Bygg Nya Slussen Nu!

Stadsbyggnadsdebatten i Stockholm lider av en grundläggande avsaknad av förståelse för ekonomiska realiteter.
.

Att det kostar pengar att bygga hus, gator och broar är inte en nyhet. Men att stora stadsbyggnadsprojekt delvis kan bekostas genom intäkter från de hus som byggs beskrivs som suspekt. Ett ovanligt gnälligt exempel på detta synsätt publicerades på SvD Brännpunkt den 21 mars. De nya byggnadskvarter som föreslås vid Slussen döms ut som "hänsynslös exploatering" och "fastighetsekonomisk spekulation". Artikelförfattarna skriver: "Den höga exploateringen på Slussen kan inte ha något annat syfte än att täcka kostnaderna för projektet."

.
Men är det fel om nya hus kan ge en viss intäkt till staden? Och vad är det för fel med nya hus på Slussen? För hus är inte bara "spekulationsobjekt". Hus kan ge plats för arbetsplatser, affärer, bostäder. Många hus på samma plats kan bli en stad. När artikelförfattarna beskriver de nya låga kvarteren mot vattnet som "en mycket stor byggnadsmassa framför Katarinahissen och Södermalmstorg" har de missuppfattat själva idén med en stad.

.
Stadens idé är att ställa många hus intill varandra så att de skymmer varandra. Stadsmuséet och KF-huset vid Slussen skymmer effektivt husen längs Peder Myndes backe och Katarinavägen. När husen längs Skeppsbron i Gamla Stan byggdes handlade det verkligen om en "mycket stor byggnadsmassa" som kom att skymma husen längs Österlånggatan och Järntorget. Men då gnälldes det inte om "hänsynslös exploatering". Då byggde man stad. Dagens arkitekter och medborgare borde tvärtom välkomna att Slussen på samma sätt får ett nytt lager av hus från vår tid som människor kan arbeta, bo eller handla i. Och framför dessa nya hus blir det en ny utsikt mot öppet vatten i stället för dagens betongramper.

.
För den som intresserar sig för ekonomi är problemet i Stockholm snarare motsatsen till "fastighetsekonomiska spekulationer".
.
Stockholms finansborgarråd Sten Nordin skrev i sitt veckobrev i februari att bostäderna i den nya stadsdelen Norra Station mellan Stockholm och Solna kommer att gå med ett underskott på en halv miljon per lägenhet: "En möjlighet är att man i de två kommande detaljplanerna försöker att föra in fler bostäder. Hur detta i detalj ska ske lämnar jag åt våra duktiga tjänstemän att titta på, mitt enda ingångsvärde i det här läget är att det ska passa väl in i den omgivande stadsmiljön."

.
Detta ett korrekt sätt att hantera en situation där Stockholms utbyggnad tyvärr bara är möjlig på platser som är dyra att bebygga – över järnvägar, trafikleder och på industriområden som kräver dyr marksanering..
Om kritik bör riktas mot våra politiker borde det snarare handla om motsatsen till "hänsynslös exploatering" – dvs att skattebetalarna tvingas subventionera nya attraktiva bostäder i innerstan. Kritiken borde snarare skärpas om projekten fördyrades genom att ännu färre nya hus byggdes vid Slussen eller Norra Station, eftersom detta skulle belasta skattebetalarna ännu hårdare och ge än mindre pengar över åt snöröjning, kultur eller vård. Och än färre bostäder i innerstaden.

.
Dilemmat är att ett stadsfientligt synsätt förhindrar byggandet av nya hus på områden som skulle vara billiga att bebygga. Politikernas vision om en levande promenadstad där stadsdelar hänger ihop i stället för att byggas som separata öar, är positiv. Men det är t ex omöjligt att koppla ihop Östermalm och den nya stadsdelen Norra Djurgårdsstaden vid Värtan eftersom riksdagen har beslutat om en Nationalstadspark i området, där ingenting får byggas.

.
En öppen gräsplätt på Gärdet är i dagens Stockholm prioriterad framför stadsbyggande.
.
På samma sätt finns massor av mark intill det spårområde där Norra Stations nya hus ska byggas. En stad runt Brunnsvikens vatten, med många parker och ekologiska lösningar, skulle både motsvara medborgarnas efterfrågan på blandad och levande stad och investerarnas önskemål om billig och byggbar mark med vacker utsikt. Men att säga detta är i Stockholms bevarandeinriktade stadsbyggnadsdebatt liktydligt med att på medeltiden svära i kyrkan. Boende kring Årstafältet mobiliserar mot en försiktig utbyggnad och glömmer bort att där de själva bor, där var det också öppna gräsfält för bara några generationer sedan.
.


Stockholms politiker gör således det bästa i en omöjlig situation.
.
Trängda av högljudda bevararopinioner och tuffa budgetkrav försöker de bygga mer av den täta och blandade stadsmiljö som allt fler efterfrågar. Den exploatering som föreslås vid Slussen, Norra Station och Centralstationen är en logisk följd av att marken är dyr att bygga på och önskan att fler ska få plats i innerstaden. Och att stadsfientliga opinioner förhindrar ny innerstad på andra ställen. Saken blir inte bättre av att debatterande arkitekter, som på Brännpunkt den 21 mars, ställer utopiska perfekta lösningar (som inte finns och aldrig kommer att accepteras av alla) emot praktiska realistiska lösningar. I väntan på den perfekta lösningen regerar den onda lösningen – Slussen som betongklump – vidare, år efter år.
.
I dagens stadsfientliga klimat är det bara att skänka en tacksamhetens tanke till de framsynta politiker som en gång i tiden lät planera stadsdelen Östermalm där de mest attraktiva lägenheterna ligger. Betänk opinionsstormen på Facebook och tidningarnas debattsidor om Stadshuset idag föreslog en omvandling av obebyggd mark på Kungsladugårdsgärdet till ny blandad stad, alltså att vi idag skulle bygga stadsdelen Östermalm. Vilka invektiv skulle debattörerna då använda, eftersom kraftuttryck som " ett övergrepp på vår stad som kommande generationer aldrig kommer att kunna vare sig förstå eller förlåta" redan har förbrukats på att gnälla på det nya Slussen?
.

(Inom parentes: Inlägget på Brännpunkt är undertecknat av bland andra arkitekterna Alexis Pontvik, Ola Andersson och Johan Mårtelius. Dessa välutbildade experter på stadsbyggnad förfasar sig i sin text över att det bland annat ska bli en gångbro över vattnet. De skriver: "I en situation halvvägs över gångbron då du känner dig otrygg eller hotad, vart tar du då vägen?"
.
Ja, hu så hemskt!
.
Precis samma förhållande gäller de facto alla broar i världen. Här öppnar sig oanade möjligheter för trygghetsskapande stadsbyggnadsprojekt där alla broar byggs om till... vad då? I verkligheten, bortom gnälliga arkitekters låtsasvärld är det ju så, att den som känner sig "otrygg och hotad" t ex halvvägs över Västerbron i Stockholm, Karlsbron i Prag eller Manhattan Bridge i New York bara (?) har fem alternativ:
.
1) Fortsätta att gå rakt framåt.
2) Vända om och gå tillbaka.
3) Hoppa.
4) Stanna en bil eller taxi.
5) Ringa efter en helikopter.
.
(I detta samanhang, inom en parentes inom parentesen, bortser vi från den amerikanska lösningen, där människor skapar sig privat trygghet genom tung beväpning och skottsäkra västar).
.
Men man kan ju undra. Skolkade kanske kamraterna arkitekterna från grundkursen "Vad är en bro?" under sin arkitektutbildning?)


Läs också min artikel i SVD.se.
länk:   http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/for-mycket-gnall-i-stadsbyggnadsdebatten_4538081.svd