Läskigt gånger tre

Läskigt ett

I söndags var jag uppe på taket på vårt hus och bytte ut trasiga tegelpannor. Eftersom vi äger vårt hus har vi starka incitament att minimera skador, värmeförluster, läckage och annat otrevligt. Om vi hade hyrt huset hade vi inte brytt oss på samma sätt, utan kanske ringt på en serviceperson först när det började läcka in vatten genom taket. I det perspektivet är ägande en ekologisk princip, eller kalla det kanske för en förvaltningsform som ger starka signaler till användaren av något (som en cykel, en bil, ett par skor) att vårda och ta väl vara på saker. Att miljonprogrammet står och förfaller, åtminstone på sina håll, har med detta att göra. De som bor där har ingen makt och inget ansvar. De stora bolagen bryr sig bara ibland om husen, och många väntar just nu på att staten ska tillskjuta en massa av skattebetalarnas pengar för "upprustning" av dessa ibland skruttiga, ibland ganska bra hus.

Hur som helst var det lite läskigt ett tag, att klättra uppe på taket, även om jag hade bundit fast mig i skorstenen med ett rep. Fotot nedan är från en affisch från den tid då det bedrevs enkel stadsplanering i Nacka, Saltsjö-Duvnäs, med ekologiska incitament: någon gjorde en plan och styckade av tomter. Ett stort antal personer köpte dessa tomter och byggde sig varsitt hus. All hus kom att se annorlunda ut. Det fanns i praktiken total frihet att bygga med vilken arkitektursmak som helst. Och det tycker jag är bra.

Det byggdes en del stora och lyxiga hus. Men även billiga och ganska skruttiga hus som vårt, vilket byggdes av en familj där frun arbetade hemma och odlade upp tomten medan mannen jobbade på parkförvaltningen i Nacka. Det första läskiga, förutom att det var slipprigt uppe på taket, är att Nacka kommun inte längre planerar den sortens stadsdelar. Om man gjorde det, skulle det växa upp många fler villasamahällen med varierad arkitektur och med hus som var både billiga och dyra i samma område. Det läskiga är alltså att de som förespråkar en marknadsstyrd stadsutveckling, moderaterna, inte skapar stadsplaner för att detta ska kunna ske. Marknadsstyrd betyder ju att det är användarna, brukarna, de som står för efterfrågan, som har makten.

Om det är ett fåtal stora bolag som styr, då är det ju knappast någon marknad, snarare fåtalsvälde. Alltså behövs det en styrande instans som sätter upp spelregler och spelplaner, för att det ska bli en marknad.

Läskigt två

Det andra läskiga i söndags, det var mer läskigt. Jag sprang hemifrån in till Gamla Stan och passerade området där det gamla Lugnet en gång låg. Lugnet hör till min lista på "rivna favoriter", liksom den gamla kåkstaden i Hagalund. Där reste sig ett antal kartonger till byggnader. Att säga att det såg ut som en repris på miljonprogrammet är att skymfa de ibland ganska välbyggda hus, med genomtänkta planlösningar, som byggdes under 1960- och 1970-talen. Bilden nedan visar att det knappast är ett århundrade för sent för att lägga fram ett Arkitekturprogram för Stockholm. Det håller Stockholms stad som bäst på att ta fram. Hur det kommer att se ut, programmet, vet jag inget om.

Men tristare än de pizzakartonger som har ersatt den vildvuxna stadsmiljön i gamla Lugnet kan det knappast bli. Är det någon som på allvar tror att det har varit arkitekter inblandade i uppförandet av dessa bostadscontainrar? det läskiga är att vi faktiskt har en byggnadsnämnd i Stockholm, där det sitter politiker, vilka har i uppgift att vara medborgarnas företrädare. Jag har svårt att förstå på vilket sätt, och med vilka argument, som den prefab-firma som har byggt dessa "kvadratmeterbehållare" till hus, har argumenterat för att byggnadsnämndens ledamöter har släppt igenom bygglovet.

Det läskiga är, att det kanske är så att det faktiskt har varit arkitekter inblandade i detta. I vilken grad och på vilket sätt vet jag inte. Men även om arkitekterna bara hade möjlighet att påverka färgsättningen, så är det ett mysterium varför alla husen på bilden ser ut som de gör. Kan det vara så att det rör sig något slags "virus" bland arkitekter och byggfirmor, där alla tävlar om att rita och bygga så läskigt som möjligt?  Det stora konstiga huset mitt i området där Lugnet låg, med ett högt torn som man kan gå igenom eller under, kanske skulle göra sig bra som en filmkuliss i någon sorts dystopisk deckare, men knappast som en plats som människor stolt kan kalla "min plats på jorden".

Strax efter bilden ovan togs, avtog dock det läskiga, när jag kom fram till kontoret i Gamla Stan. Där är det inte läskigt. Där är det närmast mysigt.


Läskigt tre

Men då hände något ännu mer läskigt. Jag slog upp det senaste numret av tidskriften Arkitektur. Där var det en jury med arkitekter (tror jag) som hade utsett ett "Debutpris". Det handlade om att tidskriften lyfte fram några unga och lovande arkitekters första hus, som ett stöd och en uppmuntran i det fortsatta arbetet. Och detta, mina vänner, det lovar inte gott. De hus som visas i det här numret av tidskriften Arkitektur (kanske borde man ta och byta namn på tidskriften Arkitektur till "Kartongnytt" eller något mer passande...) är, men något undantag, samma sorts abstrakta svarta kartonger som jag sprang förbi på vägen till Gamla Stan.

Jag bara undrar: har tillverkarna av svart färg, platta tak och rå betong tagit över driften av Arkitekturskolan (förlåt, Kartongskolan...)? Det skulle i så fall vara ett allvarligt inslag (eller exempel) på privatiseringens negativa konsekvenser. Om det är så, att enskilda tillverkare av fula byggnadsmaterial har tillåtits att sponsra arkitekturutbildningen eller ger bidrag till enskilda elever för att de ska rita hus i plåt och betong, då tror jag att det behövs någon sorts översyn av det statliga utbildningsväsendet...

Nå, det hus som juryn tyckte var bäst, det visas på bilen här intill. Jag hade förstått detta hus (eller kanske ska man säga "konstruktion") om det hade varit fråga om ett atombombssäkert skyddsrum, producerat någon gång under kalla kriget på 1950-talet. Då hade jag förstått varför någon hade byggt en "studio" i rostig plåt där man kunde dra upp alla fasader och skydda sig mot omgivningen. Då hade jag förstått varför man hade tagit den stora kostnaden och grävt ned (!) en bottenvåning under mark med pentry, vinkällare och som det står i bildtexten "sovkabiner". Om huset hade byggts för att vara med i en dystopisk sciencefiction-film där det kryllade av zombies och eller för dataspelet "Resident Evil" med döda levande monster som man måste skydda sig emot, ja då hade det varit lite smart att bygga ett plåthus med underjoridsk källare och en inredning som för tankarna till ett modernt och ygieniskt slakthus i miniatyr. Kåken har till och med en innergård med gallerdurk, som är höj- och sänkbar! Lite tufft om det hade varit avsett för en James Bondfilm från 70-talet med hydraulik där bovarna kunde hänga upp agent 007. Det enda jag saknar är väl det automatiska (fjärrstyrda) kulsprutetornet på taket och en bassäng med hajar någonstans.

Självklart, om en person vill bygga en bunker på Gotland, då ska väl den personen få bygga det. Jag skulle vara beredd att ge bort min Iphone för att försvara rätten för människor med mycket pengar att bygga hus som de tycker är bra. Det jag bara undrar, det är väl om allting måste se ut så här?

Men, allvarligt talat, vilka signaler sänder den här typen av bunkerbyggnader till unga entusiastiska blivande arkitekter i början av sin karriär? Bilderna intill är två andra av de nya hus av nya arkitekter som Kartongnytt tycker är bra. Utställt i en skog står den här dystra klumpen. Det är alltså inte fråga om en upplagscontainer för giftigt avfall eller en transformatorstation i korrugerad plåt. Det är en bostad.

Och det här svarta bunkerkomplexet kan möjligen uppskattas för att vara "stilrent" eller "konsekvent". man skulle kunna säga att det är en  "känslig parafras på en konsekvent genomförd 1960-talskopia av ett lågbudgetprojekt för massfabrikation av enkelt boende". På det sättet är det kanske ok. Men nyskapande? Trevligt? Mysigt? Om den ledande arkitektur-tidskriften i Sverige premierar den här sortens lådor, då hjälper det faktiskt inte att Stockholms stad tar fram ett arkitekturprogram för att höja kvaliteten i arkitekturen. Då får vi en definition på "kvalitet" som bygger på ett internt synsätt, med få eller inga kopplingar till vad "vanligt" folk tycker är bra.

Och. Observera. Det finns INGA vanliga människor! Personer som inte har en arkitektutbildning tycker väldigt annorlunda och olika om arkitektur, liksom om mat, politik, filmer, böcker, kläder etc. det jag vänder mig emot är likriktning, tråkighet, fulhet. OK?

(Sedan kan man ju undra, vad fraktskeppet "Nostromo" från den första Alien-filmen har att göra ovanpå det gamla utbildningsdepartmentet i Stockholm... Men, det är en annan fråga, men viss koppling till ovanstående.)

Hus utan Arkitektur - Leve Funktionismen!

Skällsorden har haglat över Stockholm Waterfront, Sveriges utan konkurrens mest synligt placerade nya byggnad. Denna moderna granne till Stockholms vykortsmotiv nummer ett, Stockholms Stadshus, diskuteras som om projektet har handlat om arkitektur. Här följer en möjlig förklaring till varför nya hus allt oftare utformas som enkla kartonger.

1) Stockholms politiker har insett att arkitekttävlingar och arkitekter bara krånglar till byggandet.

2) De har också insett att det är viktigare att staden fungerar och att det byggs hus än att fasader ser ut på ett visst sätt.

Krånglet kring Slussen och tävlingen om det nya Stadsbiblioteket visar hur illa och långsamt det kan gå om man blandar ihop politik, alltså stadsbyggnadsfrågor, med tycke och smak, alltså arkitektur. Eftersom Stockholm verkligen behövde ett konferenscentrum med hotell och kontor vid Centralen anlitade staden en grupp högt begåvade ingenjörer som ritade tre stycken enkla lådor med platta tak som kunde inrymma konferens, hotell och kontor. För att bygget skulle bli billigt och gå fort ritade man inga fasader. Istället slog man upp några produktkataloger från de största tillverkarna av byggnadselement av glas och plåt och beställde några tusen av vardera. Snabbt och praktiskt.


Resultatet är positivt. Nu finns det en centralt belägen och väl fungerande konferensanläggning på den mest centrala platsen i Sverige. Funktionen är det viktiga, inte fasaderna. Efter ett besök i Waterfront kan jag intyga att samma koncept använts för insidan. Här finns väl fungerande golv och trappor i något sorts slitstarkt stenmaterial, rulltrappor, toaletter, belysning och glasrutor utan minsta antydan till arkitektur. Miljön är lika rationell och identitetslös som en avgångshall på Frankfurts internationella flygplats. Jag föredrar detta framför ett projekt som aldrig blir byggt.


Mycket talar för att samma praktiska synsätt tillämpats i flera andra projekt i Stockholms City. I stället för arkitektur uppförs enkla volymer som fyller praktiska ändamål. Det är inte heller något problem att t ex det teknologiska och ekologiska spjutspetsprojektet Kungsbrohuset eller det nya praktiska handels- och kontorshuset vid Östermalmstorg har utformats som en trave pizzakartonger av glas. Hus utan arkitektur lämpar sig nämligen utomordentligt väl för arkitekttävlingar som inte krånglar till byggandet.

I stället för att ondgöra sig över Stockholm Waterfronts obefintliga arkitektur – eller som en del debattörer komma med demagogiska utspel om rivning – kan stadens politiker arrangera en arkitekttävling. Uppgiften skulle bli att utforma fasader och tak, volymer och varför inte tinnar och torn som kan uppgradera Waterfront till ett arkitektoniskt mästerverk i världsklass. Eftersom stadens politiker gärna ser fler bostäder i city finns det också en möjlighet att lägga till ett antal lägenheter ovanpå dagens huskartonger, med en strålande utsikt mot Riddarfjärden.

Ingen skulle förlora på en sådan lösning. Arga debattörer och turister på jakt efter vykortsmotiv skulle bli glada. De som äger Waterfront skulle kunna tjäna lite mera pengar och få någonting att vara stolta över. Och politikerna skulle slippa ytterligare kritik.PS1. Denna förklaring till varför nya hus allt oftare ser ut som uppförstorade mjölkförpackningar stämmer inte med aktuella uppgifter i arkitekturtidskrifter och i dagstidningar. Stockholm Waterfront uppges till exempel ha ritats av arkitekter på ett arkitektkontor som heter White. Förklaringen stämmer alltså inte med officiella fakta.

En andra förklaring skulle kunna vara att moderna arkitekter inte är intresserade av arkitektur. Utan mer av kartonger.

En tredje förklaring skulle vara att de som finansierar nya hus bara är intresserade av ritningar till byggnadsvolymer med maximalt antal uthyrningsbara kvadratmetrar. Alltså av kartonger. Inte av arkitektur.


Med ordet ”arkitektur” menas här de aspekter av ett hus som inte enbart motiveras av tekniska och praktiska överväganden. Arkitekturens uppgift är enligt denna tolkning att synas och att försköna staden. Ibland kan sådan arkitektur utformas på ett ovanligt och originellt sätt, för att som det heter ”sätta en stad på kartan.” Jag är personligen övertygad om att Stockholm skulle må bra av mer arkitektur. Och färre kartonger.

PS2. Detta synsätt och tillvägagångssätt nedvärderar inte på något sätt arkitekters arbete. Däremot skapar det en viss ordning i dagens tragiska sammanblandning av

1) Arkitektur å den ena sidan och

2) Stadsbyggnad å den andra sidan.

Det är tyvärr alltför vanligt att stadsbyggnadfrågor (inklusive stadsbyggnadsförslag) som har att göra med transporter, ekonomi, flöden, funktioner blandas samman med arkitekturfrågor (inklusive färgsättnings- och materialval) som har att göra med byggnaders yttre och inre design.

Med denna boskillnad mellan stadsbyggnad och arkitektur skulle såväl stadsplanerare och arkitekter kunna koncentrera sig på sitt yrke och sina problem, båda staden och dess hus skulle vinna på denna nya "ism".

Denna "ism" skulle kunna kallas "funktionismen"

Först funktion och prakitikalitet - därefter design, färg och form.

Nu väntar vi således bara på utlysningen av arkitekttävlingen om "Arkitektonisk utformning av Stockholm Waterfront samt hotell och kontorsbyggnad i centrala Stockholm".

Som min mamma sa när vi diskuterade stålpinnarna på taket till Stockholm Waterfront:


”Men det är ju inte klart än. Det där är ju bara byggnadsställningar. Det förstår du väl!"


Kommer hon att få rätt?

Bygg Nya Slussen Nu!

Stadsbyggnadsdebatten i Stockholm lider av en grundläggande avsaknad av förståelse för ekonomiska realiteter.
.

Att det kostar pengar att bygga hus, gator och broar är inte en nyhet. Men att stora stadsbyggnadsprojekt delvis kan bekostas genom intäkter från de hus som byggs beskrivs som suspekt. Ett ovanligt gnälligt exempel på detta synsätt publicerades på SvD Brännpunkt den 21 mars. De nya byggnadskvarter som föreslås vid Slussen döms ut som "hänsynslös exploatering" och "fastighetsekonomisk spekulation". Artikelförfattarna skriver: "Den höga exploateringen på Slussen kan inte ha något annat syfte än att täcka kostnaderna för projektet."

.
Men är det fel om nya hus kan ge en viss intäkt till staden? Och vad är det för fel med nya hus på Slussen? För hus är inte bara "spekulationsobjekt". Hus kan ge plats för arbetsplatser, affärer, bostäder. Många hus på samma plats kan bli en stad. När artikelförfattarna beskriver de nya låga kvarteren mot vattnet som "en mycket stor byggnadsmassa framför Katarinahissen och Södermalmstorg" har de missuppfattat själva idén med en stad.

.
Stadens idé är att ställa många hus intill varandra så att de skymmer varandra. Stadsmuséet och KF-huset vid Slussen skymmer effektivt husen längs Peder Myndes backe och Katarinavägen. När husen längs Skeppsbron i Gamla Stan byggdes handlade det verkligen om en "mycket stor byggnadsmassa" som kom att skymma husen längs Österlånggatan och Järntorget. Men då gnälldes det inte om "hänsynslös exploatering". Då byggde man stad. Dagens arkitekter och medborgare borde tvärtom välkomna att Slussen på samma sätt får ett nytt lager av hus från vår tid som människor kan arbeta, bo eller handla i. Och framför dessa nya hus blir det en ny utsikt mot öppet vatten i stället för dagens betongramper.

.
För den som intresserar sig för ekonomi är problemet i Stockholm snarare motsatsen till "fastighetsekonomiska spekulationer".
.
Stockholms finansborgarråd Sten Nordin skrev i sitt veckobrev i februari att bostäderna i den nya stadsdelen Norra Station mellan Stockholm och Solna kommer att gå med ett underskott på en halv miljon per lägenhet: "En möjlighet är att man i de två kommande detaljplanerna försöker att föra in fler bostäder. Hur detta i detalj ska ske lämnar jag åt våra duktiga tjänstemän att titta på, mitt enda ingångsvärde i det här läget är att det ska passa väl in i den omgivande stadsmiljön."

.
Detta ett korrekt sätt att hantera en situation där Stockholms utbyggnad tyvärr bara är möjlig på platser som är dyra att bebygga – över järnvägar, trafikleder och på industriområden som kräver dyr marksanering..
Om kritik bör riktas mot våra politiker borde det snarare handla om motsatsen till "hänsynslös exploatering" – dvs att skattebetalarna tvingas subventionera nya attraktiva bostäder i innerstan. Kritiken borde snarare skärpas om projekten fördyrades genom att ännu färre nya hus byggdes vid Slussen eller Norra Station, eftersom detta skulle belasta skattebetalarna ännu hårdare och ge än mindre pengar över åt snöröjning, kultur eller vård. Och än färre bostäder i innerstaden.

.
Dilemmat är att ett stadsfientligt synsätt förhindrar byggandet av nya hus på områden som skulle vara billiga att bebygga. Politikernas vision om en levande promenadstad där stadsdelar hänger ihop i stället för att byggas som separata öar, är positiv. Men det är t ex omöjligt att koppla ihop Östermalm och den nya stadsdelen Norra Djurgårdsstaden vid Värtan eftersom riksdagen har beslutat om en Nationalstadspark i området, där ingenting får byggas.

.
En öppen gräsplätt på Gärdet är i dagens Stockholm prioriterad framför stadsbyggande.
.
På samma sätt finns massor av mark intill det spårområde där Norra Stations nya hus ska byggas. En stad runt Brunnsvikens vatten, med många parker och ekologiska lösningar, skulle både motsvara medborgarnas efterfrågan på blandad och levande stad och investerarnas önskemål om billig och byggbar mark med vacker utsikt. Men att säga detta är i Stockholms bevarandeinriktade stadsbyggnadsdebatt liktydligt med att på medeltiden svära i kyrkan. Boende kring Årstafältet mobiliserar mot en försiktig utbyggnad och glömmer bort att där de själva bor, där var det också öppna gräsfält för bara några generationer sedan.
.


Stockholms politiker gör således det bästa i en omöjlig situation.
.
Trängda av högljudda bevararopinioner och tuffa budgetkrav försöker de bygga mer av den täta och blandade stadsmiljö som allt fler efterfrågar. Den exploatering som föreslås vid Slussen, Norra Station och Centralstationen är en logisk följd av att marken är dyr att bygga på och önskan att fler ska få plats i innerstaden. Och att stadsfientliga opinioner förhindrar ny innerstad på andra ställen. Saken blir inte bättre av att debatterande arkitekter, som på Brännpunkt den 21 mars, ställer utopiska perfekta lösningar (som inte finns och aldrig kommer att accepteras av alla) emot praktiska realistiska lösningar. I väntan på den perfekta lösningen regerar den onda lösningen – Slussen som betongklump – vidare, år efter år.
.
I dagens stadsfientliga klimat är det bara att skänka en tacksamhetens tanke till de framsynta politiker som en gång i tiden lät planera stadsdelen Östermalm där de mest attraktiva lägenheterna ligger. Betänk opinionsstormen på Facebook och tidningarnas debattsidor om Stadshuset idag föreslog en omvandling av obebyggd mark på Kungsladugårdsgärdet till ny blandad stad, alltså att vi idag skulle bygga stadsdelen Östermalm. Vilka invektiv skulle debattörerna då använda, eftersom kraftuttryck som " ett övergrepp på vår stad som kommande generationer aldrig kommer att kunna vare sig förstå eller förlåta" redan har förbrukats på att gnälla på det nya Slussen?
.

(Inom parentes: Inlägget på Brännpunkt är undertecknat av bland andra arkitekterna Alexis Pontvik, Ola Andersson och Johan Mårtelius. Dessa välutbildade experter på stadsbyggnad förfasar sig i sin text över att det bland annat ska bli en gångbro över vattnet. De skriver: "I en situation halvvägs över gångbron då du känner dig otrygg eller hotad, vart tar du då vägen?"
.
Ja, hu så hemskt!
.
Precis samma förhållande gäller de facto alla broar i världen. Här öppnar sig oanade möjligheter för trygghetsskapande stadsbyggnadsprojekt där alla broar byggs om till... vad då? I verkligheten, bortom gnälliga arkitekters låtsasvärld är det ju så, att den som känner sig "otrygg och hotad" t ex halvvägs över Västerbron i Stockholm, Karlsbron i Prag eller Manhattan Bridge i New York bara (?) har fem alternativ:
.
1) Fortsätta att gå rakt framåt.
2) Vända om och gå tillbaka.
3) Hoppa.
4) Stanna en bil eller taxi.
5) Ringa efter en helikopter.
.
(I detta samanhang, inom en parentes inom parentesen, bortser vi från den amerikanska lösningen, där människor skapar sig privat trygghet genom tung beväpning och skottsäkra västar).
.
Men man kan ju undra. Skolkade kanske kamraterna arkitekterna från grundkursen "Vad är en bro?" under sin arkitektutbildning?)


Läs också min artikel i SVD.se.
länk:   http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/for-mycket-gnall-i-stadsbyggnadsdebatten_4538081.svd