Skällsorden har haglat över Stockholm Waterfront, Sveriges utan konkurrens mest synligt placerade nya byggnad. Denna moderna granne till Stockholms vykortsmotiv nummer ett, Stockholms Stadshus, diskuteras som om projektet har handlat om arkitektur. Här följer en möjlig förklaring till varför nya hus allt oftare utformas som enkla kartonger.
1) Stockholms politiker har insett att arkitekttävlingar och arkitekter bara krånglar till byggandet.
2) De har också insett att det är viktigare att staden fungerar och att det byggs hus än att fasader ser ut på ett visst sätt.
Krånglet kring Slussen och tävlingen om det nya Stadsbiblioteket visar hur illa och långsamt det kan gå om man blandar ihop politik, alltså stadsbyggnadsfrågor, med tycke och smak, alltså arkitektur. Eftersom Stockholm verkligen behövde ett konferenscentrum med hotell och kontor vid Centralen anlitade staden en grupp högt begåvade ingenjörer som ritade tre stycken enkla lådor med platta tak som kunde inrymma konferens, hotell och kontor. För att bygget skulle bli billigt och gå fort ritade man inga fasader. Istället slog man upp några produktkataloger från de största tillverkarna av byggnadselement av glas och plåt och beställde några tusen av vardera. Snabbt och praktiskt.
Resultatet är positivt. Nu finns det en centralt belägen och väl fungerande konferensanläggning på den mest centrala platsen i Sverige. Funktionen är det viktiga, inte fasaderna. Efter ett besök i Waterfront kan jag intyga att samma koncept använts för insidan. Här finns väl fungerande golv och trappor i något sorts slitstarkt stenmaterial, rulltrappor, toaletter, belysning och glasrutor utan minsta antydan till arkitektur. Miljön är lika rationell och identitetslös som en avgångshall på Frankfurts internationella flygplats. Jag föredrar detta framför ett projekt som aldrig blir byggt.
Mycket talar för att samma praktiska synsätt tillämpats i flera andra projekt i Stockholms City. I stället för arkitektur uppförs enkla volymer som fyller praktiska ändamål. Det är inte heller något problem att t ex det teknologiska och ekologiska spjutspetsprojektet Kungsbrohuset eller det nya praktiska handels- och kontorshuset vid Östermalmstorg har utformats som en trave pizzakartonger av glas. Hus utan arkitektur lämpar sig nämligen utomordentligt väl för arkitekttävlingar som inte krånglar till byggandet.
I stället för att ondgöra sig över Stockholm Waterfronts obefintliga arkitektur – eller som en del debattörer komma med demagogiska utspel om rivning – kan stadens politiker arrangera en arkitekttävling. Uppgiften skulle bli att utforma fasader och tak, volymer och varför inte tinnar och torn som kan uppgradera Waterfront till ett arkitektoniskt mästerverk i världsklass. Eftersom stadens politiker gärna ser fler bostäder i city finns det också en möjlighet att lägga till ett antal lägenheter ovanpå dagens huskartonger, med en strålande utsikt mot Riddarfjärden.
Ingen skulle förlora på en sådan lösning. Arga debattörer och turister på jakt efter vykortsmotiv skulle bli glada. De som äger Waterfront skulle kunna tjäna lite mera pengar och få någonting att vara stolta över. Och politikerna skulle slippa ytterligare kritik.PS1. Denna förklaring till varför nya hus allt oftare ser ut som uppförstorade mjölkförpackningar stämmer inte med aktuella uppgifter i arkitekturtidskrifter och i dagstidningar. Stockholm Waterfront uppges till exempel ha ritats av arkitekter på ett arkitektkontor som heter White. Förklaringen stämmer alltså inte med officiella fakta.
En andra förklaring skulle kunna vara att moderna arkitekter inte är intresserade av arkitektur. Utan mer av kartonger.
En tredje förklaring skulle vara att de som finansierar nya hus bara är intresserade av ritningar till byggnadsvolymer med maximalt antal uthyrningsbara kvadratmetrar. Alltså av kartonger. Inte av arkitektur.
Med ordet ”arkitektur” menas här de aspekter av ett hus som inte enbart motiveras av tekniska och praktiska överväganden. Arkitekturens uppgift är enligt denna tolkning att synas och att försköna staden. Ibland kan sådan arkitektur utformas på ett ovanligt och originellt sätt, för att som det heter ”sätta en stad på kartan.” Jag är personligen övertygad om att Stockholm skulle må bra av mer arkitektur. Och färre kartonger.
PS2. Detta synsätt och tillvägagångssätt nedvärderar inte på något sätt arkitekters arbete. Däremot skapar det en viss ordning i dagens tragiska sammanblandning av
1) Arkitektur å den ena sidan och
2) Stadsbyggnad å den andra sidan.
Det är tyvärr alltför vanligt att stadsbyggnadfrågor (inklusive stadsbyggnadsförslag) som har att göra med transporter, ekonomi, flöden, funktioner blandas samman med arkitekturfrågor (inklusive färgsättnings- och materialval) som har att göra med byggnaders yttre och inre design.
Med denna boskillnad mellan stadsbyggnad och arkitektur skulle såväl stadsplanerare och arkitekter kunna koncentrera sig på sitt yrke och sina problem, båda staden och dess hus skulle vinna på denna nya "ism".
Denna "ism" skulle kunna kallas "funktionismen"
Först funktion och prakitikalitet - därefter design, färg och form.
Nu väntar vi således bara på utlysningen av arkitekttävlingen om "Arkitektonisk utformning av Stockholm Waterfront samt hotell och kontorsbyggnad i centrala Stockholm".
Som min mamma sa när vi diskuterade stålpinnarna på taket till Stockholm Waterfront:
”Men det är ju inte klart än. Det där är ju bara byggnadsställningar. Det förstår du väl!"
Kommer hon att få rätt?
1) Stockholms politiker har insett att arkitekttävlingar och arkitekter bara krånglar till byggandet.
2) De har också insett att det är viktigare att staden fungerar och att det byggs hus än att fasader ser ut på ett visst sätt.
Krånglet kring Slussen och tävlingen om det nya Stadsbiblioteket visar hur illa och långsamt det kan gå om man blandar ihop politik, alltså stadsbyggnadsfrågor, med tycke och smak, alltså arkitektur. Eftersom Stockholm verkligen behövde ett konferenscentrum med hotell och kontor vid Centralen anlitade staden en grupp högt begåvade ingenjörer som ritade tre stycken enkla lådor med platta tak som kunde inrymma konferens, hotell och kontor. För att bygget skulle bli billigt och gå fort ritade man inga fasader. Istället slog man upp några produktkataloger från de största tillverkarna av byggnadselement av glas och plåt och beställde några tusen av vardera. Snabbt och praktiskt.
Resultatet är positivt. Nu finns det en centralt belägen och väl fungerande konferensanläggning på den mest centrala platsen i Sverige. Funktionen är det viktiga, inte fasaderna. Efter ett besök i Waterfront kan jag intyga att samma koncept använts för insidan. Här finns väl fungerande golv och trappor i något sorts slitstarkt stenmaterial, rulltrappor, toaletter, belysning och glasrutor utan minsta antydan till arkitektur. Miljön är lika rationell och identitetslös som en avgångshall på Frankfurts internationella flygplats. Jag föredrar detta framför ett projekt som aldrig blir byggt.
Mycket talar för att samma praktiska synsätt tillämpats i flera andra projekt i Stockholms City. I stället för arkitektur uppförs enkla volymer som fyller praktiska ändamål. Det är inte heller något problem att t ex det teknologiska och ekologiska spjutspetsprojektet Kungsbrohuset eller det nya praktiska handels- och kontorshuset vid Östermalmstorg har utformats som en trave pizzakartonger av glas. Hus utan arkitektur lämpar sig nämligen utomordentligt väl för arkitekttävlingar som inte krånglar till byggandet.
I stället för att ondgöra sig över Stockholm Waterfronts obefintliga arkitektur – eller som en del debattörer komma med demagogiska utspel om rivning – kan stadens politiker arrangera en arkitekttävling. Uppgiften skulle bli att utforma fasader och tak, volymer och varför inte tinnar och torn som kan uppgradera Waterfront till ett arkitektoniskt mästerverk i världsklass. Eftersom stadens politiker gärna ser fler bostäder i city finns det också en möjlighet att lägga till ett antal lägenheter ovanpå dagens huskartonger, med en strålande utsikt mot Riddarfjärden.
Ingen skulle förlora på en sådan lösning. Arga debattörer och turister på jakt efter vykortsmotiv skulle bli glada. De som äger Waterfront skulle kunna tjäna lite mera pengar och få någonting att vara stolta över. Och politikerna skulle slippa ytterligare kritik.PS1. Denna förklaring till varför nya hus allt oftare ser ut som uppförstorade mjölkförpackningar stämmer inte med aktuella uppgifter i arkitekturtidskrifter och i dagstidningar. Stockholm Waterfront uppges till exempel ha ritats av arkitekter på ett arkitektkontor som heter White. Förklaringen stämmer alltså inte med officiella fakta.
En andra förklaring skulle kunna vara att moderna arkitekter inte är intresserade av arkitektur. Utan mer av kartonger.
En tredje förklaring skulle vara att de som finansierar nya hus bara är intresserade av ritningar till byggnadsvolymer med maximalt antal uthyrningsbara kvadratmetrar. Alltså av kartonger. Inte av arkitektur.
Med ordet ”arkitektur” menas här de aspekter av ett hus som inte enbart motiveras av tekniska och praktiska överväganden. Arkitekturens uppgift är enligt denna tolkning att synas och att försköna staden. Ibland kan sådan arkitektur utformas på ett ovanligt och originellt sätt, för att som det heter ”sätta en stad på kartan.” Jag är personligen övertygad om att Stockholm skulle må bra av mer arkitektur. Och färre kartonger.
PS2. Detta synsätt och tillvägagångssätt nedvärderar inte på något sätt arkitekters arbete. Däremot skapar det en viss ordning i dagens tragiska sammanblandning av
1) Arkitektur å den ena sidan och
2) Stadsbyggnad å den andra sidan.
Det är tyvärr alltför vanligt att stadsbyggnadfrågor (inklusive stadsbyggnadsförslag) som har att göra med transporter, ekonomi, flöden, funktioner blandas samman med arkitekturfrågor (inklusive färgsättnings- och materialval) som har att göra med byggnaders yttre och inre design.
Med denna boskillnad mellan stadsbyggnad och arkitektur skulle såväl stadsplanerare och arkitekter kunna koncentrera sig på sitt yrke och sina problem, båda staden och dess hus skulle vinna på denna nya "ism".
Denna "ism" skulle kunna kallas "funktionismen"
Först funktion och prakitikalitet - därefter design, färg och form.
Nu väntar vi således bara på utlysningen av arkitekttävlingen om "Arkitektonisk utformning av Stockholm Waterfront samt hotell och kontorsbyggnad i centrala Stockholm".
Som min mamma sa när vi diskuterade stålpinnarna på taket till Stockholm Waterfront:
”Men det är ju inte klart än. Det där är ju bara byggnadsställningar. Det förstår du väl!"
Kommer hon att få rätt?
10 kommentarer:
Jaaaa, mer tinnar och torn, och framförallt fantasi. Denna mycket obehagliga stålkonstruktion lämnar endast en evig obesvarad fråga "blir det aldrig klart någongång?" Samtidigt, var höll debatten hus innan bygget? Men men skam den som ger sig och det som gått åt skogen borde kunna rättas till...eller förhoppningsfullt och bedjande, låt oss undvika framtida missar..../erika
Riv Stockholm Waterfront!
Jerker, din funktionism, är det som en tavla endast med ram? En bok utan ord? eller som denna kommentar, ord utan innebörd. Din -ism är genialisk bortom all beskrivning. Som Ikea för för samhällsbyggare. När funktion utan form tar plats i samhället kan var och en av oss skapa den utformning som vi gillar och njuter av! Mitt förslag är att vi medborgare köper Gips och spray färg och fullbordar funktionismen, den ordinära medborgarens formgivning. Mot STHLM Waterfront, oeniga vi står, var och en med eget tycke. Misströsta ej: "It paint over til it´s over"
erare humanum est, ignoscere divinum
/Ingenjör H-ström
Hej Anonym. Att fela stavas "errare" på latin, dvs med två "r" i början...
Och detta är just själva poängen. Det är inte mycket som blir perfekt i första försöket, det finns alltid ett behov av att korrigera och förbättra, vilket just är fallet med de kartonger som idag kallas Waterfront.
Detta går även att uttrycka som att:
"Errare humanum est, perseverare diabolicum".
Att framhärda i att det som en gång är skapat och byggt ej får eller bör förändras är inte så klokt. Jag tror dock att det behövs lite mer rejäla material än gips och sprayfärg för att omvandla Waterfront till en byggnad som stockholmare och svenskar i gemen kan känna glädje och stolthet över.
Men din liknelse med IKEA är inte så dum faktiskt. Den viktigaste poängen är just att vi borde utforma och bedöma stadsbyggnadsprojekt och -frågor just ur perspektivet stadsbyggnad. Om detta hade varit fallet hade våra politiker först kunat sätta upp ramarna för bygget av Waterfront, dvs volym, höjd, utbredning, angöring, offentliga platser etc. Denna övning hade därefter kunnat resultera i ett program som låg till grund för den arkitektoniska utformningen.
Med förhoppning om att vi ej skall framhärda i att Waterfront är ett misstag som ej får förändras. Från "Preservare" går vi mot "Reparare". om detta är korrekt latin vet jag dock ej / Jerker
Äntligen en rolig och okonventionell byggnad i Stockholm! Jag var inne i den på invigningsdagen och konstaterade; vilken fin utsikt mot vattnet och luft och rymd i lokalen!
Är vi här på allvar när det gäller arkitektyrket.
Hur länge till ska kåren kika sig ändligt omkring
http://filepublishing.blogspot.com/
Äntligen blev det lite fart på kommentarerna här ;)
Denna gång håller jag inte med dig. Tycker att Waterfront och särskilt "byggnadsställningen" - jag associerar till orgelpipor - är det vackraste som byggts i Stockholm på mycket länge!
Jag tycker spontant att uppdelningen på funktioner är rätt. Lite som tillståndet före 1930 då stadsbyggnadskontoret bara bekymrade sig om infrastrukturen och lät fristående arkitekter och byggbolag stå för husen.
Men har det nånsin förekommit att någon har lagt till något på ett redan befintligt hus, utan kraftiga politiska påtryckningar? Har fastighetsägaren något intresse av något som bara är till för publiken och som han inte kan tjäna ett öre på?
1800-talets byggherrar skilde sig ju från dagens på det sättet att de var personer, som måste leva i den stad de byggde och stå ut med publikens kommentarer. Dagens institutionella investerare kan ju strunta i sådant.
PS. Läste just några recensioner av Jan Gehls nya bok Byer for mennesker/Cities for people. Och konstaterade att medan kärnan för stadsplaneringen är att minska avstånden så är kärnan för arkitekturen att skapa tillräcklig variation för att gående människor - dvs som rör sig i 5 km/h - ska få lagom med sinnesintryck för att må bra.
Gehl konstaterade att tyvärr sitter arkitekterna fast i arkitektur för bilister. Skalan är bara tillräckligt varierad för att folk som rör sig i 50 km/h ska bli roade. Stockholm Waterfront är arkitektur för bilister. Eftersom det är bilisterna som har makten är det osannolikt att någon kommer att detaljera byggnaderna.
Eller har du någon idé om hur detta ska gå till?
Cool det finns faktiskt några bra saker om det här inlägget några avmina vänner kan finna denna är relevant, kommer att skicka dem enlänk, många tack ...
Skicka en kommentar