DET ÄR BRA att det byggs nytt i gammal fin kulturmiljö. Men byggnadssättet är en inte helt oviktig aspekt på det nya.
.
Vi tog en söndagspromenad i Saltsjöbaden, Åsa och jag. Självklart åkte vi dit med bilen. Annars hade vi varit tvungna att promenera hemmavid och inte sett det vi såg. Strax efter de gamla sjuvillorna med sina renoverade snickarglädjeverandor i alla tänkbara färger svängde vi upp mot Saltsjöbadsbanans järnvägsövergång och möttes av två helt nya bebyggelsekomplex. Det första en orange ansamling abstrakta betongklossar med fönster och dörrar applicerade enligt slumpens eller kubismens egna inre lagar. Det andra en mer helgjuten långsräckt grå betongmur med smala fönsterslitsar kisande mot järnvägsspåren.
.
.
Här har arkitekterna sannerligen inte sneglat mot någon sorts Genius Loci - som i Saltsjöbadens fall kanske främst består av familjen Wallenbergs pampiga hotellanläggning, Ferdinand Bobergs Uppenbarelsekyrka och den lite vildvuxna villabebyggelse som växt fram i spåren till detta ett av Stockholms allra första förortssamhällen.
.
.
Nej, inspirationen verkar snarare hämtad från de numera avvecklade försvarsanläggningarna längre ut i kustbandet med sina kraftiga betongfundament insprängda mellan klippor och skrevor med smala slitsar för kulsprutor och kikarsikten spejandes ut mot fienden från öster. Associationerna går snarare till den franska atlantkustens försvarsverk inför den allierade anstormningen under andra världskriget än K A Wallenbergs vision om en svensk variant av Monte Carlo i Stockholms innerskärgård. Lite mer drag av den mur som en gång delade Tysklands huvudstad i två delar än det ursprungliga målet om att tillskapa ett fulländat rekreationsmål för saltstänkslängtande stockholmare.
.
.
OM DESSA TVÅ bebyggelseanhopningar på något sätt speglar någonting, rör det sig förmodligen om en manifestation av den arkitektoniska rörelse som verkar för att ge 1960-talets estetiska arkitekturprogram ytterligare en chans att skapa platser präglade av enhetlighet i uttryck, abstraktion i formhänseende och räta vinklar. På vår söndagspromenad kom vi att passera en annan större bebyggelsegrupp från låt säga mitten av 1980-talet, av de prefabricerade fasadelementen att döma. I jämförelse med de två nyuppförda lägenhetsbehållarna framstod dessa elementbyggda 80-talslängor som nästan ömsinta och pittoreska, känsligt insmugna i terrängen och med ett vänligt och varierat uttryck. Det som är god arkitektur är således inte något absolut. Det beror också på vad man jämför med.
.
.
EN ANNAN FRÅGA, betydligt mer intressant, handlar om på vilket sätt de bygglovsansvariga arkitekterna i Nacka kommun har lyckats smyga igenom ritningarna till de nya bunkrarna i Saltsjöbaden, förbi politiker och lokal opinion. Ur rent processtekniskt perspektiv kan detta ses som en bedrift i sig, med tanke på hur högljudda de lokala opinionerna brukar vara när det handlar om att bygga nytt i gammal miljö.
.
NÅGOT MINDRE FÖRVÅNADE blev vi dock när vi i slutet av vår promenad passerade de nya små punkthusen med stora hörnbalkonger alldeles intill kajen som faktiskt delvis anpassat sig till den existerande gatan vid det gamla stationshuset.
.
.
Det är nästan så att det är bra och trevligt. Synd bara att dessa små nätta lägenhetshus också de upprepar 1960-talets (eller 1980-talets) grundidé om att hus ska vända baksidan mot gatan och entréerna in mot gården. Det borde faktiskt inte vara helt omöjligt att anordna någon sorts halvdagskurs för planarkitekter om några av stadens elementa. T ex att det är ganska praktiskt att bygga hus så att man går in i dom direkt ifrån gatan. Ofta är denna beprövade organisation bekväm när det handlar om transporter, taxi och när man ska bära in matkassar eller möbler i husen. Att det också ger lite liv och rörelse längs en gata kan också vara något att tänka på. Om man nu inte är en benhård 60-talsfantast vill säga.
.
EN HELT ANNAN fråga handlar självklart om byggnadsteknik och kundanpassning. Hur kan det komma sig, t ex, att man på 1800-talets slut kunde bygga hus som alla såg olika ut, som man inte behövde sätta upp skyltar utanför för att barnen skulle hitta hem, medan vi i vår tid, denna individualismens och självförverkligandets tid - så långt efter löpandebansfascinationens epok och byggnadsindustrialiseringsutredningen från 1963 - fortfarande envisas med att smälla upp stora klungor av serieproducerade identiskt likadana hus?
.
Har det här med kundanpassning och kopplingen mellan kvalitet och lönsamhet inte riktigt nått fram till byggbranschens företrädare? Eller handlar det om något helt annat? Om att man faktiskt VILL att ett hem ska se ut som "en maskin att bo i"?
