Igår skrev jag ett inlägg om Arkitekturskolan för debattsajten Newsmill. Den har även lagts upp på Yimby. Texten publiceras även nedan, med några tillägg.
I övrigt har jag och Gio Olla presenterat ett planprogram för en ny stadsdel i Askersund och gjort en affärsplan för utveckling av Norrcity i Örebro, tillsammans med fastighetsägarna och stadskärneföreningen City Örebro. City i Samverkan har också påbörjat målning av undertaket på Sergels Torg, den del som ligger runtomkring bassängen. Det blir ljusare och snyggare och är väl förankrat med alla aktörer.
Några kommande föredrag är på Svenska stadskärnors årsmöte i Växjö den 11 maj, på Timbro i Stockholm den 15 maj och några framträdanden på Almedalsveckan på Gotland i Juli. Nu kommer texten om arkitekturskolan:
Först en pessimistisk profetia. Med eldens hjälp har ett paradexempel på dysfunktionell och stadslivsförhindrande arkitektur snabbspolats framåt mot en tidpunkt där fullständig rivning förefaller logisk. Detta är bra. Men så snart brandkårens eftersläckningsarbete är avslutat kommer Stockholms sedvanliga retrogardiska (motsatsen till avantgardiska) arkitekturelit att påbörja sina återkommande publiceringar av sentimentala upprop till det förgångnas försvar på Svenska Dagbladets kultursidor. Formuleringar som ”hög verkshöjd”, ”konsekvent representant för sin tid”, ”kulturhistoriskt omistligt landmärke”, ”kompromisslös symbolbyggnad” och ”unikt tidsdokument” kommer att användas för att motivera olika varianter av ”pietetsfull restaurering”, ”återuppbyggt bevarande” eller ”historisk rekonstruktion” av de delar av arkitektskolan som lågorna tyvärr förhindrades att förtära till grunden.
Debatten om vad som ska göras med Arkitektskolans ruiner kommer att bli en kort och komprimerad snabbrepris på föregående kampanjer från huvudstadens gråklädda nostalgi-garde. Alltså, den grupp högutbildade besluts- och åsiktsutformare som av antingen intellektuell inavel eller extremt hög utbildningsnivå inte vill eller kan förstå att 1930-talets och 1960-talets arkitektur och stadsplanering är precis lika människofientlig och katastrofal som det samhällssystem som skapades i kölvattnet på V I Lenins statskupp i Ryssland 1917.
En försmak till den kommande efterbrandsdebatten är kungliga konstakademiens högtravande upprop för något år sedan om att bevara Slussens i grunden brutala biltrafikmaskineri från 1930-talet. Ett annat exempel är SvD:s attack mot förra stadsbyggnadsborgarrådet som hade modet att påstå att Trygg Hansas brutala betongklump på Kungsholmen inte hade samma höga arkitektoniska värde som Kungliga Slottet. Denna efterbrandsdebatt om bevarande hade vi sluppit om elden hade getts frihet att förtära hela Arkitekturskolan, ända ned till de dystra parkeringsgarage som upptar nästan hela bottenvåningen. Skolans parkering ligger just i sådana lägen där det i mer civiliserade delar av stan brukar finnas butiker och restauranger, sådant som ger utrymme för stadsliv och gör staden trygg och trevlig.
Bildtext nedan!Detta ska dock inte ses som en kritik av Stockholms brandförsvar. Om en byggnad har fattat eld har brandmännen som yrkeskår i uppgift att släcka eld och att rädda liv och egendom. Denna uppgift gäller helt oavsett om byggnaden i fråga erbjuder en värdig inramning för människors liv och förvaring av olika typer av egendom, som t ex arkitekturskolans kopiatorer, dataservrar och husmodeller. Branden är, ur de blivande arkitekternas perspektiv, självfallet tragisk och högst beklaglig.
Men det finns en till sak som är tragisk och beklaglig när det gäller Arkitekturskolan. Det är att många av de som utbildas där förmodligen inte uppfattar arkitekturskolans arkitektur på samma sätt som jag gjorde när jag studerade arkitektur på 1980-talet. Jag trodde att skolan utformats som en åskådlig provkarta på alla misstag en arkitekt kan begå, som en uppmaning till eftertanke. Några av de saker jag lärde mig, av själva huset alltså, är att det är bra med tydliga entréer och livfulla bottenvåningar, att inte göra platta tak eftersom sådana ofta läcker, att helvita golv är opraktiska eftersom all smuts syns och att det är praktiskt med väggar mellan olika aktiviteter. Bara två exempel: Den första dagen på skolan vandrade jag två varv runt huset i ett förvirrat letande efter en entré. Eftersom jag inte såg någon sådan, provade jag att ta mig in längs en smal betongramp fram till en liten sidodörr högt ovanför gatan. Det skulle visa sig att denna bakdörr var allt som fanns. Inne i huset hade arkitekten satt alla fönster så högt upp att man måste stå upp för att kunna se ut. Alla kontor hade sina dörrar rakt ut till undervisningssalarna så att elever och lärare ständigt störde varandra.
(Kort utvikning som inte var med i Newsmillartikeln)
Enligt arkitekten skulle betongblocksfasaden i sinom tid täckas (eller kanske man borde använda ordet "skylas") av vildvinsrankor. Men huset var så byggt, fick vi elever veta av en av våra byggnadskonstruktionslärare, att det skapades köldbryggor där bjälklagen, alltså golven/taken var infästa i fasaden. Det gjorde att det blev ganska stora temperaturskillnader längs fasaden. Därför kom aldrig A-huset, som det kallades av oss elever, att få en förlåtande grön fasad. Det var lite synd, eftersom en del sorters arkitektur faktiskt vinner på att skylas av växtlighet.
En av de kanske viktigaste lärdomarna av huset var dock det här med flöde och rörelser. När man kommer in i huset finns det ingen ordentlig trappa upp i resten av huset, bara en liten ynklig utrymningstrappa i järn som leder besökaren uppåt i huset på ett logiskt sätt. De två sidoställda trapphusen ligger alltså långt in åt vänster och höger vilket är ganska opraktiskt. Trapphusen är dessutom gjorda så att man först går upp en rak trappa, därefter måste man gå ett halvt varv runt det öppna trapphuset för att komma till nästa trapplopp. Det hade varit betydligt mer praktiskt om trapporna hade "saxats", dvs lagts på det sätt som man brukar göra rulltrappor på i t ex varuhus. I varuhus kommer man upp för en trappa och kan sedan gå direkt uppför nästa trappa, eller rulltrappa.
Alla ritsalar längst ut i byggnaden, både till höger och till vänster, hade fönsterlösa gavlar. Det gjorde att man sällan hade någon känsla av var man befann sig, eftersom de högt satta fönstren på ritsalarnas längdsidor också hade någon sorts utanpåliggande persienner som hindrade den minimala utsikten. Det fanns ett undatag, den så kallade övre ateljén, där man hade en fantastisk utsikt och kände att man befann sig i en stad, inte i en nedgrävd bunker. Av det kunde man lära sig t ex att det är bra med utsikt och att hus även utifrån sett kan upplevas som trevliga om de har fönster. Se bilden i början av texten!
Jag minns också en intervju som hade gjorts med husets arkitekt i skolans elevtidning. Där förklarade han varför huset såg ut som det gjorde. I korthet var det så här det gick till, om jag nu minns rätt: arkitekten Henriksson var på besök på ett universitet i Finland. det hade ritats av Finlands store arkitekt Aalto, ni vet han som har gjort så fina vaser och möbler. Aalto hade, enligt intervjun med Henriksson, satt dit tegelfasader på alla hus, utom på arkitektskolan. Eftersom arkitektur var den finaste utbildningen eller det finaste ämnet enligt Aalto, hade den fått en entréfasad av marmor. I intervjun med Henriksson sade Henriksson ungefär så här: "Då flög fan i mig. Den här huset skulle inte bli det finaste". Ungefär så. Man kan väl säga att Henriksson lyckades.)
Bildtext nedan!Det tragiska och beklagliga är att den yrkeskår som har i uppgift att utforma byggnader och att skapa platser för människors liv, såväl arbete som bostad, och för förvaring av egendom, såväl sängar som kopiatorer, i så hög utsträckning just upprepar arkitekturskolans arkitektur. Ta en titt på de uppförstorade kexpaket utan arkitektur med ett plockepinn i stål som har ställts upp strax intill Stockholms Stadshus och som kallas Stockholm Waterfront. Fundera ett slag på de pizzakartonger av glas som har travats i en hög på varandra intill Östermalmstorgs gamla fantasifulla byggnader. Ta en titt på huset på Vasagatan som har fått en ny fasad av glasplattor och fotskrapor i aluminium som ligger mitt emot det gamla posthuset med sin röda sandstensfasad. Betrakta ansamlingen av slumpmässigt ihopfogade glasskivor på huset intill järnvägsstationen som mest ser ut som en byggnadsställning och som flera glasskivor nyligen blåste loss ifrån. Fundera över varför nästan alla nya hus, liksom arkitekturskolan, saknar synligt tak.
Bildtext nedan!Ställ dig sedan den viktiga frågan: ritar dagens arkitekter vackrare hus än arkitekterna gjorde för hundra år sedan? Följdfrågan blir då: finns det någon koppling mellan dagens klossarkitektur och den betongklump som har uppfostrat dagens arkitekter? Oavsett svaren på dessa frågor hoppas jag att framtida arkitekturelever får ett vackert hus att vara i. Inte främst för elevernas skull, men för de människor som ska leva med deras arkitektur.
PS. John Crispinsson har på Newsmill föreslagit att de delar av arkitekturskolan som tyvärr inte hann brinna upp ska bevaras. Jag har följande kommentar: vi bör inte överlåta åt Stockholms brandförsvar att avgöra hur mycket brutalitet som ska bevaras. Arkitekturskolan är en representant för en brutal arkitektonisk strömning med brutala och inte på något sätt ”respektabla ideal”. Den systematiska utplåningen av våra stadskärnor kan inte ens med bästa vilja i världen beskrivas som en ”spännande och dynamisk period” av svensk stadsplanering. Låt oss istället uppföra en vacker byggnad på denna plats. Låt oss bygga en stad med hus som dagens människor uppskattar och inte bevara brutala hus med motiveringen att framtida generationer ”kanske” kommer att uppskatta brutalitet.
Illustrationer till denna artikel är tagna från Wikipedia (A-skolan) och från Umeå kommuns hemsida.
Bilderna från Umeå föreställer ett förslag till badhus med 50-metersbassäng, äventyrsbad, gym, parkering, bostäder, handel och hotell runt omkring den gamla Mimerskolan i Umeås centrum. Plansamråd pågick fram till den 20 maj 2011. Sandell Sandberg arkitekter. Jämför den ganska stora likheten med Stockholms arkitekturskola. Sandell Sandberg har sitt kontor just i en del av Arkitekturskolans byggnad. Om detta är en tillfällighet eller inte, går självklart inte att avgöra.
6 kommentarer:
Många ord för att föra fram ett ganska enkelt budskap: "Stockholm blir en bättre stad om vi systematiskt rensar ut vissa byggnader med ett visst sorts uttryck och/eller från en viss tidsperiod".
Om det är bra eller dåligt med estetiskt motiverade utrensingar kan man ha olika åsikter om, precis som man kan ha olika åsikter om det goda i politiskt, etniskt eller religöst motiverade utrensningar. Men författaren vet uppenbarligen att alla stockholmare tycker att estetiska utrensningar är bra. Det vore intressant att få veta hur han har burit sig åt för att ta reda på det.
Hej retoriska pianist.
När man på något sätt påstår sig vara en retoriker är det ganska praktiskt om man uttrycker sig på ett retoriskt effektivt sätt. En underavdelning av retoriken brukar handla om att inte hålla sig till ämnet. En annan underavdelning handlar om att argumentera emot ståndpunkter som ingen har intagit. Det som denna retoriska pianist har skrivit här - tack förresten för ett uppfriskande inlägg - är ett bra exempel på dessa två retoriska grepp.
Det jag har skrivit är att man inte bör kritisera Stockholms brandförsvar för att man lyckades rädda en del av Arkitekturskolan. Det var bra gjort av brandmännen. Jag har även skrivit att denna byggnad är ett bra exempel på en brutal arkitektur från en brutal tidsperiod i svenskt stadsbyggande, samt att det vore bra om denna byggnad, när den nu redan har blivitskadad, revs bort helt och hållet, och ersattes av något vackrare.
Den retoriske pianisten gör sig således skyldig till en av retorikens grundmisstag, när han tror att läsaren inte har läst den text som den retoriske pianisten polemiserar emot. Argumentationen blir då ganska platt och kraftlös.
Samtidigt väcker den retoriske pianisten en helt annan och betydligt mer komplicerad fråga: bör vissa byggnader med ett visst uttryck eller från en viss tidsperiod systematiskt rensas ut?
Detta är ett mycket djärvt och i sanning radikalt förslag. För min egen del menar jag att den typen av förslag, även om de skulle kunna få ett visst stöd bland mycket radikala och husfientliga grupper, har drag av fantasifoster och en aning barnslighet. Det säger sig självt att om alla hus från t ex 1960-talet skulle "rensas ut" som den retoriske pianisten föreslår, då skulle en stor del av Stockholms befolkning bli bostadslös. Många andra skulle förlora sina arbetsplatser. En sådan utrensning skulle även få mycket allvarliga effekter vad gäller fastighetsvärden och förmodligen leda till ekonomiskt kaos.
Den retoriske pianisten avslutar sitt inlägg med att LÄMNA FRÅGAN ÖPPEN om det är bra eller dåligt med "politiskt, etniskt eller religiöst motiverade utrensningar". Att göra ett sådant påstående är, ur retoriskt perspektiv, ganska omlämpligt och framförallt dåligt tajmat, med tanke på att Al-Quaidas ledare just har dödats. En mer lämplig och retorisk framgångsrik argumentation vore således att tydligt ta avstånd från alla former av "politiskt, etniskt eller religiöst motiverade utrensingar". En retoriker som tar avstånd från fanatism brukar, åtminstone i vår typ av samhällen, blir mer framgångsrika i sin argumentation.
Det jag således saknar i den retoriske pianistens inlägg är en mening, en insikt, en åsikt eller en argumentation för eller emot någonting. I regel brukar den typen av inlägg vara mer meningsfulla att läsa och även att argumentera emot eller för. Lycka till i fortsättningen!
Och tack för att du både läste och skrev. Jag uppskattar främst argument och tankar som jag inte delar, eftersom man av sådana inlägg kan lära sig något och därmed bli en klokare människa.
Ha det bra! Jerker
Författaren till detta inlägg inleder med att beskriva Arkitekturskolans byggnad som ”ett paradexempel på dysfunktionell och stadslivsförhindrande arkitektur”, tyvärr utan att förklara på vilket sätt byggnaden förhindrar stadsliv, och utan att förklara om den hindrar stadslivet i högre grad än den strax intill belägna Engelbrektskyrkan. I stycket efter hävdas att ”1930-talets och 1960-talets arkitektur och stadsplanering är precis lika människofientlig och katastrofal som det samhällssystem som skapades i kölvattnet på V I Lenins statskupp i Ryssland 1917”. För den läsare som gör den inte alltför långsökta tolkningen att författaren menar att ”människofientlig och katastrofal” arkitektur är någonting som vi bör försöka undvika, är det svårt att tolka denna passage i texten som någonting annat än en retorisk plädering för att på sikt rensa ut all arkitektur från 1930- och 1960-talet. Att en sådan utrensning till stor del motiveras av författarens estetiska överväganden framgår av hans kategoriska ställningstagande för en rivning av hela Arkitekturskolan oberoende av hur omfattande brandskadorna är, och oberoende av om en rivning kan motiveras utifrån praktiska och ekonomiska argument eller inte. Därför får läsaren lätt intrycket att författaren ställer sig bakom estetiskt motiverade utrensningar.
Desto mer glädjande är det därför att nu få läsa att författaren har insett att byggnader inte bara har till uppgift att fungera som underhållning för just honom, utan att de också har ett praktiskt och ekonomiskt värde, och att det därför skulle vara svårt att rensa ut alla byggnader från ett visst decennium. Härigenom distanserar författaren sig från grupperingar som t.ex. Stockholmscentern och Yimby. Om han drar några ytterligare slutsatser av sin insikt är oklart.
Författaren menar att Arkitekturskolans byggnad har påverkat alla som har gått där i så hög grad att de endast förmår rita byggnader som ser ut som Arkitekturskolan, dock med författaren själv som ett lysande undantag – han var så stark och klok att han inte hjärntvättades till en viljelös hantlangare i den massproduktion av pastischer på Arkitekturskolans byggnad som han tycker sig se överallt. Vad författaren ser för likheter mellan just Stockholm Waterfront, projektet i Umeå och Arkitekturskolans byggnad förblir dock oklart, om han inte syftar på en likhet som begränsar sig till frånvaron av synliga takfall samt en viss grad av rätvinklighet. I så fall skulle även Stockholms slott, Kulturhuset och Riksdagshuset kunna ses som besläktade med Arkitekturskolans byggnad. Frågan är då om detta enligt författaren motiverar en rivning av någon av dessa byggnader om den skulle brandskadas. Och vilka byggnader bör enligt författaren återuppbyggas efter en brand – var det t.ex. rätt eller fel att återuppbygga Katarina kyrka, och varför det?
Här öppnar sig ett enormt fält av spännande följdfrågor, som i sin tur leder vidare till nya följdfrågor, om vad som bör sparas när, av vilka skäl, och vem som ska ha rätt att besluta detta, och vilka argument som bör avkrävas den som menar att en viss byggnad bör bevaras eller rivas. Går det att formulera generella principer för detta? Kan en sådan diskussion rentav vara ett steg på vägen mot att ”lära sig något och bli en klokare människa”?
Cronocaos, OMA's exhibition on the increasingly urgent topic of preservation in architecture and urbanism, opens to the press today in New York. First shown at the 2010 Venice Architecture Biennale and now occupying the New Museum's new gallery space – a former restaurant supply store on the Bowery – Cronocaos examines the growing "empire" of preservation and its consequences for the way we build, demolish, and remember.
Around 12 percent of the planet now falls under various regimes of natural and cultural preservation. "Through our respect for the past, heritage is becoming more and more the dominant metaphor for our lives today – a situation we call Cronocaos," OMA founding partner Rem Koolhaas says. "We are trying to find what the future of our memory will look like."
Cronocaos – featuring new material in its New York edition – includes historic objects and unseen OMA archival material; analysis of the rapid growth of preserved urban and natural territories; and a timeline of OMA projects that have confronted the issue of preservation over 35 years of practice, including the 2001 proposed extension to the Whitney Museum in New York and the curatorial masterplan for the Hermitage Museum in St. Petersburg, Russia. Each project within the OMA timeline will take the form of a “postcard” for visitors to peel off the wall and take home.
http://www.oma.nl/
Det är nog bara den retoriske pianisten som har fått för sig att det finns personer som på fullt allvar förespråkar massrivningar av hus. Den enda person som jag känner till som, före den retoriske pianisten ställde frågan om massrivningar av hus var Le Corbusier inför en stadsplanetävling i Stockholm ca 1930. Att den retoriske pianisten nu, som en kall fläkt från 1930-talet, har så dåligt omdöme att ens väcka frågan om massutrotning av bebyggelse, kanske säger något om den retoriske pianistens inspirationskällor....
Arkitekturskolan är ett perfekt exempel på överambition i all sin opraktiska ära.
Men som allt annat har det sin plats, och vart skulle dessa överdimensionerade monument lämpa sig bättre än i Akademia?
Men jag kommer av mig; den stora frågan är om det faktiskt är värt att restaurera byggnaden. Tagande din åsikt i hänsyn får jag lite smått upprört påminna om att det faktiskt är en ”kompromisslös symbolbyggnad”.
Just därför är det ur ett estetiskt perspektiv bara bra för byggnaden att resas om igen; den får då i min uppfattning en helt ny innebörd, hur än retrograd det gör mig.
Icke att förglömmas finns det ju trots allt folk som håller med kulturtidningarna från gång till gång.
Jag kan hålla med om att kultursektorn emellanåt, mer frekvent de senaste dagarna, kan leda till en Ipren eller tre men inte behöver man håna deras försök för det?
Förresten har jag en arkitekt, Nina Söderlind, i släkten. Är det någon du känner till?
Skicka en kommentar