Läskigt ett
I söndags var jag uppe på taket på vårt hus och bytte ut trasiga tegelpannor. Eftersom vi äger vårt hus har vi starka incitament att minimera skador, värmeförluster, läckage och annat otrevligt. Om vi hade hyrt huset hade vi inte brytt oss på samma sätt, utan kanske ringt på en serviceperson först när det började läcka in vatten genom taket. I det perspektivet är ägande en ekologisk princip, eller kalla det kanske för en förvaltningsform som ger starka signaler till användaren av något (som en cykel, en bil, ett par skor) att vårda och ta väl vara på saker. Att miljonprogrammet står och förfaller, åtminstone på sina håll, har med detta att göra. De som bor där har ingen makt och inget ansvar. De stora bolagen bryr sig bara ibland om husen, och många väntar just nu på att staten ska tillskjuta en massa av skattebetalarnas pengar för "upprustning" av dessa ibland skruttiga, ibland ganska bra hus.
Hur som helst var det lite läskigt ett tag, att klättra uppe på taket, även om jag hade bundit fast mig i skorstenen med ett rep. Fotot nedan är från en affisch från den tid då det bedrevs enkel stadsplanering i Nacka, Saltsjö-Duvnäs, med ekologiska incitament: någon gjorde en plan och styckade av tomter. Ett stort antal personer köpte dessa tomter och byggde sig varsitt hus. All hus kom att se annorlunda ut. Det fanns i praktiken total frihet att bygga med vilken arkitektursmak som helst. Och det tycker jag är bra.
Det byggdes en del stora och lyxiga hus. Men även billiga och ganska skruttiga hus som vårt, vilket byggdes av en familj där frun arbetade hemma och odlade upp tomten medan mannen jobbade på parkförvaltningen i Nacka. Det första läskiga, förutom att det var slipprigt uppe på taket, är att Nacka kommun inte längre planerar den sortens stadsdelar. Om man gjorde det, skulle det växa upp många fler villasamahällen med varierad arkitektur och med hus som var både billiga och dyra i samma område. Det läskiga är alltså att de som förespråkar en marknadsstyrd stadsutveckling, moderaterna, inte skapar stadsplaner för att detta ska kunna ske. Marknadsstyrd betyder ju att det är användarna, brukarna, de som står för efterfrågan, som har makten.
Om det är ett fåtal stora bolag som styr, då är det ju knappast någon marknad, snarare fåtalsvälde. Alltså behövs det en styrande instans som sätter upp spelregler och spelplaner, för att det ska bli en marknad.
Läskigt två
Det andra läskiga i söndags, det var mer läskigt. Jag sprang hemifrån in till Gamla Stan och passerade området där det gamla Lugnet en gång låg. Lugnet hör till min lista på "rivna favoriter", liksom den gamla kåkstaden i Hagalund. Där reste sig ett antal kartonger till byggnader. Att säga att det såg ut som en repris på miljonprogrammet är att skymfa de ibland ganska välbyggda hus, med genomtänkta planlösningar, som byggdes under 1960- och 1970-talen. Bilden nedan visar att det knappast är ett århundrade för sent för att lägga fram ett Arkitekturprogram för Stockholm. Det håller Stockholms stad som bäst på att ta fram. Hur det kommer att se ut, programmet, vet jag inget om.
Men tristare än de pizzakartonger som har ersatt den vildvuxna stadsmiljön i gamla Lugnet kan det knappast bli. Är det någon som på allvar tror att det har varit arkitekter inblandade i uppförandet av dessa bostadscontainrar? det läskiga är att vi faktiskt har en byggnadsnämnd i Stockholm, där det sitter politiker, vilka har i uppgift att vara medborgarnas företrädare. Jag har svårt att förstå på vilket sätt, och med vilka argument, som den prefab-firma som har byggt dessa "kvadratmeterbehållare" till hus, har argumenterat för att byggnadsnämndens ledamöter har släppt igenom bygglovet.
Det läskiga är, att det kanske är så att det faktiskt har varit arkitekter inblandade i detta. I vilken grad och på vilket sätt vet jag inte. Men även om arkitekterna bara hade möjlighet att påverka färgsättningen, så är det ett mysterium varför alla husen på bilden ser ut som de gör. Kan det vara så att det rör sig något slags "virus" bland arkitekter och byggfirmor, där alla tävlar om att rita och bygga så läskigt som möjligt? Det stora konstiga huset mitt i området där Lugnet låg, med ett högt torn som man kan gå igenom eller under, kanske skulle göra sig bra som en filmkuliss i någon sorts dystopisk deckare, men knappast som en plats som människor stolt kan kalla "min plats på jorden".
Strax efter bilden ovan togs, avtog dock det läskiga, när jag kom fram till kontoret i Gamla Stan. Där är det inte läskigt. Där är det närmast mysigt.
Läskigt tre
Men då hände något ännu mer läskigt. Jag slog upp det senaste numret av tidskriften Arkitektur. Där var det en jury med arkitekter (tror jag) som hade utsett ett "Debutpris". Det handlade om att tidskriften lyfte fram några unga och lovande arkitekters första hus, som ett stöd och en uppmuntran i det fortsatta arbetet. Och detta, mina vänner, det lovar inte gott. De hus som visas i det här numret av tidskriften Arkitektur (kanske borde man ta och byta namn på tidskriften Arkitektur till "Kartongnytt" eller något mer passande...) är, men något undantag, samma sorts abstrakta svarta kartonger som jag sprang förbi på vägen till Gamla Stan.
Jag bara undrar: har tillverkarna av svart färg, platta tak och rå betong tagit över driften av Arkitekturskolan (förlåt, Kartongskolan...)? Det skulle i så fall vara ett allvarligt inslag (eller exempel) på privatiseringens negativa konsekvenser. Om det är så, att enskilda tillverkare av fula byggnadsmaterial har tillåtits att sponsra arkitekturutbildningen eller ger bidrag till enskilda elever för att de ska rita hus i plåt och betong, då tror jag att det behövs någon sorts översyn av det statliga utbildningsväsendet...
Nå, det hus som juryn tyckte var bäst, det visas på bilen här intill. Jag hade förstått detta hus (eller kanske ska man säga "konstruktion") om det hade varit fråga om ett atombombssäkert skyddsrum, producerat någon gång under kalla kriget på 1950-talet. Då hade jag förstått varför någon hade byggt en "studio" i rostig plåt där man kunde dra upp alla fasader och skydda sig mot omgivningen. Då hade jag förstått varför man hade tagit den stora kostnaden och grävt ned (!) en bottenvåning under mark med pentry, vinkällare och som det står i bildtexten "sovkabiner". Om huset hade byggts för att vara med i en dystopisk sciencefiction-film där det kryllade av zombies och eller för dataspelet "Resident Evil" med döda levande monster som man måste skydda sig emot, ja då hade det varit lite smart att bygga ett plåthus med underjoridsk källare och en inredning som för tankarna till ett modernt och ygieniskt slakthus i miniatyr. Kåken har till och med en innergård med gallerdurk, som är höj- och sänkbar! Lite tufft om det hade varit avsett för en James Bondfilm från 70-talet med hydraulik där bovarna kunde hänga upp agent 007. Det enda jag saknar är väl det automatiska (fjärrstyrda) kulsprutetornet på taket och en bassäng med hajar någonstans.
Självklart, om en person vill bygga en bunker på Gotland, då ska väl den personen få bygga det. Jag skulle vara beredd att ge bort min Iphone för att försvara rätten för människor med mycket pengar att bygga hus som de tycker är bra. Det jag bara undrar, det är väl om allting måste se ut så här?
Men, allvarligt talat, vilka signaler sänder den här typen av bunkerbyggnader till unga entusiastiska blivande arkitekter i början av sin karriär? Bilderna intill är två andra av de nya hus av nya arkitekter som Kartongnytt tycker är bra. Utställt i en skog står den här dystra klumpen. Det är alltså inte fråga om en upplagscontainer för giftigt avfall eller en transformatorstation i korrugerad plåt. Det är en bostad.
Och det här svarta bunkerkomplexet kan möjligen uppskattas för att vara "stilrent" eller "konsekvent". man skulle kunna säga att det är en "känslig parafras på en konsekvent genomförd 1960-talskopia av ett lågbudgetprojekt för massfabrikation av enkelt boende". På det sättet är det kanske ok. Men nyskapande? Trevligt? Mysigt? Om den ledande arkitektur-tidskriften i Sverige premierar den här sortens lådor, då hjälper det faktiskt inte att Stockholms stad tar fram ett arkitekturprogram för att höja kvaliteten i arkitekturen. Då får vi en definition på "kvalitet" som bygger på ett internt synsätt, med få eller inga kopplingar till vad "vanligt" folk tycker är bra.
Och. Observera. Det finns INGA vanliga människor! Personer som inte har en arkitektutbildning tycker väldigt annorlunda och olika om arkitektur, liksom om mat, politik, filmer, böcker, kläder etc. det jag vänder mig emot är likriktning, tråkighet, fulhet. OK?
(Sedan kan man ju undra, vad fraktskeppet "Nostromo" från den första Alien-filmen har att göra ovanpå det gamla utbildningsdepartmentet i Stockholm... Men, det är en annan fråga, men viss koppling till ovanstående.)
I söndags var jag uppe på taket på vårt hus och bytte ut trasiga tegelpannor. Eftersom vi äger vårt hus har vi starka incitament att minimera skador, värmeförluster, läckage och annat otrevligt. Om vi hade hyrt huset hade vi inte brytt oss på samma sätt, utan kanske ringt på en serviceperson först när det började läcka in vatten genom taket. I det perspektivet är ägande en ekologisk princip, eller kalla det kanske för en förvaltningsform som ger starka signaler till användaren av något (som en cykel, en bil, ett par skor) att vårda och ta väl vara på saker. Att miljonprogrammet står och förfaller, åtminstone på sina håll, har med detta att göra. De som bor där har ingen makt och inget ansvar. De stora bolagen bryr sig bara ibland om husen, och många väntar just nu på att staten ska tillskjuta en massa av skattebetalarnas pengar för "upprustning" av dessa ibland skruttiga, ibland ganska bra hus.
Hur som helst var det lite läskigt ett tag, att klättra uppe på taket, även om jag hade bundit fast mig i skorstenen med ett rep. Fotot nedan är från en affisch från den tid då det bedrevs enkel stadsplanering i Nacka, Saltsjö-Duvnäs, med ekologiska incitament: någon gjorde en plan och styckade av tomter. Ett stort antal personer köpte dessa tomter och byggde sig varsitt hus. All hus kom att se annorlunda ut. Det fanns i praktiken total frihet att bygga med vilken arkitektursmak som helst. Och det tycker jag är bra.Det byggdes en del stora och lyxiga hus. Men även billiga och ganska skruttiga hus som vårt, vilket byggdes av en familj där frun arbetade hemma och odlade upp tomten medan mannen jobbade på parkförvaltningen i Nacka. Det första läskiga, förutom att det var slipprigt uppe på taket, är att Nacka kommun inte längre planerar den sortens stadsdelar. Om man gjorde det, skulle det växa upp många fler villasamahällen med varierad arkitektur och med hus som var både billiga och dyra i samma område. Det läskiga är alltså att de som förespråkar en marknadsstyrd stadsutveckling, moderaterna, inte skapar stadsplaner för att detta ska kunna ske. Marknadsstyrd betyder ju att det är användarna, brukarna, de som står för efterfrågan, som har makten.
Om det är ett fåtal stora bolag som styr, då är det ju knappast någon marknad, snarare fåtalsvälde. Alltså behövs det en styrande instans som sätter upp spelregler och spelplaner, för att det ska bli en marknad.
Läskigt tvåDet andra läskiga i söndags, det var mer läskigt. Jag sprang hemifrån in till Gamla Stan och passerade området där det gamla Lugnet en gång låg. Lugnet hör till min lista på "rivna favoriter", liksom den gamla kåkstaden i Hagalund. Där reste sig ett antal kartonger till byggnader. Att säga att det såg ut som en repris på miljonprogrammet är att skymfa de ibland ganska välbyggda hus, med genomtänkta planlösningar, som byggdes under 1960- och 1970-talen. Bilden nedan visar att det knappast är ett århundrade för sent för att lägga fram ett Arkitekturprogram för Stockholm. Det håller Stockholms stad som bäst på att ta fram. Hur det kommer att se ut, programmet, vet jag inget om.
Men tristare än de pizzakartonger som har ersatt den vildvuxna stadsmiljön i gamla Lugnet kan det knappast bli. Är det någon som på allvar tror att det har varit arkitekter inblandade i uppförandet av dessa bostadscontainrar? det läskiga är att vi faktiskt har en byggnadsnämnd i Stockholm, där det sitter politiker, vilka har i uppgift att vara medborgarnas företrädare. Jag har svårt att förstå på vilket sätt, och med vilka argument, som den prefab-firma som har byggt dessa "kvadratmeterbehållare" till hus, har argumenterat för att byggnadsnämndens ledamöter har släppt igenom bygglovet.
Det läskiga är, att det kanske är så att det faktiskt har varit arkitekter inblandade i detta. I vilken grad och på vilket sätt vet jag inte. Men även om arkitekterna bara hade möjlighet att påverka färgsättningen, så är det ett mysterium varför alla husen på bilden ser ut som de gör. Kan det vara så att det rör sig något slags "virus" bland arkitekter och byggfirmor, där alla tävlar om att rita och bygga så läskigt som möjligt? Det stora konstiga huset mitt i området där Lugnet låg, med ett högt torn som man kan gå igenom eller under, kanske skulle göra sig bra som en filmkuliss i någon sorts dystopisk deckare, men knappast som en plats som människor stolt kan kalla "min plats på jorden".
Strax efter bilden ovan togs, avtog dock det läskiga, när jag kom fram till kontoret i Gamla Stan. Där är det inte läskigt. Där är det närmast mysigt.
Läskigt tre
Men då hände något ännu mer läskigt. Jag slog upp det senaste numret av tidskriften Arkitektur. Där var det en jury med arkitekter (tror jag) som hade utsett ett "Debutpris". Det handlade om att tidskriften lyfte fram några unga och lovande arkitekters första hus, som ett stöd och en uppmuntran i det fortsatta arbetet. Och detta, mina vänner, det lovar inte gott. De hus som visas i det här numret av tidskriften Arkitektur (kanske borde man ta och byta namn på tidskriften Arkitektur till "Kartongnytt" eller något mer passande...) är, men något undantag, samma sorts abstrakta svarta kartonger som jag sprang förbi på vägen till Gamla Stan.
Jag bara undrar: har tillverkarna av svart färg, platta tak och rå betong tagit över driften av Arkitekturskolan (förlåt, Kartongskolan...)? Det skulle i så fall vara ett allvarligt inslag (eller exempel) på privatiseringens negativa konsekvenser. Om det är så, att enskilda tillverkare av fula byggnadsmaterial har tillåtits att sponsra arkitekturutbildningen eller ger bidrag till enskilda elever för att de ska rita hus i plåt och betong, då tror jag att det behövs någon sorts översyn av det statliga utbildningsväsendet...
Självklart, om en person vill bygga en bunker på Gotland, då ska väl den personen få bygga det. Jag skulle vara beredd att ge bort min Iphone för att försvara rätten för människor med mycket pengar att bygga hus som de tycker är bra. Det jag bara undrar, det är väl om allting måste se ut så här?
(Sedan kan man ju undra, vad fraktskeppet "Nostromo" från den första Alien-filmen har att göra ovanpå det gamla utbildningsdepartmentet i Stockholm... Men, det är en annan fråga, men viss koppling till ovanstående.)
4 kommentarer:
Jerker, jag tycker det är underhållande och ofta lärorikt att lyssna på dig - men det finns väl gränser även för en gammal rabulist! Kan du inte ge Exploateringskontoret lite cred för att de givit så små markanvisningar i Henriksdalshamnen att det faktiskt blir en varierad (spretig enligt min uppfattning) uppsättning byggnader. Byggnaden på Gotland kanske inte passar din smak, men den är alldeles ovanligt sinnrik och väl genomtänkt. Det är värt respekt.
Alla tider har haft sina högljudda smakpoliser. Historien har oftast, men inte alltid, bevisat att de hade fel.
Kan vi inte föra en diskussion om alla de strukturella problem vi har och undvika trista sågningar av andras försök att utveckla arkitekturen?
"Utveckla arkitekturen".!?!? Jag delar tillfullo Jerker Söderlinds oro och förtvivlan...
Jerker, jag tänkte precis samma sak när jag läste Arkitektur, det var hela tiden som man fastnat på samma sida "såg jag inte den här lådan nyss?". Hade varit väldigt intressant att faktiskt se något nyskapande snart :)
hej Staffan.
Tack för kunnig kommentar.
Det man borde ha gjort i Hammarby Sjöstad, den del där gamla Lugnet låg, var att dela upp marken i exakt det fastighetsmönster som fanns redan då. Alltså: riva kåkarna, sanera marken och återetablera den gamla fastighetsindelningen. Då hade man fått en varierad och småskalig men samtidigt tät bebyggelse med högt exploateringstal. Den fastighetsindelning som nu har gjort på gamla Lugnet är extremt storskalig och skapar en tråkig och händelsefattig miljö, inte minst de stora blaffor som ligger närmast Värmdöleden med det märkliga höga genombrutna tornet i mitten, som bara bidrar med att dra ner blåst.
Självklart är det de strukturella problemen som är de viktiga att lösa. Men de ledande delarna av arkitektkåren är en del av det strukturella problem som heter förakt mot icke arkitekters smak och önskemål. Jag är den förste att önska en utveckling av arkitekturen. Det är ju rent pinsamt att hus som ritades för 100 år sen uppskattas mer än de som ritas nu.
Det är också så att vi måste göra en tydlig distinktion mellan det som är "nytt" och det som är "bra". En innovation bör bedömas på sakliga grunder, inte på graden av "nyhetsvärde".
Ta till exempel den innovativa nya syn på trafikplanering som lanserades i Sverige på 1960-talet. Den var radikalt nytänkande och blåste helt bort allt gammalt tänk. Men, var det en bra idé? Nej, det var det inte. Samma sak gäller med "nyskapande arkitektur". SCAFT- planeringen var, precis som huset på Gotland, ovanligt snillrikt och väl genomtänkt. Jag rekommenderar Per Lundins utmärkta bok "Bilstaden".
Smakpoliser: vi har idag en smakpolis i form av en redaktion som beslutar sig för att inte göra en normal redovisning av projektet Järla-Sjö i Nacka, utan bara en liten sur kommentar i tidningen. Alltså tidskriften Arkitektur (förlåt, Kartongnytt). Om du läser det nya numret så tror jag att du förstår vad jag menar.
Exploateringskontoret har INTE gjort den typ av småskalig fastighetsindelning som hade kunnat gynna en intressant och funktionsblandad stadsdel på gamla Lugnet. Om de hade gjort det, hade jag mer än gärna gett dom cred för det.
Jag hoppas dock på att det blir bättre framöver. Det är ju så, att stadens tjänstemän även de sitter fast i, eller är låsta av, den "nyskapande" syn på arkitektur och stadsplanering som lanserades under perioden 1930-1960. Det är en lång väg tillbaks till ett hållbart, populärt och trevligt stadsbyggande. Men låt oss i alla fall försöka!
Skicka en kommentar