för ca 30 000 boende och 10 000 arbetande.

Planen visade en klassisk kvartersstad med ett flertal parker och torg samlade runt en stadspark med konstgjorda sjöar och öar, något större än Humlegården på Östermalm. De två miljonprogramsområdena Valla Gärde och Östberga och de två industriområdena till öster och väster knöts i planen ihop till en och samma stadsdel, med kraftig förtätning i kringliggande stadsdelar. Jag ritade planen redan 1994, som en del av ett examensarbete på KTH:s arkitektskola.

I och med Handelskammarens rapport tog diskussionen om Årstafältet fart. Stadshusalliansen – m, fp och kd – skrev efter kommunalvalet 2006 i sitt manifest ”Ett friare Stockholm” att man ville bryta med det segregerade förortsbyggandet och bygga attraktiva nya stadsmiljöer: ”Staden ska bygga kvartersbebyggelse även i ytterstaden”. 2006-11-16 beslutade marknämnden att tillstyrka att arbete skulle inledas för planering av en ny stadsdel i Årsta. I april 2007 diskuterade stadsbyggnadsnämnden ett förslag till en begränsad utbyggnad med punkthus på före detta Södra Länken, intill Valla Gärde, en plan som togs fram 2004. Inför beslutet om punkthusen 2007 skrev Svenska Dagbladets ledarsida bland annat:

”Årstafältet är en plats som stadsplanerarna glömde. Nu kan stadsbyggnadsnämnden välja att göra bort sig eller att göra något bra. Visionen om en levande stad också utanför Stureplan är bra mycket bättre än elva punkthus i en gammal detaljplan. Och det borde vara möjligt att komma överens över blockgränsen. Carin Jämtin vill att socialdemokraterna ska föra en ny mer stadsvänlig politik i Stockholm. Varför inte börja på Årstafältet?”

”Tydliga kopplingar till omgivningen”

Förslaget till punkthus med 450 lägenheter underkändes av stadshusmajoriteten. Det öppnade även för att gällande detaljplan från 2001 som angav fältet som park kunde ändras eller upphävas. I ett gemensamt tjänsteutlåtande 2007-05-24 från stadsbyggnads- och exploateringskontoret gavs exploateringskontoret i uppdrag att påbörja utredning av förutsättningar för en ny stadsdel i Årsta, genom att anordna ett arkitekt- och stadsbyggnadsuppdrag med 6-8 deltagare för att få besluts- och diskussionsunderlag för anläggandet av en ny stadsdel och en stadspark vid Årstafältet. I skrivelsen stod bland annat:

”En ny stadsdel måste integreras väl med omkringliggande stadsdelar för att överbrygga de barriärer som finns idag. att skapa naturliga och fungerande kopplingar till omgivande stadsdelar är av central betydelse för projektet. Den nya stadsdelen måste ges ett gatunät och en byggnadsstruktur som är tillräckligt finmaskigt för att möjliggöra integration och rörlighet genom området och för att undvika att den nya stadsdelen blir en egen enklav med nya barriäreffekter.”

Närmare ett år senare, i april 2008, presenterade exploateringskontoret sitt program för tävlingen, med inbjudan till arkitektföretag att lämna in ansökan om att få deltaga i tävlingen. Programmet efterfrågade "en långsiktigt hållbar, levande stadsbygd med tydliga kopplingar till omkringliggande bostads- och verksamhetsområden". Vissa av de frågor som de tävlande skulle besvara hade direkt koppling till stadsplanens utformning (Andra frågor, relaterade till upplåtelseformer, arkitektur, planteringar, byggnaders höjd och hur de framtida boende skulle uppmuntras att cykla, lämnas här utanför diskussionen eftersom sådana frågor inte har med stadsplanen att göra.) Flera frågor antydde att den nya bebyggelsens kopplingar till omgivningen ansågs viktig, t ex:

”Hur kan de befintliga bostads- och verksamhetsområdena integreras i den nya stadsbygden? Hur skapar man ett välintegrerat gatu-, gång- och cykeltrafiknät på och runt fältet som underlättar för kontakter mellan stadsdelarna och bidrar till att undvika onödig resväg? ”

Analys av Arkipelag

Förslaget Arkipelag kopplar på fem ställen ihop Sandfjärdsgatan (Valla Gärdes huvudgata) med den nya bebyggelsens gatunät. Dess gatunät är inte kopplat till något av de två industriområdena till öster och väster. Det har inte heller någon koppling till gatunätet i Östberga. Bebyggelsen är koncentrerad till ett enda område, ett smalt stråk längs Valla Gärde. Till skillnad mot förslag som Neva och Årsta Urban Nature föreslår Arkipelag ingen sammanhängande ny stadsfront runtomkring Årstafältet.

Betrakta några existerande stadsparker i dagens Stockholm – Humlegården, Vasaparken, Kronobergsparken, Tegnérlunden, Kungsträdgården, Högalidsparken, Vanadislunden, Karlaplan, Berzelii Park, Norr Mälarstrand, Rålambshovsparken, Pålsundsparken, Mariatorget. De har alla en gräns mellan bebyggelse och park i form av en offentlig och trafikerad gata. Arkipelag har ingen sådan urban gräns. Arkipelag möter istället parken i form av bebyggelse placerad längs ett barnvänligt och bilfritt gångtrafikstråk med öppna ytor och platser. Den sortens möte mellan bebyggelse och natur finns det gott om i Stockholms förorter, t ex i Bredäng, Vårby, Husby, Alby och Fatbursparken på Södermalm. Industriområdena och Östberga möter Årstafältet som idag.

Summering: Det vinnande förslaget undviker att koppla samman de olika stadsdelarna. Det undviker att utforma Årstafältet som en urban park, om vi med ”urban park” menar offentligt tillgängliga, av förbipasserande synliga och trafikmässigt integrerade stadsparker som Central Park eller Hyde Park i New York och London. I vilken grad förslaget lever upp till programmets och våra politikers ambitioner är en fråga om värderingar. Finansborgarrådet Sten Nordin och stadsbyggnadsrådet Kristina Alvendal, skrev i ett svar i Svenska Dagbladet till nätverket som vill bevara Årstafältet bland annat följande:

” Stadsdelen är tänkt att skapa ny innerstad utanför de traditionella tullarna med bostäder för flera tusen människor. Dessutom kan vi skapa ett bättre samband med trygga gator mellan Årsta och Östberga samtidigt som en mycket fin park kan iordningställas.”

Arkipelag kan ges ur detta perspektiv betyget två, eftersom det undviker att koppla samman alla stadsdelar kring fältet, utom en. Det har inga trygga eller befolkade gator som binder samman Gullmarsplan med Gamla Årsta, Valla Gärde och Östberga. Det motsvarar inte, det är i alla fall min tolkning, Kristina Alvendals vision av promenadstaden.

Genomförandeperspektiv

Det viktigaste perspektivet i stadsbyggnadssammanhang är möjligheten att få något byggt. Av de sex inlämnade tävlingsförslagen är Arkipelag det som avviker minst från planförslaget från 2004, med punkthus ovanpå den före detta Årstalänken. I stället för det tidigare förslagets 450 lägenheter ger Arkipelag enligt tidningen Arkitekten ca 4 000 lägenheter och hälften så mycket kvadratmeter för kontor. Det gör att de tjänstemän som tog fram förslaget till punkthusbebyggelse kan betrakta det nya förslaget som en fortsättning på deras redan nedlagda planarbete.

Att förslaget enligt juryn är öppet och flexibelt, gör också att tjänstemän och representanter för olika byggföretag inte behöver känna sig alltför hårt styrda av det vinnande förslaget. Möjligheten att bearbeta planen gör att många kan känna sig delaktiga i framtagandet av den definitiva planen. Det är till och med möjligt att stadsbyggnadskontoret, tillsammans med arkitekterna bakom förslaget Arkipelag, kan bearbeta det vinnande förslaget så att det motsvarar några av programmets skrivningar.

Bebyggelsen är också tät och samlad inom ett väl avgränsat område. De gör att exploateringsekonomin kan bli ganska god, dvs hög exploatering kombinerat med relativt låga kostnader för nya gator, torg, parker. Exploateringsekonomi är dock inte samma sak som lönsamhet, eftersom vinsten även beror på hur hög efterfrågan kan tänkas bli. Det perspektivet har redan berörts.

Ur samrådsperspektiv, dvs hur många som kan tänkas överklaga och protestera mot planen, har juryn också gjort ett gott val. Det är i princip bara de boende i Valla får sin utsikt mot fältet blockerad av nya byggnader. Östbergaborna och de boende på Enskedefältet berörs i inte alls. Nätverket som vill bevara Årstafältet som det är, bör också kunna känna sig ganska lugna. Arkipelag är mer realistiskt än förslaget Maximus som river delar av dagens industriområden och Årsta händer som placerar ut nya punkthus lite här och var. Även Neva och Årsta Urban Nature hade skapat betydligt fler konflikter, eftersom de föreslår bebyggelse på fler sidor av fältet.

Självklart hade det förslag jag tog fram 1994 varit ännu svårare att genomföra, om man med svårigheter menar att många skulle ha protesterat. Alternativ Stads och Yimbys förslag, att förtäta alla stadsdelar runt Årstafältet med innerstadens kvartersbebyggelse som modell är det mest realistiska ur efterfrågeperspektiv, men helt orealistiskt ur genomförandeperspektiv. Arkipelag är således det bästa förslaget ur bevarandesynpunkt. Den som förespråkar Status Quo borde vara nöjd med att fältets öppna förortskaraktär bevaras åt öster, väster och söder.

Ur politiskt perspektiv bör även den politiska oppositionen (s + mp) känna sig relativt nöjd. Punkthusplanen från 2004 togs fram under rödgrön majoritet i stadshuset. De kan tolka det vinnande förslaget som en vidareutveckling av sin idé att förtäta Valla Gärde men bevara resten av fältet. En överenskommelse om att inte göra Årstafältet till en valfråga är möjlig, vilket gynnar både opposition och majoritet.

En helt annan situation skulle självklart uppkomma, om båda de politiska blocken kommer överens om att vi ska bygga mer innerstad i Stockholm. Och om de boende kring fältet gavs möjlighet att delta i utformningen på kvartersnivå, utifrån en sammanhållen plan. Det som var min tanke 1994.

Ur professionellt perspektiv bör Arkipelag tilltala den grupp arkitekter som anser att gammal traditionell kvartersstad från 1800-talet är omodern och ett utslag av nostalgiskt tillbakablickande. Många arkitektkontor som själva har sina lokaler på Södermalm och Östermalm avfärdar innerstadens kvartersbebyggelse som helt ur fas med tiden. Många arkitekter som själva bor i innerstaden blir upprörda över försök att bygga mer kvartersstad. Stockholm saknar också en djärvt utformad modernistisk förortsbebyggelse i klassisk fransk 1960-talstappning. Om själva husen utformas enligt förslaget, kan Stockholm begåvas med sin variant av La Defénse, det modernistiska arbetsområdet med spektakulär arkitektur i Paris utkant.

Summering: Juryn har gjort ett klokt val som borgar för ett snabbt genomförande och få konflikter. Arkipelag ges ur genomförandeperspektiv toppbetyg, dvs en femma.

Underskatta inte motståndet mot staden

För Stockholms del visar tävlingsresultatet att det är svårt att på allvar skapar mer innerstad. De förtätningar som idag görs på Kungsholmen, i City och på Södermalm är positiva och ökar antalet bostäder i innerstadsmiljö. Det beror på att marken i innerstaden betraktas som innerstad. Där är det tillåtet att bygga innerstad. Men marken i ytterstaden betraktas av de flesta som något annat. Därför är motståndet mot att bygga mer innerstad i förorten också starkare.

Förslaget till ny översiktsplan för Stockholm förespråkar en tät och kontinuerlig stad och att glappen mellan dagens förortsområden bör byggas ihop. Tjänstemän och politiker har tagit fram en översiktplan som är närmast historisk, eftersom den helt bryter mot modernismens ide´ att bygga isolerade öar. Men svårigheterna bör inte underskattas. I praktiken kan det lika gärna bli så, att dagens funktionsuppdelade stad visar sig alltför svår att förändra.

Tävlingen om Årstafältet belyser avståndet mellan mål och plan. Tävlingsprogrammet efterfrågade ihopkoppling av ett antal olika förortsområden, men resulterade i ett förslag till förtätning i ett enda område.

Därför bör vi glädja oss åt att Östermalm hann byggas innan dagens planeringsprocess med samråd och krav på gröna korridorer och bullernormer infördes. Om internet funnits när Stockholm i slutet av 1800-talet beslutade att ersätta Ladugårdsgärdets jordbruk och militära övningsfält med stenstadsbebyggelse, dvs Östermalm, hade bloggosfären fullkomligt exploderat av protestlistor och upprop. Och tänk er rubrikerna i massmedia:

”Karl XI:s övningsfält hotas av bostadsspekulanter”

”Sällsynt skalbagge hotas av byggprojekt”

”Stormöte mot byggkapitalets exploateringsplaner”

”Miljörörelsen kräver: Rädda Ladugårdsgärdet från skövling”

”Innerstadsbor i protestmarsch mot skövling av grönområde”

”Norrmalmsbor kräver: gör stadspark av Ladugårdsgärdet”

”Segerfest på Gärdet: Östermalmsprojektet stoppat”

”Bostadsbristen i Stockholm mot rekordsiffror”

Jerker Söderlind

Folkets Folkhem - eller bolagens?

Om ett kraschlandat lyft i miljonprogrammet

I november 2008 begär Svenska Bostäders VD i Stockholm, Göran Wendel, avsked från sin tjänst. Fackeltåg och demonstrationer mot företagets projekt för upprustning av sina bostäder i Husby i Stockholm 2007 har fått luften att långsamt pysa ut ur Stockholm stads ambitiösa försök till ”lyft” av miljonprogramsområdena kring Järvafältet.

I december 2008 ingriper polisen i Malmö mot en ockuperad lokal i Rosengård. Kravaller med brinnande bilar och ungdomar som kastar sten mot polisen sätter fyller tidningarnas löpsedlar. Ett uppsagt kontrakt till en källarmoské startat en händelsekedja som förstärker bilden av miljonprogrammets invånare som ett problem eller ett hot.

Ungefär samtidigt avbryter den borgerliga majoriteten i Stockholm sitt program för försäljning av lägenheter till förortens invånare. De så kallade ”utförsäljningarna” av hyreslägenheter (ombildning till bostadsrätt) som i innerstaden förvandlat vanliga medborgare till miljonärer har svårt att få fäste i stadens ytterkanter.

För att förstå nutidens problem kan ibland en tillbakablick vara värt besväret. Här följer några noteringar kring folkhemmets problematik, då, idag och i framtiden.

Folkhemmet - modell 1947

1947 gav Elisabeth och Edvard Sjöqvist sitt lilla bidrag till byggandet av det svenska folkhemmet. Med eget arbete och ett litet lån från banken köpte de två stycken stadsplanelagda tomter och uppförde två villor med cementblocksgrund och trästomme i stadsdelen Ekängen i Nacka kommun. För att täcka kostnaderna sålde de den ena villan och inredde en separat uthyrningsdel i det egna huset. Elisabeth var halvsidigt polioförlamad och stod för grönsaksodlingen och kaninuppfödningen. Edvard var parkarbetare i kommunen och knäckte extra som möbelsnickare. Huset på Rådjursvägen 10 såldes 1997 av de två sönerna till en barnfamilj som omedelbart började rusta upp och måla om det då ganska illa tilltygade tvåplanshuset.

Folkhemmet - modell 2008

60 år senare har vi 4-5 stora byggföretag som köper upp mark, bekostar planläggning och sedan bygger stora sammanhållna klungor av villor, radhus, punkthus eller bostadskvarter. Vår tids Elisabeth och Edvard bor i hyreslägenhet med privat eller kommunal ägare som sköter allt från trappstädning till stambyte och lägger fast hyran efter obligatoriska förhandlingar med hyresgästföreningens ombudsmän. Har de fast anställning och inga betalningsanmärkningar kan de köpa sig en nyckelfärdig bostadsrätt med vägghängd lättstädad toalett och den senaste tvätt- och torktumlar-pelaren som tillval.

Något har hänt. Folkhemmet byggs inte längre av folket, utan åt folket. Vi har blivit kunder i våra hem.

När barfotaekonomen – och sedermera rådgivaren till Världsbanken – Hernando de Soto analyserar världsfattigdomen ligger fokus inte på det som arkitekter och stadsplanerare gillar att träta om – om gator ska vara raka eller kurviga, husen höga eller låga, taken spetsiga eller platta, fasaderna klassiska eller modernistiska. De Soto säger i korthet att avsaknaden av äganderätt till fastigheter (alltså både hus och mark) förhindrar ekonomisk utveckling enligt det klassiska europeiska och amerikanska receptet: belåna din egen ägandes jordbruksmark eller ditt hus för att investera i nya djur, fordon, lokaler, råvaror eller maskiner (från skördetröskor till datorer).

I sin bok ”The Mystery of Capital” förespråkar de Soto ett småskaligt, lokalt ägande som väg ut ur fattigdom och beroende. Parallellen är tydlig till Grameen Bank, grundad av Muhammad Yunus, mottagare av Nobels fredspris 2006, där mikrokrediter till främst kvinnliga företagare ses som ett alternativ till dagens centralstyrda och ofta korruptionsdrabbade biståndsprogram.

Ett parallellt drama – med märkliga politiska förtecken – har de senaste åren utspelat sig i det svenska folkhemmets idag inte längre helt ”svenska” stadsdelar. I kampen om makten – en makt som, som alla goda marxister vet, i grund och botten definieras av ägandet - har det som länge var en vänsterparoll, ”all makt åt folket”, tagits över av den politiska högern.

Folkhemmet i Östberga – folket mot staten

När de boende i miljonprogramsområdet Östberga i Stockholm 2002 organiserat sig för att köpa sina bostäder av kommunala bolaget Svenska Bostäder slog den socialdemokratiska regeringen till med en stopplag – riktad mot de grupper som ur varje sansad analys borde tillhöra vänsterns kärntrupper i riksdags- och kommunalval.

Något har hänt. Folkhemmets folk vandrar i otakt med sina folkvalda. Är det folket eller dess företrädare som trampat snett?

Att kammarrätten fem år senare gav Östbergaborna upprättelse och ombildningar åter blev aktuella, med den borgerliga stockholmsregeringens goda minne, ställer frågan inte bara om hur miljonprogrammet – det moderna folkhemmets på gränsen till tjatighet utskällda ikon – ska förändras, utan än viktigare av vem, dvs på vilkas villkor och på vems uppdrag. Hittills har upprustningar genomförts i samma skala – dvs utifrån samma centralistiska finansierings- och maktstruktur som under programmets tillblivelse. Einsteins kända citat, om att ”problem inte kan lösas med samma metoder som skapade dem”, är här ytterst passande.

Så, allvarligt talat, hur ska vi ha det, i det nya folkhemmet, byggt på grunderna av 1900-talets urbanistiska magplask? Låt oss för en stund bortse från den bortförklaring som går ut på att skylla miljonprogrammets impopularitet på illvilliga borgerliga innerstadsskribenters nedsättande skriverier – som att t ex Skärholmens dåliga image skulle kunna förklaras av några kritiska kommentarer av Lars Gyllensten på Dagens Nyheters kultursida i samband med Skärholmens invigning. En sådan naiv bild av journalistikens makt över verkligheten har knappt ens en blåögd förstaterminselev på journalisthögskolan. (Fast om det var så, visst vore världen enkel? Beordra alla tidningar att skriva hyllningsreportage om Rosengård, Hammarkullen och Rinkeby – problemet löst…)

Låt oss i stället betrakta den verklighet som kan beskrivas med siffror, statistik och flyttmönster. Det är och förblir ett faktum att personer med hög inkomst i mycket låg utsträckning flyttar till Skärholmen – men i högre utsträckning till Östermalm. Varken stadsplanerare, politiker, artister, biltillverkare eller modedesigners kan i långa loppet skylla avsaknad av framgång och popularitet på illvilliga skribenter.

Att lokala boendegrupper motarbetar förtätningar och ombyggnader i sina bostadsområden är ju – om vi i gammal god marxistisk anda erkänner ägandets centrala roll – helt logiskt. Framgångsrik upprustning ökar attraktiviteten och driver på sikt upp hyrorna. Byggs nya hus på områdenas överstora parkerings- eller gräsytor försämras utsikt och lekplatser – medan vinsten hamnar på de stora byggbolagens konton. Den fråga de boende kan ställa är den klassiska: ”What´s in it for us?”

Folkhemmet – från NIMBY till DOBYDO

En helt annan framtid tecknar sig om en motsvarighet till Grameen Bank skulle etablera sig i t ex Östberga i Stockholm. Jämför med skiftesreformerna i jordbruket under 1700- och 1800-talet som samlade ihop opraktiskt små odlingsmarker kring den egna gården och gav självägande bönder incitament till mer rationell produktion – alltså makt baserad på äganderätt till jord och hus. Bostadsrättsföreningar i Östberga skulle ha allt att vinna på massiva förbättringar, nya kåkar väg i vägg med den egna bostaden och (fastighets)-värdehöjande parker, butiker, sportanläggningar.

En andra våg av byggande i miljonprogrammet, finansierat inte genom de stora byggbolagens bankkontakter, utan genom en ”Folkets Bank” skulle som sannolik biprodukt ge en ”folkligare” arkitektur – ett mardrömsscenario för dagens jetset-arkitekter med det egna formspråkets publicering i internationella arkitekturmagasin som främsta drivkraft (se fotnot nedan)[1].

Protester mot nytt byggande – sammanfattat i akronymen NIMBY (Not In My Back Yard) – skulle vändas till sin motsats om de så kallade ”mångkulturella” Östbergaborna hade samma initiativrätt att ansöka om bygglov på sin egen ägandes mark som medelsvensson i sin svenska villa (alltså en sån som jag). Den nya akronymen kunde bli DOBYDO (Develop Our Back Yard Democratically Organized). Det kunde kallas ”social rättvisa”. Eller ”borgerlig egoism”. Välj själv. Och utgå från att du just nu bor i Östberga.

Folkhemmet i Husby – folket mot Svenska Bostäder

Hösten 2007 gick befolkningen i Husby vid Järvafältet norr om innerstaden man ur huse för att protestera mot det ”Järvalyft” som såväl Stockholms politiska majoritet som opposition enats om. Samma befolkning som två och ett halvt år tidigare hade demonstrerat för en upprustning - en mer otacksam start för den nye VD:n för Svenska Bostäder, Göran Wendel, är svår att tänka sig.

Under hösten 2008 har stadsledningskontoret under projektledaren Magnus Andersson presenterat ett ambitiöst förnyelseprogram som adresserar flera av de grundläggande strukturella skillnaderna mellan den ”gamla populära innerstaden” och den ”nya modernistiska förorten”. På Järvalyftets hemsida (http://www.stockholm.se/jarvalyftet) kan vi idag ladda ner en remissutgåva av ”Version Järva 2030” med exempelvis följande förslag till byggda förändringar:

• Aktivera Järva friområde och stärk kopplingen till stadsdelarna

• Bygg nytt i strategiska lägen

• Länka samman stadsdelar

• Koppla ihop gatunätet - där det gör nytta

• Utveckla de centrala stråken

• Respektera och utveckla värden i befintlig bebyggelse

• Bryt trafiksepareringen - där det gör nytta

• Gör gångvägnätet tydligare

• Använd ny bebyggelse för att stärka stadsdelarnas identitet

Att socialdemokraterna i Stockholm sedan ”husbykravallerna” inte längre deltar i lyftets styrgrupp antyder att projektet har vissa problem att få luft under vingarna. Att Svenska Bostäders VD Göran Wendel i november 2008 utan förvarning hoppar av sitt jobb kan antingen hänföras till ”familjeskäl” eftersom Grendels familj fortfarande bor i Göteborg. Eller, vilket vore aningen värre, att Järvalyftets förstepilot väljer att lämna planet innan det lämnat startbanan. Dags att lämna ut fallskärmar till samtliga Husbybor? Eller ge sig ut på en helt annan resa?

För grundfrågan är, återigen: Vem skall ges rätt och möjlighet, makt och inflytande, ansvar och beslutanderätt över Husbys och övriga stadsdelars omvandling? För att återknyta till det folkhem som en gång byggdes av Elisabeth och Edvard Sjöqvist i Nacka: det är inte bara VAD som byggs som är viktigt – utan i lika grad av VEM. Antag för ett tag att det var möjligt att genomföra en skiftesreform kring Järvafältet – där ägande och makt omdistribuerades med vissa likheter till de svenska jordbruksreformerna under 1700- och 1800-talet. Antag således att Husbys invånare genom vissa juridiska förändringar kunde ges liknande rättigheter att investera i - och besluta om - sitt boende som gårdagens och dagens villaägare.

Folkhemmet – en marxistisk snabbanalys

Vi talar här återigen om makt och pengar, inte arkitektur och form. Dags alltså för en maktanalys i gammal god marxistisk anda: Den maktsituation som skapade ”problemet miljonprogrammet” är intimt förknippat med ett specifikt ekonomiskt system (Marx skulle ha använt ordet ”produktionssystem”). För att ta detta mycket kort: 1960-talets bostadsbrist skapades av staten själv genom att hyrorna låsts vid andra världskrigets nivå och att nybyggnationen styrdes av årliga kvoter. När människor fick mer pengar i plånböckerna efterfrågade de större bostäder. I stället för att gå tillbaka till den marknadsekonomi som rått före 1939 – privat finansiering av bostäder och fri hyressättning – tog staten, mycket förenklat, en del av människors skattepengar och gav till stora byggbolag i form av billiga lån. Vi fick ett byggande styrt av centrala regler - inte av enskilda människors och företags önskningar, efterfrågan, krav och preferenser.

Den avgörande skillnaden mellan det småskaliga folkhemmet i Nacka (huset på Rådjursvägen 10) och det storskaliga folkhemmet (lägenheterna i Östberga och i Husby) handlar inte om ytliga och synliga aspekter, som bebyggelsens skala, arkitektur, stadsplan, material, färg, rumsligheter eller planteringar. Skillnaden är betydligt mer grundläggande – och därför ofta omöjlig att begripa för yrkesutövare som sysslar med bebyggelsens form ( t ex arkitekter, ingenjörer, fastighetsförvaltare).

Folkhemmet – en marknadsekonomisk snabbanalys

Ekonomiska och juridiska skillnader är svåra att fästa på bild – men manifesterar sig genom skillnader i de olika typerna av bebyggelsers tillkomsthistoria. För att förenkla frågan: Om jag betalar för något med egna pengar kan jag också ställa krav (t ex på en bostadsrätt, en middag på en restaurang). Om jag får något ”gratis” (som betalas via skattsedeln - ett hyreskontrakt, en måltid på matbespisningen i skolan) tackar jag och tar emot utan att kunna ställa krav.

Stadsdelar byggda före andra världskriget skiljer sig på en avgörande punkt från miljonprogrammet: Ägandet var finfördelat och privat. Många hus byggdes av användarna själva. Den klassiska stadens ”metod” är marknadsekonomi, där byggandet anpassas till efterfråga och betalningsvilja/betalningsmöjlighet. Miljonprogrammets ”metod” är planekonomi, där centrala beslutsfattare beslutar ”åt folket”. Är detta en framgångsrik metod, värd att upprepa när nu miljonprogrammet ska förnyas?

För att förtydliga: Vår familj bor i en villa. Vi har allt att vinna på renovering, från billigare uppvärmning och trevligare boende till värdestegring – eftersom hus, till skillnad från de flesta andra varor, brukar öka mer i värde än renoveringskostnaden. Svenska Bostäder har också allt att vinna på att renovera Husby - från lägre driftskostnader till högre hyresintäkter. Men inte de boende! Om jag hyrde vår villa skulle jag, liksom Husbyborna, också vara emot de flesta former av renovering, utom de mest kortsiktiga och billigaste.

Arbetsmarknadens klassiska motsättning mellan ”arbete och kapital” motsvaras i byggandets värld av motsättningen mellan ”fastighetsägare och hyresgäst”. Men förhandlingsutrymmet är mer begränsat. Det är ofta lättare att byta jobb, ändra lön och arbetstid än att flytta. Och om hyrorna är låsta till en viss nivå, som de ofta är idag, ger det negativa incitament till att vårda och upprusta ett fastighetsbestånd bestående av hyreslägenheter Om hyrorna är fria, alltså sätts enligt principen utbud-efterfrågan, alltså det system som används när man hyr en bil (det fula ordet ”marknadshyror”) så ger det starka incitament att sköta och rusta upp de hus man äger. Det är därför som firmor som hyr ut bilar ofta försöker hålla bilarna i gott skick – för att kunderna ska vilja hyra deras bilar. Men så fungerar det nu inte i hyresbostädernas värld. Till skillnad alltså, mot fastighetsbestånd som ägs av sina brukare, av villa- eller bostadsrättsägare.

Folkhemmet – som Saltsjöbadsavtal

Att, som en del debattörer, helt avskriva hyreslägenheter och allmännytta som en passerad och opraktisk boendeform är enkelt. Men låt oss här göra antagandet att det faktiskt finns fördelar och även ett starkt politiskt stöd för ett boende som inte bygger på privat ägande. Liksom att det faktiskt finns människor som inte vill bygga eller bo i ett folkhem i folkets eget ägo. Moderaterna i Stockholms stad har också under hösten 2008 dragit i handbromsen i sitt ideologiskt motiverade projekt som av någon anledning i media kommit att kallas ”utförsäljning av allmännyttan” (när det rent språkligt mer korrekta hade varit ”försäljning av allmännyttan”). Hur som helst. Situationen kräver praktiska lösningar av ett reellt problem, snarare än ett krig mellan ideologiskt renläriga strategier som återigen förvandlar miljonprogrammets invånare till slagträn i den partipolitiska bataljen.

Skulle det, i denna situation, vara möjligt att hitta en motsvarighet till arbetsmarknadens ”Saltsjöbadsavtal”, som placerar fastighetsägare och hyresgäster i, bildligt talat, ”samma båt”? Låt oss, till skillnad från exemplet Östberga ovan, börja med den fysiska strukturen och därefter utgå ifrån att Svenska Bostäder (med ny entusiastisk VD) och andra representanter för den ”allmänna nyttan” har kommit för att stanna.

1) Börja med en ny stadsplan, av den typ som gjorts av Svenska Bostäder i Husby. Men förtydliga markägandets struktur och fördelning. Bestäm först vilken mark som tillhör det offentliga rummet - gator, torg, parker. Den marken ansvarar ägaren för – i detta fall Svenska Bostäder. Resten av marken delas upp i olika fastigheter, kvarter som rymmer både bostadshus och övrig obebyggd mark, som överstora parkeringar och gräsfält. De ”tomrum” som omger dagens bostadshus tillfaller bostadshusens juridiska ägare, på samma sätt som skiftesreformerna gav bönderna äganderätt till all mark runt den egna gården (se exemplet Östberga ovan).

2) De nya ägarna till dessa kvarter ges rätt att både riva och bygga nya hus inom kvarterets gräns. Samma initiativrätt till förändring som villaägaren på Rådjursvägen 10 i Nacka har idag. Om nya hus byggs är det således ägarna till kvarteret som tillgodoräknar sig vinsten. Precis som när en villatomt avstyckas för att bygga nytt. Ombyggnad och tillbyggnad kan ske kvarter för kvarter, av flera mindre byggfirmor, som i den traditionella staden där hus av olika ålder, utseende och funktion blandas. Inte enligt miljonprogrammets metod – där allt byggdes likadant och samtidigt av ett enda stort bolag.

Men, vem ska nu äga dessa nya kvarter? Omvandling till bostadsrätt har sina poänger – men kan samtidigt lätt förvandla hyresgäster till ”bostadsegoister”. Få bostadsrättsföreningar är i praktiken beredda att betala för dyra upprustningar av gator och torg, omgivande parker och offentliga rum, eftersom vinsten i form av trevligare boende och värdestegring är osäker och långsiktig. Svenska Bostäders sympatiska förslag att bygga om gångbroar och kulvertar till vanliga stadsgator och rusta upp torg och parker skulle troligen falla – om bolaget enbart ägde den mark som konstituerar det offentliga rummet. Svenska Bostäder skulle i detta scenario inte ha några som helst ekonomiska incitament att bygga om stadsmiljön, eftersom vinsten av alla förbättringar skulle tillfalla ägarna av de enskilda husen, inte Svenska Bostäder.

Folkhemmet – ägande enligt ”fifty-fifty”

Låt oss därför diskutera en ny form av gemensamt ägande. Inför en ny boendeform – ett mellanting mellan hyresrätt och äganderätt. Dagens hyresgäst köper 51 procent av sin lägenhet från Svenska Bostäder som behåller 49 procent. De boende får majoritet i ägandeföreningen och kan t ex stoppa ”lyxrenoveringar”. Samtidigt får de boende ett ekonomiskt egenintresse av ett bra underhåll – självklart svagare än i en bostadsrättsförening, men i alla fall.

Med en insats på 51 procent skulle dagens hyra kunna sänkas till en lägre serviceavgift baserad på självkostnad. När den boende flyttar säljs lägenheten och ägarna – alltså både den boende och Svenska Bostäder - delar i princip fifty-fifty på uppkommen vinst eller förlust. Den nya boende, låt oss kalla denne för ”hyresägaren”, köper alltså 51 procent av ägandet till bostaden, till marknadsvärde. Modellen ger både boende och Svenska Bostäder positiva incitament:

Svenska Bostäder får ett ekonomiskt intresse av att investera i en attraktiv stadsmiljö, vilket kan höja värdet på alla lägenheter. Det får även de boende. Samtidigt riskerar inte boende med lägre inkomst att slängas ut ur sitt hem om de inte kan betala (en vanlig invändning mot omvandling till bostadsrätt - särskilt i dessa finansiellt osäkra tider). Dagens situation, där företaget har alla trumf på hand, ersätts av maktdelning.

Enskilda hus kan då byggas om successivt, småskaligt, fantasifullt – eller för den delen ”fult”. Alltså efter de boendes önskningar, inte efter en centralistisk generalplan. Samtidigt kan den övergripande strukturen, offentlig miljö, gatunät och torg, upprustas av en ekonomiskt stark och professionell aktör – i detta fall Svenska Bostäder.

Med boende och företag placerade i samma båt uppstår självklart nya problem. En given invändning är att detta är en korporativistisk modell som påtvingar de boende en form av ”klass-samarbete”. Aldrig mer kan de boende i Husby arrangera demonstrationer – eftersom de själva står för en stor del av alla beslut och investeringar. Detta stämmer. Dagens vänsternostalgiker, som slängt den marxistiska maktanalysen överbord (resonemanget ovan) i sin önskan om att vrida klockan tillbaka till det glada 60-talet med dess starka stat och eviga tillväxt, är självklart inte med på noterna.

Men alla vi andra, alla vi nya moderater och fräscha socialdemokrater som trängs i den politiska mitten och faktiskt tror på politik som det möjligas konst, vi borde kunna sätta oss tillsammans och lära av historien. För ibland är samarbete faktiskt bättre än konflikter. Det mest lysande exemplet är självklart 1937 års Saltsjöbadsavtal mellan arbete och kapital. En kompromiss byggd på maktdelning som skapade fred på den svenska arbetsmarknaden och banade väg för Sveriges långvariga ekonomisk tillväxt.

Ett liknande avtal i miljonprogrammet skulle kunna ges namnet ”Husbyavtalet”. Det skulle överlåta åt miljonprogrammets boende och ägare att ta hand om sitt gemensamma problem. Saltsjöbadens tanke om att ”sitta i samma båt” skulle på förortssvenska (alltså på Järvafältet) kunna ges den lite uppdaterade formuleringen att ”ratta samma flygplan”. För nog behövs det lite mer ”lyft” i Järvalyftet?

Epilog

De två modeller som här diskuterats - rent ”självägande” som i Östberga och ”blandekonomi” som i Husby – behöver inte ställas emot varandra. Illusionen om att det skulle finnas en ”den enda vägens politik” har i det civiliserade Sverige förkastats till både höger och vänster. Grundtanken här är att förändringar i miljonprogrammet inte bör göras efter en och samma mall. Och att frågor om ägande är nog så viktiga som frågor som gator, arkitektur, energi och service.

För, handen på kontraktet, hade det över huvud taget blivit några upplopp i Rosengård om källarmoskén i fråga hade ägts av dess användare, Islamic Youth Center ? I så fall hade ju inte fastighetsägaren Contentus kunnat säga upp kontraktet med församlingen. Oavsett hur demokratisk eller fundamentalistisk församlingen nu kan tänkas vara. Med en parafras på Göran Persson, ni vet den före detta statsminister som lånat en massa pengar för att bygga sig ett fint torp i Sörmland, skulle man faktiskt kunna säga som så: ”Den som är satt i hyreslägenhet, är inte fri”:

Hur gick det då för folkhemsbyggarparet i Nacka? 1997 köpte min fru och jag den då ganska risiga kåken av de två vuxna sönerna för 1,4 miljoner. Bröderna Sjöqvists ekonomiska framtid var tryggad. Åsa och jag lämnade tillbaka vår fyrarummare på Södermalm till Svenska Bostäder – trots erbjudandet att få en rejäl ”hittelön” för vårt hyreskontrakt från ett par fristående hyreslägenhetskontraktsförmedlare med svarta skinnrockar och rymliga samveten.

Vårt eget bidrag till folkhemsbygget pågår fortfarande, på kvällar och helger, med el-verktyg och pensel i hand. Våra före detta hyreslägenhetsgrannar som bor kvar på Söder är däremot lika egendomslösa idag som för tio år sedan, medan vi kan räkna på en vinst på ett antal miljoner den dag vi säljer. Och denna försäljning, mina vänner, den kommer knappast att drabba någon fattig stackare.

Frågan är nu:

På vilket sätt är det en vänsterståndpunkt att föredra makt- och egendomslösa hyresgäster framför självbestämmande och självägande bostadsägare?

1968 var parollen på gatorna ”Power To The People”. Är dagens paroll ”Bevara Folket Egendomslöst - Särskilt Invandrarna”? Vad hade Karl Marx sagt?

---

[1] För vidare läsning rekommenderas Catharina Sternudds aktuella doktorsavhandling "Bilder av småstaden. Om estetisk värdering av en stadstyp", Institutionen för Arkitektur och Byggd Miljö, Lunds Tekniska Högskola, 2007. I korthet skriver Sternudd att folket vill leva i småskaliga och varierade stadsdelar medan arkitekter vill rita storskaliga modernistiska anläggningar. Tala om förtroendekris. Se även Grameen Banks hemsida: http://www.grameen-info.org

24 April Stenstad med förhinder

Flygbild över en stad.

DET ÄR BRA att Sundsvall har tagit fram en vision för sin innerstad, stenstaden. Det visar, bland annat, att den sorts stad som byggdes före modernismen – tvärtemot den miljonprogramsnostalgiska riktningen inom arkitektur, forskning och stadsplanering – faktiskt i vissa avseenden bättre svarar mot vår tids efterfrågan, livsstilar, produktionssystem, handelsmönster och boendereferenser.

Reklambild för Sundsvall. Stad.

Visionsarbetet visar också att det finns ett intresse från politiskt håll att - om inte bygga städer i vår tid - så åtminstone bevara de stadsrester som överlevt 1900-talets modernistiska anstormning – i form av regelverk, trafiknormer, miljökrav och estetiska tvångströjor.

NÅGOT MINDRE BRA är att Sundsvall, åtminstone i dagsläget, inte planerar utifrån den grammatik och de spelregler som givit Norrland dess enda stadskärna med hopp om urbanitet. Det kan bero på att de experter, husbyggare, politiker, tjänstemän, trafikplanerare och arkitekter som idag verkar i Sundsvall inte har läst vad som står i ”Stadsvision Sundsvall”. Eller att de inte förstår vad en stenstad är. Eller på att Sundsvalls varumärke – stenstaden – reducerats till en reklamslogan. Eller vanligt slarv.

Punkthusbebyggelse i trä. Inte riktigt stad.

Till den senare kategorin hör de punkthus i trä som byggdes längs kajen för några år sedan. I stället för sten – trä. I stället för kvarter – punkthus. I stället för blandade funktioner (som det brukar vara i städer) – bara bostäder.

Men dessa hus, och detaljplanen nedan, tillkom alltså före Stadsvisionen.

Detaljplan för området intill stenstaden.

I Stadsvisionen kan man t ex läsa:

Sundsvallborna är stolta över sin Stenstad. Här finns klassisk

stadskänsla och ett rikt innehåll. Sundsvallsborna uppskattar

den klassiska och tydliga rutnätsstrukturen i form av

gator och kvarter, där mångfalden av gamla rikt utsmyckade

stenhus ger fröjd för ögat och förmedlar känsla av historia.

Här finns den funktionsblandning som vi förväntar oss av

en komplett stadskärna – handel, kultur, nöjen, arbetsplatser

och bostäder.

Texten kan läsas parallellt med den detaljplan för ett nytt kontorshus som nyligen tagits fram. I stället för stadsvisionens ”klassiska och tydliga rutnätsstruktur” har någon ingenjörsfirma lagt ett in ett kontorskomplex som totalt blockerar utsikten och trafiken från Rådhusgatan.

En så kallad ”detaljplan” för ett förortshus intill Sundsvalls stenstad.

I stället för stadsvisionens ”funktionsblandning som vi förväntar oss av en komplett stadskärna” har någon individ som är bra på att hantera Excel-filer tryckt in maximalt med kontor på tomten. Och påtvingat staden en underjordisk gångtunnel där cyklister och ”gångtrafikanter” (ett ord som enbart experter inom stadsplaneringssekten använder) ska passera under den relativt sett lågtrafikerade Europaväg 4 som passerar Sundsvall (Sveavägen tvärs igenom Stockholms innerstad har fler bilar).

Rånartunnel under E4 på väg till kontorskomplexet.

För den som gillar att råna eller misshandla personer i Sundsvall nattetid med låg risk för upptäckt är denna gångtunnel en intressant satsning. Om nu inte det privata bolag som bygger kontorskomplexet, Norrporten, förutom att betala tunneln (jag förutsätter att det inte är skattepengar) även finansierar bevakningskameror i tunneln. Möjligen kan sägas att frånvaron av barer, restauranger, hotell, affärer och biljardhallar i det nya kontorskomplexet kan komma att bidra till att det antal personer som anser sig ha anledning att röra sig ut mot kajområdet blir ganska begränsat.

Frågan blir då på vilket sätt Stadsvisionens målsättning om att ”Utvidga den klassiska kvartersstaden” ska tolkas. I dagsläget tas olika små detaljplaner för området mellan stenstaden och kajen fram, t ex ett parkeringshus utan någon som helst tanke. Det brukar kallas ”frimärksplan” när man bygger hus utan att veta något om omgivningen.

Aktuell frimärksplan för parkeringshus intill stenstaden. Dynamisk stadskänsla anno 2008.

Om de personer som planerade stenstaden i Sundsvall hade haft tillgång till en större karta är det troligt – men självklart svårt att bevisa – att de hade dragit ut gatorna ända ner till vattnet. Och därmed pekat med hela handen: här finns ett stort antal fastigheter som man kan bygga stad i. Ungefär som bilden nedan som jag gjorde på tåget upp till Sundsvall nyligen. För sådana planer, alltså stadsplaner, behövs inga sofistikerade datorprogram eller vetenskapliga utvärderingsmodeller, enbart blyertspenna. Problemet med den typen av stadsplaner – och den grundläggande ekonomiska orsaken till att de inte görs - är att de genererar väldigt lite sysselsättning till tjänstemän, konsulter, utvärderare, arkitekter, ingenjörer. Ur sysselsättningssynpunkt är det självklart bättre med frimärksplaner.

Fortsatt stad i Sundsvall, Hypotetisk plan.

Det positiva med stadsvisionen är dock att diskussionen är igång. Och att det ibland kommer fram bra förslag för en utvidgning av stenstaden. Nästan lika bra som förr.

Planförslag för fortsatt stad.

Lite märkligt är dock att Sundsvall samtidigt – och av vilken anledning - har låtit en firma som designar höljen till bergvärmepumpar rita förslag till ny bebyggelse på den norra kajen. Vi har just installerat bergvärme hemma, och är rätt nöjda med både energibesparingen och plåthöljet till pumpen. Men vem har gett en bergvärmepumpstillverkare uppdraget att rita hus baserade på konstruktionsritningarna till IVT Green Line HVT Plus C?

Bergvärmepumphölje på Sundsvalls norra kaj.

21 April Om Kommunismen och Modernismen

DET ÄR BRA att man kan ladda ner gamla radioprogram på nätet. Men ibland är det svårt att hitta dom. Utifrån tisdagens möten med politiker, byggbolag och nätverket YIMBY har jag valt att här i bloggen lägga ut ett inlägg i OBS Kulturkvarten, P1, Sveriges Radio från 070824. Fler publicerade artiklar finns att läsa under rubriken artiklar. Kommentera gärna!

ETT SAMTIDA RYSKT ordspråk lyder så här:

"Kommunismen är den plågsammaste vägen, från kapitalism till kapitalism."

Ett ordspråk som beskriver stadsplaneringens historia kan låta så här:

"Modernismen är den plågsammaste vägen, från staden till staden."

Kommunismen i politiken och modernismen i stadsplaneringen är två katastrofer som drabbat mänskligheten under 1900-talet. Två ideologier som föraktar det människor efterfrågar. Båda bygger på elitens makt. Båda har sina nostalgiska försvarare. Och båda är passerade av dagens samhällsutveckling.

Låt mig förklara.

Kommunismen ville skapa helt nytt samhälle för en helt ny människa. Den startade med revolutionen i Ryssland 1917 och kollapsade 1989 när berlinmuren föll.

Modernismen i stadsplaneringen ville skapa en ny sorts stad för en ny sorts människa. Den började i Sverige 1930 på stockholmsutställningen där funktionalismen lanserades. Den sista spiken i den svenska modernismens kista sattes i Dagens Nyheter den 16 augusti i år.

Båda dessa ideologier föll för att människor var missnöjda. De vägrade att bli den nya sorts människa som profeterna hoppats på. Så, låt oss se på staden. Hur ser efterfrågan ut?

En bostadsrätt på tre rum och kök, på 75 kvadratmeter och en månadsavgift på knappt 4 000 kronor kostade i början av sommaren 750 000 kronor. Om den låg i miljonprogramsområdet Akalla norr om Stockholms city. En exakt lika stor lägenhet, med samma månadsavgift såldes i början av sommaren för 3,5 miljoner kronor. Om den låg på Kungsholmen. Alltså i Stockholms innerstad.

Detta är fakta. Inte ideologi. Människor betalar mer än 4 gånger så mycket för en lägenhet i innerstaden än för en lägenhet i ett miljonprogramsområde.

Jag brukar kalla mig marknadsurbanist. Det betyder att vi ska planera städer utifrån efterfrågan. Utifrån vad företag och människor vill ha, tycker är praktiskt och trevligt. Inte utifrån ideologi.

Och här har vi ett problem. Modernisterna, som ofta var arkitekter, införde ett nytt sätt att bygga städer. Tät innerstad, brokiga villasamhällen, brusande stadsgator med blandad trafik skulle bort. Sedan 1930-talet har vi inte byggt en enda stadsdel i hela landet som Kungsholmen i Stockholms innerstad. Och inga trevliga trädgårdsstäder med strandpromenader heller, eftersom det sedan 1950-talet varit förbjudet att bygga närmare än hundra meter längs vattnet.

Om det råder brist på någonting som människor efterfrågar kan två saker hända. I en marknadsekonomi tillverkar man mer av det folk efterfrågar och priserna hålls nere.

I en planekonomi struntar man i vad folk vill ha. Om det är ont om saker som folk efterfrågar – och man inte får tillverka det - blir priset högt. Ungefär som det var med jeans och tuggummi i det gamla Sovjet.

Det är orsaken till att våra städer blir allt mer segregerade. Det är bara de rikaste som får plats i det fåtal stadsdelar som byggdes före modernismen.

Det är också orsaken till att det finns något som kallas nyurbanism i Amerika. I USA styrs byggandet mindre av regler, mer av efterfrågan. Stadsdelar som liknar tät innerstad eller sekelskiftets trädgårdsstäder, med gångavstånd till skola och affär i stället för långa bilresor, de är mer efterfrågade. Alltså bygger man det.

Och, får marknadsekonomin blomma fritt, kommer historien om mobiltelefonerna att upprepa sig. Från att ha kallats lyx och ”yuppienalle” blev mobilen en vardagsvara. Så kan det bli med städer också.

.

I Sverige finns ett fåtal modernister som hyllar arvet från funktionalismen och den store profeten Corbusier som ville riva alla innerstäder.

De tror att en kritik av miljonprogrammet är samma sak som att kritisera miljonprogrammets invånare. Det är självklart löjligt. Att kritisera Stalin och kommunismen betyder inte att man föraktar det ryska folket.

Modernisterna är också provocerade av att det byggs nya stadsdelar som liknar gamla stadsdelar. Alltså - stadsdelar som folk gillar… Jakriborg i Skåne och Järla Sjö i Nacka är några exempel. De provoceras av att Stockholms politiker beslutat bygga nya attraktiva stadsdelar i förorten. Att bygga innerstad igen…

Mest provocerade borde modernisterna bli av en artikel på DN Debatt den 16 augusti i år, undertecknad av generaldirektörerna för Vägverket, Banverket och Boverket.

Rubriken löd: ”Bygg tätare i storstäderna så minskar växthusgaserna”. De förespråkade en mer blandad, tät och integrerad stad med bättre kollektivtrafik och effektivare avloppsrening. Den skulle ta mindre naturmark i anspråk och bli mer hållbar.

Därför finns inte i Sverige en rörelse typ den amerikanska nyurbanismen. Eftersom de tre viktigaste generaldirektörerna säger samma sak som amerikanarna:

Modernismen har misslyckats. Dess ideologi måste överges. Och reglerna ändras.

Alltså. Vi ska bygga den stad som människor vill ha – både efterfrågad och hållbar.

Jerker Söderlind
Stadsforskare vid KTH Samhällsbyggnad

9 April Klimatsmart ny stad i Stockholm

Det nystartade gröna VD-nätverket , för "företagare med grönt hjärta och globalt perspektiv" höll sin andra sammankomst på Grand Hotel i Stockholm den 9 april. Ordförande Salvatore Grimaldi presenterade nätverkets plan för en ny ekologisk stad i Stockholm, en blandad och tät stadskärna med 10 000 lägenheter i passivhus, ca 300 000 kvadratmeter kommersiella ytor och ett par mindre verksamhetsområden.

Tanken är att kombinera det bästa av den traditionella stadens urbana kvalitéer med de senaste innovationerna vad gäller energi, transporter och återanvändning. Salvatore Grimaldi förklarade att målet var världens grönaste stad, varken mer eller mindre. Nätverket har, genom Kompetensgruppen i Sverige AB lämnat in en markanvisningsansökan till Stockholms stad, med avsikt att skapa ett brett sammansatt utvecklingsbolag för byggandet av Årstad. En ambition är att kunna påbörja projektet redan 2009, när sverige är ordförandeland i EU.

För mer info, se pressmedelande på VD-nätverkets hemsida

http://www.vdnatverket.se/

samt på denna hemsida:

"Projekt" - klicka på "Årstad"

6 April En Berlinmur i Saltsjöbaden

DET ÄR BRA att det byggs nytt i gammal fin kulturmiljö. Men byggnadssättet är en inte helt oviktig aspekt på det nya.

.

Vi tog en söndagspromenad i Saltsjöbaden, Åsa och jag. Självklart åkte vi dit med bilen. Annars hade vi varit tvungna att promenera hemmavid och inte sett det vi såg. Strax efter de gamla sjuvillorna med sina renoverade snickarglädjeverandor i alla tänkbara färger svängde vi upp mot Saltsjöbadsbanans järnvägsövergång och möttes av två helt nya bebyggelsekomplex. Det första en orange ansamling abstrakta betongklossar med fönster och dörrar applicerade enligt slumpens eller kubismens egna inre lagar. Det andra en mer helgjuten långsräckt grå betongmur med smala fönsterslitsar kisande mot järnvägsspåren.

.

.

Här har arkitekterna sannerligen inte sneglat mot någon sorts Genius Loci - som i Saltsjöbadens fall kanske främst består av familjen Wallenbergs pampiga hotellanläggning, Ferdinand Bobergs Uppenbarelsekyrka och den lite vildvuxna villabebyggelse som växt fram i spåren till detta ett av Stockholms allra första förortssamhällen.

.

.

Nej, inspirationen verkar snarare hämtad från de numera avvecklade försvarsanläggningarna längre ut i kustbandet med sina kraftiga betongfundament insprängda mellan klippor och skrevor med smala slitsar för kulsprutor och kikarsikten spejandes ut mot fienden från öster. Associationerna går snarare till den franska atlantkustens försvarsverk inför den allierade anstormningen under andra världskriget än K A Wallenbergs vision om en svensk variant av Monte Carlo i Stockholms innerskärgård. Lite mer drag av den mur som en gång delade Tysklands huvudstad i två delar än det ursprungliga målet om att tillskapa ett fulländat rekreationsmål för saltstänkslängtande stockholmare.

.

.

OM DESSA TVÅ bebyggelseanhopningar på något sätt speglar någonting, rör det sig förmodligen om en manifestation av den arkitektoniska rörelse som verkar för att ge 1960-talets estetiska arkitekturprogram ytterligare en chans att skapa platser präglade av enhetlighet i uttryck, abstraktion i formhänseende och räta vinklar. På vår söndagspromenad kom vi att passera en annan större bebyggelsegrupp från låt säga mitten av 1980-talet, av de prefabricerade fasadelementen att döma. I jämförelse med de två nyuppförda lägenhetsbehållarna framstod dessa elementbyggda 80-talslängor som nästan ömsinta och pittoreska, känsligt insmugna i terrängen och med ett vänligt och varierat uttryck. Det som är god arkitektur är således inte något absolut. Det beror också på vad man jämför med.

.

.

EN ANNAN FRÅGA, betydligt mer intressant, handlar om på vilket sätt de bygglovsansvariga arkitekterna i Nacka kommun har lyckats smyga igenom ritningarna till de nya bunkrarna i Saltsjöbaden, förbi politiker och lokal opinion. Ur rent processtekniskt perspektiv kan detta ses som en bedrift i sig, med tanke på hur högljudda de lokala opinionerna brukar vara när det handlar om att bygga nytt i gammal miljö.

.

NÅGOT MINDRE FÖRVÅNADE blev vi dock när vi i slutet av vår promenad passerade de nya små punkthusen med stora hörnbalkonger alldeles intill kajen som faktiskt delvis anpassat sig till den existerande gatan vid det gamla stationshuset.

.

.

Det är nästan så att det är bra och trevligt. Synd bara att dessa små nätta lägenhetshus också de upprepar 1960-talets (eller 1980-talets) grundidé om att hus ska vända baksidan mot gatan och entréerna in mot gården. Det borde faktiskt inte vara helt omöjligt att anordna någon sorts halvdagskurs för planarkitekter om några av stadens elementa. T ex att det är ganska praktiskt att bygga hus så att man går in i dom direkt ifrån gatan. Ofta är denna beprövade organisation bekväm när det handlar om transporter, taxi och när man ska bära in matkassar eller möbler i husen. Att det också ger lite liv och rörelse längs en gata kan också vara något att tänka på. Om man nu inte är en benhård 60-talsfantast vill säga.

.

EN HELT ANNAN fråga handlar självklart om byggnadsteknik och kundanpassning. Hur kan det komma sig, t ex, att man på 1800-talets slut kunde bygga hus som alla såg olika ut, som man inte behövde sätta upp skyltar utanför för att barnen skulle hitta hem, medan vi i vår tid, denna individualismens och självförverkligandets tid - så långt efter löpandebansfascinationens epok och byggnadsindustrialiseringsutredningen från 1963 - fortfarande envisas med att smälla upp stora klungor av serieproducerade identiskt likadana hus?

.

Har det här med kundanpassning och kopplingen mellan kvalitet och lönsamhet inte riktigt nått fram till byggbranschens företrädare? Eller handlar det om något helt annat? Om att man faktiskt VILL att ett hem ska se ut som "en maskin att bo i"?

1 April - Genus Loci på Järvafältet

Bild från SvD. Foto KJELLANDER&SJÖBERG ARKITEKTKONTOR

DET ÄR BRA att det byggs nytt i miljonprogrammet. Mindre lyckat är kanske att de formintresserade arkitekter som Stockholms Stad och företaget ByggVesta anlitat för kompletteringsbebyggelse i Rinkeby i sin design förefaller tillämpa arkitekturhistorikern Christian Norberg-Schultz begrepp "Genus Loci", en term som i dagligt tal (dvs på engelska) syftar på "sense of place" eller "spirit of place".

De, enligt Svenska Dagbladet, sex stycken ”formstarka” huskroppar som arkitektkontoret Kjellander & Sjöberg tagit fram bilder på i sina datorer och placerat på en planerad överdäckning av E 18 mellan Rinkeby och Järvafältet förefaller enligt pressbilderna på ett ganska hyfsat sätt tolka och - i enlighet med vår tids moderna arkitekturutbildnings estetiska program - uppdatera den "platsens själ" som Rinkeby möjligen kan sägas bära inom sig, dvs de grundläggande estetiska, ekonomiska och funktionella grunderna för miljonprogrammets bebyggelse:

1) En större samling hus med enbart ett enda innehåll (i detta fall bostäder).

2) En större samling hus som byggs av ett enda byggföretag (och därmed snabbt och effektivt, i ett enda svep).

3) En större samling hus som ritas av ett enda arkitektkontor (vilket effektiviserar byggprocessen, från detaljplaneläggning till kvalitetskontroll).

4) Ett formspråk som bygger på upprepningens estetik (dvs att alla hus ser likadana ut, med samma färger, fönster, tak, fasadmaterial, balkonger och dörrar).

5) En gruppering av bebyggelsen byggd på parallellitet (dvs att husen är uppställda som lameller, vända åt samma väderstreck - till skillnad mot äldre bebyggelsemönster där bebyggelsen underordnade sig och följde gatunätet).

6) En öppen planform (vilket på arkitektoniska betyder att hus placeras ut på marken lite hipp som happ utan att skapa insidor, utsidor, gårdssidor, gatusidor, framsidor, baksidor och liknande- vilket inte heller komplicerar byggandet genom att sasmmanbinda flera olika hus i samma kvarter, med de komplikationer vad gäller planlösningar som särskilt hörnlägenheter brukar skapa).

7) "Hus i park" (dvs hus som är utställda i naturen - alternativt i parkeringen - till skillnad mot hus som placeras längs med gator, torg och parker och därmed i vissa fall bidrar till att skapa det som brukar kallas stadsrum eller urbanitet).

8) Utanpåliggande kommunikationer (populärt kallat loftgångar, ett inslag i miljonprogrammets bebyggelse som effektiviserar kommunikationerna, dvs reducerar antalet hissar och trapphus, som gör det möjligt för förbipasserande att titta rakt in i lägenheterna och som skapar det som på arkitektoniska kallas "informella mötesplatser" - till skillnad mot urbana mötesplatser typ gator, torg, gränder, gallerior, parker, etc).

9) En obekymrad inställning till nivåskillnader (manifesterad i antingen plansprängning eller genom bebyggelse som ligger på tvärs mot nivåkurvorna - det senare har valts i detta fall).

10) Ett kraftfullt formspråk (ofta i form av materialval med tydliga inslag av betong och glas liksom en geometri som bygger på raka linjer, kantiga former och platta tak).

Det vore dock orättvist att kritisera förslaget till ny bebyggelse för att vara helt igenom ett utslag av nostalgi. Lamellernas gavlar är t ex - till skillnad mot miljonprogramsoriginalen - helt uppglasade och lutar dessutom både inåt och utåt.

Det är självfallet vanskligt att spekulera i exakt vilka förebilder och inspirationskällor som Kjellander & Sjöberg har utgått ifrån i sin miljonprogramspastich. Jag skulle dock luta mot en kombination av Fisksätras geometriska grundform, med dess konsekvent utställda lägenhetslameller med gräsmattor med garage under mark mellan huskropparna och Fältöverstens arkitektoniska grundelement med spetsiga hörn och horisontella fasadlinjer.








Fisksätra, byggår 1974-75 Fältöversten, byggår 1973

De konservativt inriktade arkitekter som oroar sig över att Järvalyftet i Stockholm på något sätt skulle hota de grundläggande funktionella och estetiska kvalitéerna i miljonprogrammet - eller än värre, att syftet med Järvalyftet skulle vara komplettera dagens förortsbebyggelse med blandad stadsbebyggelse med gator, hus, kvarter, torg och platser av innerstadstyp - kan åtminstone i detta fall känna sig mycket lugna.

Ur stadens och mänsklighetens synpunkt är detta självklart mindre bra.

Liksom att förslaget publicerades i media den 31 mars och inte den 1 april.

18 Mars Hemsida på gång

Välkommen till Jerker Söderlinds hemsida. Här kommer snart att finnas en blogg om stadsutveckling och den pågående renässansen för den ekologiskt hållbara, ekonomiskt lönsamma och socialt attraktiva staden. Liksom om den drös av goda föresatser och snäva perspektiv som under snart hundra år påtvingat mänskligheten motsatsen till våra drömmars stad.
dock, ha lite tålamod. jag har inte lärt mig hur det här med bloggar fungerar.
ps. idag hölls ett möte som kan komma att skriva stadshistoria. mer om detta nästa gång. allt gott / Jerker.