länk till handeln bygger staden

Inom kort, när mitt förlag har lyckats lägga upp en länk till den digitala bokhandeln, kommer jag med mer information om boken Handeln bygger staden, knappt 900 sidor om handel och stadsplanering.

Här är dock en länk till den presentation som gjordes hos Timbro i förra veckan:

http://www.timbro.se/innehall/?art=video%2Fpodradio-kommersiali

Stadsbyggande handel

I dagens nummer av NackaVärmdöposten finns en presentation av vårt arbete på uppdrag av företagarna i Älta centrum. Uppdraget var att ta fram ett realistiskt alternativ till att flytta livsmedelshallen bort från samhället, ut mot en motorvägsavfart. Det är ju ganska poänglöst att klaga på att handeln lämnar våra samhällen, om man inte presenterar lösningar som både tillgodoser handelns intresse av god logistik och utrymme samt de boendes/arbetandes önskemål om en god stadsmiljö. Man kan se förslaget som en tillämpning i den lilla skalan av min bok Handeln bygger staden, Market förlag, knappt 900 sidor, som nu är under tryckning.

Förslaget är ritat av arkitekterna Gio Olla och Joakim Sturesson på mitt företag Stadsliv AB. Det presenterades vid ett möte med ca 170 deltagare på Ältas nya kulturhus, Älta Kulturknut. Mottagandet var mycket positivt. Det bygger på att skapa en väl fungerande parkering, på ett torg och i garage, i centrala Älta. För att vara realistiskt krävs bättre tillgänglighet med bil längs Ältavägen, plats för en större ICA-hall med bättre sortiment, plats för småföretag som frisör, café, skomakare, inredning, kläder etc. Den lokala handeln kan kompletteras med lokal service och samtidigt se till att det nybyggda kulturhuset får många besökare.

Lite mer info om vårt kontor finns på vår hemsida, som verkligen inte är klar på något sätt: www.stadslivab.se.

Här är en bild ur presentationen:

Det höga huset i mitten av bilden har inte vi ritat. Det finns redan. Men det har placerats som en del av ett torg med nya bostäder och lokaler. På taket till ICA-hallen föreslår vi bostäder och kanske kontor, bland annat några radhus med varsin liten trädgård. En del av ett gammalt parkeringsdäck intill kulturhuset har rivits, men det kompenseras av att det går at ordna parkering under mark och i ett p-hus intill dagens ICA-hall.

Här är en länk till lokaltidningen, jag hoppas att den fungerar:

http://www.nvp.se/Naringsliv--Arbete/De-fixade-eget-forslag-for-nytt-centrum/

Huvudtanken är att skapa en attraktiv och mysig mötesplats för handel, service och kultur, som i viss mån (och vad gäller ett visst utbud) kan konkurrera med de betydligt starkare handelsplatserna i närheten, Tyresö centrum och Sickla Köpkvarter. Vi har visat hur det går att göra om ett par ödsliga och överstora parkeringsytor och ett nedsänkt och lågt utnyttjat grönområde till en småstadsmiljö med ett stort tillskott av nya bostäder i traditionell (alltså trevlig och därigenom populär) arkitektur. Vi ersätter ett par små barnstugor/fritids, vildvuxna buskage och lågt utnyttjade matargator och vändplaner med bostadshus och några kvarter med verksamhetsytor med bostäder ovanpå. Ältavägen förändras i de centrala delarna från en landsväg med ett separat cykel/gångstråk till en stadsgata med trottoarer och en rondell vid infarten till det stora parkeringstorget. det finns också ett mindre torg strax intill som kanske skulle upplevas som lite mer mysigt än det stora "nyttiga" parkeringstorget.

Dagens planskilda korsningar och gångtunnlar ersätts av småstadsgator med trottoarer. De som skulle tjäna på förslaget är kanske främst fastighetsägaren Wallenstam, som äger ett stort antal hyreslägenheter i området, liksom Nackas styrande politiska majoritet, som skulle kunna vinna många röster på ett populärt förslag till ny bebyggelse. Självklart skulle också de boende i Älta tjäna på en sådan här lösning, liksom ICA-handlaren, skomakaren, caféet, frisören osv, som skulle kunna ha kvar sin verksamhet "mitt i byn". Här är en bild på det hittillsvarande officiella förslaget på hur en ICA Superstore skulle kunna placeras i ett effektivt trafikläge vid Tyresövägen. Det är den lösningen som många Ältabor har re-agerat emot:

Vi får se vad som händer. Det gäller att tänka positivt. Och att rita hus som de som inte är arkitekt-utbildade gillar. Jag tror att det kanske är det viktigaste av allt. Att rita hus och stadsdelar som får modernistiska arkitekter att slå bakut och mumla om att det är fel att rita det som användarna vill ha och att man istället måste satsa på en "helt ny sorts arkitektur, att spränga invanda estetiska gränser, att skapa en utopisk arkitektur, en arkitektur av vår tid, att bygga för framtidens nya människa, att vara nyskapande" etc. Sådana uttryck brukar användas av felutbildade arkitekter (eller kanske över-utbildade eller hjärntvättade arkitekter) för att i viss mån dölja det faktum att modernismen är ett totalt och komplett misslyckande, både vad gäller estetik och stadsplanering.

Jag hoppas verkligen att någon arkitekt kommer och anklagar det här förslaget (som inte alls är färdigritat, det återstår en hel del arbete bland annat vad gäller nivåer och entréer och parkering) för att vara "tillbakasträvande", "nostalgiskt", "insmickrande", "populistiskt", "lättköpt", "reaktionärt" etc. Det är ju det det är! Men att vara re-aktionär innebär ju att re-agera mot något. I detta fall handlar det om att re-agera på och därefter re-konstruera en plats som har ritats av modernistiska trafikplanerare och arkitekter. Men på många andra håll i Älta är det mycket vackert och lummigt och grönt. Och husen är varierade och intressanta. Det kan man bygga vidare på.  Ha det bra!

Läskigt gånger tre

Läskigt ett

I söndags var jag uppe på taket på vårt hus och bytte ut trasiga tegelpannor. Eftersom vi äger vårt hus har vi starka incitament att minimera skador, värmeförluster, läckage och annat otrevligt. Om vi hade hyrt huset hade vi inte brytt oss på samma sätt, utan kanske ringt på en serviceperson först när det började läcka in vatten genom taket. I det perspektivet är ägande en ekologisk princip, eller kalla det kanske för en förvaltningsform som ger starka signaler till användaren av något (som en cykel, en bil, ett par skor) att vårda och ta väl vara på saker. Att miljonprogrammet står och förfaller, åtminstone på sina håll, har med detta att göra. De som bor där har ingen makt och inget ansvar. De stora bolagen bryr sig bara ibland om husen, och många väntar just nu på att staten ska tillskjuta en massa av skattebetalarnas pengar för "upprustning" av dessa ibland skruttiga, ibland ganska bra hus.

Hur som helst var det lite läskigt ett tag, att klättra uppe på taket, även om jag hade bundit fast mig i skorstenen med ett rep. Fotot nedan är från en affisch från den tid då det bedrevs enkel stadsplanering i Nacka, Saltsjö-Duvnäs, med ekologiska incitament: någon gjorde en plan och styckade av tomter. Ett stort antal personer köpte dessa tomter och byggde sig varsitt hus. All hus kom att se annorlunda ut. Det fanns i praktiken total frihet att bygga med vilken arkitektursmak som helst. Och det tycker jag är bra.

Det byggdes en del stora och lyxiga hus. Men även billiga och ganska skruttiga hus som vårt, vilket byggdes av en familj där frun arbetade hemma och odlade upp tomten medan mannen jobbade på parkförvaltningen i Nacka. Det första läskiga, förutom att det var slipprigt uppe på taket, är att Nacka kommun inte längre planerar den sortens stadsdelar. Om man gjorde det, skulle det växa upp många fler villasamahällen med varierad arkitektur och med hus som var både billiga och dyra i samma område. Det läskiga är alltså att de som förespråkar en marknadsstyrd stadsutveckling, moderaterna, inte skapar stadsplaner för att detta ska kunna ske. Marknadsstyrd betyder ju att det är användarna, brukarna, de som står för efterfrågan, som har makten.

Om det är ett fåtal stora bolag som styr, då är det ju knappast någon marknad, snarare fåtalsvälde. Alltså behövs det en styrande instans som sätter upp spelregler och spelplaner, för att det ska bli en marknad.

Läskigt två

Det andra läskiga i söndags, det var mer läskigt. Jag sprang hemifrån in till Gamla Stan och passerade området där det gamla Lugnet en gång låg. Lugnet hör till min lista på "rivna favoriter", liksom den gamla kåkstaden i Hagalund. Där reste sig ett antal kartonger till byggnader. Att säga att det såg ut som en repris på miljonprogrammet är att skymfa de ibland ganska välbyggda hus, med genomtänkta planlösningar, som byggdes under 1960- och 1970-talen. Bilden nedan visar att det knappast är ett århundrade för sent för att lägga fram ett Arkitekturprogram för Stockholm. Det håller Stockholms stad som bäst på att ta fram. Hur det kommer att se ut, programmet, vet jag inget om.

Men tristare än de pizzakartonger som har ersatt den vildvuxna stadsmiljön i gamla Lugnet kan det knappast bli. Är det någon som på allvar tror att det har varit arkitekter inblandade i uppförandet av dessa bostadscontainrar? det läskiga är att vi faktiskt har en byggnadsnämnd i Stockholm, där det sitter politiker, vilka har i uppgift att vara medborgarnas företrädare. Jag har svårt att förstå på vilket sätt, och med vilka argument, som den prefab-firma som har byggt dessa "kvadratmeterbehållare" till hus, har argumenterat för att byggnadsnämndens ledamöter har släppt igenom bygglovet.

Det läskiga är, att det kanske är så att det faktiskt har varit arkitekter inblandade i detta. I vilken grad och på vilket sätt vet jag inte. Men även om arkitekterna bara hade möjlighet att påverka färgsättningen, så är det ett mysterium varför alla husen på bilden ser ut som de gör. Kan det vara så att det rör sig något slags "virus" bland arkitekter och byggfirmor, där alla tävlar om att rita och bygga så läskigt som möjligt?  Det stora konstiga huset mitt i området där Lugnet låg, med ett högt torn som man kan gå igenom eller under, kanske skulle göra sig bra som en filmkuliss i någon sorts dystopisk deckare, men knappast som en plats som människor stolt kan kalla "min plats på jorden".

Strax efter bilden ovan togs, avtog dock det läskiga, när jag kom fram till kontoret i Gamla Stan. Där är det inte läskigt. Där är det närmast mysigt.


Läskigt tre

Men då hände något ännu mer läskigt. Jag slog upp det senaste numret av tidskriften Arkitektur. Där var det en jury med arkitekter (tror jag) som hade utsett ett "Debutpris". Det handlade om att tidskriften lyfte fram några unga och lovande arkitekters första hus, som ett stöd och en uppmuntran i det fortsatta arbetet. Och detta, mina vänner, det lovar inte gott. De hus som visas i det här numret av tidskriften Arkitektur (kanske borde man ta och byta namn på tidskriften Arkitektur till "Kartongnytt" eller något mer passande...) är, men något undantag, samma sorts abstrakta svarta kartonger som jag sprang förbi på vägen till Gamla Stan.

Jag bara undrar: har tillverkarna av svart färg, platta tak och rå betong tagit över driften av Arkitekturskolan (förlåt, Kartongskolan...)? Det skulle i så fall vara ett allvarligt inslag (eller exempel) på privatiseringens negativa konsekvenser. Om det är så, att enskilda tillverkare av fula byggnadsmaterial har tillåtits att sponsra arkitekturutbildningen eller ger bidrag till enskilda elever för att de ska rita hus i plåt och betong, då tror jag att det behövs någon sorts översyn av det statliga utbildningsväsendet...

Nå, det hus som juryn tyckte var bäst, det visas på bilen här intill. Jag hade förstått detta hus (eller kanske ska man säga "konstruktion") om det hade varit fråga om ett atombombssäkert skyddsrum, producerat någon gång under kalla kriget på 1950-talet. Då hade jag förstått varför någon hade byggt en "studio" i rostig plåt där man kunde dra upp alla fasader och skydda sig mot omgivningen. Då hade jag förstått varför man hade tagit den stora kostnaden och grävt ned (!) en bottenvåning under mark med pentry, vinkällare och som det står i bildtexten "sovkabiner". Om huset hade byggts för att vara med i en dystopisk sciencefiction-film där det kryllade av zombies och eller för dataspelet "Resident Evil" med döda levande monster som man måste skydda sig emot, ja då hade det varit lite smart att bygga ett plåthus med underjoridsk källare och en inredning som för tankarna till ett modernt och ygieniskt slakthus i miniatyr. Kåken har till och med en innergård med gallerdurk, som är höj- och sänkbar! Lite tufft om det hade varit avsett för en James Bondfilm från 70-talet med hydraulik där bovarna kunde hänga upp agent 007. Det enda jag saknar är väl det automatiska (fjärrstyrda) kulsprutetornet på taket och en bassäng med hajar någonstans.

Självklart, om en person vill bygga en bunker på Gotland, då ska väl den personen få bygga det. Jag skulle vara beredd att ge bort min Iphone för att försvara rätten för människor med mycket pengar att bygga hus som de tycker är bra. Det jag bara undrar, det är väl om allting måste se ut så här?

Men, allvarligt talat, vilka signaler sänder den här typen av bunkerbyggnader till unga entusiastiska blivande arkitekter i början av sin karriär? Bilderna intill är två andra av de nya hus av nya arkitekter som Kartongnytt tycker är bra. Utställt i en skog står den här dystra klumpen. Det är alltså inte fråga om en upplagscontainer för giftigt avfall eller en transformatorstation i korrugerad plåt. Det är en bostad.

Och det här svarta bunkerkomplexet kan möjligen uppskattas för att vara "stilrent" eller "konsekvent". man skulle kunna säga att det är en  "känslig parafras på en konsekvent genomförd 1960-talskopia av ett lågbudgetprojekt för massfabrikation av enkelt boende". På det sättet är det kanske ok. Men nyskapande? Trevligt? Mysigt? Om den ledande arkitektur-tidskriften i Sverige premierar den här sortens lådor, då hjälper det faktiskt inte att Stockholms stad tar fram ett arkitekturprogram för att höja kvaliteten i arkitekturen. Då får vi en definition på "kvalitet" som bygger på ett internt synsätt, med få eller inga kopplingar till vad "vanligt" folk tycker är bra.

Och. Observera. Det finns INGA vanliga människor! Personer som inte har en arkitektutbildning tycker väldigt annorlunda och olika om arkitektur, liksom om mat, politik, filmer, böcker, kläder etc. det jag vänder mig emot är likriktning, tråkighet, fulhet. OK?

(Sedan kan man ju undra, vad fraktskeppet "Nostromo" från den första Alien-filmen har att göra ovanpå det gamla utbildningsdepartmentet i Stockholm... Men, det är en annan fråga, men viss koppling till ovanstående.)

Frånta egoisterna rätten att överklaga nybyggen

Denna artikel publicerades idag på STHLM Debatt i Dagens Nyheter. 15 blogg-kommentarer och 134 Tweet. Ganska bra!


Artikeln finns även att läsa på min hemsida som är under uppbyggnad - www.stadslivab.se

Det är inte byggbolag som saboterar stadsutvecklingen. Det är arkitekterna, byråkraterna och egiosterna, skriver stadsforskaren Jerker Söderlind. Acceptera att stadens idé är att ställa många hus på samma plats så att de skymmer utsikten för varandra. Stockholms översiktsplan, Promenadstaden, kan inte genomföras med dagens regler.

Det stämmer att 1900-talets monotona staplande av funkislådor har ersatt 1800-talets stadsbyggande. Men Monica Fundin Pourshahidi skjuter i DN 110921 på pianisten. Det är inte marknaden i form av byggbolag som saboterar stadsutvecklingen. Det är, i tur och ordning, arkitekterna, egoisterna och byråkraterna. Några nedslag i verkligheten:

1. Fastighetskonferensen Business Arena på Stockholm Waterfront i september: En chef på ett stort företag nickar bekymrat mot sin egen utställningsmonter. Bilderna på ett nytt projekt visar en fyrkantig låda i plåt och glas. ”Du vet, jag är mycket tveksam till det där. Men du får absolut inte citera mig. Det är min personliga uppfattning”. En kommunal chef i en mellanstor stad i en monter intill säger: ”Jo jag vet, det nya kontorshuset ser inte klokt ut. Men arkitekterna säger att det är sånt som gäller nu...”. Några glas vin senare luftar en chef på ett annat storföretag sin förtvivlan: ”Det enda vi får bygga är punkthus ute i granskogen. Det saboterar stadens själ och urvattnar Stockholms varumärke, Capital of Scandinavia. Vad ska vi göra?”

2. En tisdagskväll i Nacka: En granne knackar på dörren. Han delar ut protestlistor mot att Saltsjö-Duvnäs Tennisklubb ska bygga tre nya banor. ”Är det inte bra om fler får spela tennis?” undrar jag. ”Jo, men mina barn har redan en tennistid” svarar han. Några veckor senare stoppar kommunen projektet. Grannarna delar ut glada flygblad och kräver att kommunen ska bekosta en boulebana. Jag ringer tennisklubben och vill få en tennistid. Det går inte. Det är fullbokat. Samrådsmöte i Askersund i maj i år: irriterad villaägare tycker att vi har föreslagit radhus längs vattnet på fel ställe: ”Om vi hade köpt den andra villan vi såg på, då hade det här varit jättebra. Men nu skymmer ni vår utsikt. Vi kommer att överklaga.”

3.              Konferens i Köpenhamns nya miljonprogramsliknande stadsdel Örestaden. Jag visar en bild av Sveavägen i Stockholm och frågar åhörarna om det är en bra stadsmiljö. Nästan alla höjer sina händer i luften. Jag ställer frågan till Trafikverkets/Vägverkets representant: ”Skulle vi få bygga Sveavägen idag?” Han svarar: ”Nej, absolut inte, det är helt otänkbart.” En annan konferens. Dåvarande stadsbyggnadsdirektören Ingela Lindh visar ett flygfoto av Gamla Stan i Stockholm och förklarar: ”Antag att ett byggbolag ville bygga det här idag. Alla våra experter skulle säga nej. Gamla Stan är olaglig i förhållande till regelverket”.

Vi måste se sanningen i vitögat. 1900-talets arkitektur, stadsplanering och regelverk är ett totalt och komplett misslyckande. Inom alla andra produktområden, som telefoner, gymnastikskor, tvättmaskiner, cyklar och tandborstar är nya modeller bättre än gamla. Men 1800-talets stad erbjuder vackrare hus, mer levande stadsliv och högre hållbarhet än det som byggts utifrån modernismens visioner från 1930 och 1960-talen. För att återerövra stadslivet krävs tre återställare:

1. Arkitekterna måste bli kommersiella istället för utopiska. Uppskattade stadsdelar som Järla Sjö i Nacka, St Erik i Stockholm och Jakriborg i Skåne avfärdas av felutbildade kartongarkitekter och elitistiska arkitekturjournalister som ”populism”. Det är dags att ersätta svamlet om att ”rita för framtiden” med ett kommersiellt synsätt där kundens smak är det enda godtagbara kvalitetskriteriet. Mer 1800-talsarkitektur! Det populära är det moderna! Jämför med mobilmarknaden där efterfrågan avgör vad som produceras.

2. Egoisterna ska fråntas sitt veto. Den som bor på en plats är i juridisk mening jävig och ska inte få överklaga en plan. Om de besuttnas veto hade styrt på 1600-talet skulle Skeppsbrons 19 kvarter i Gamla Stan ha stoppats av gnällmånsar som yrat om att ”utsikten från Österlånggatan förstörs”. 1800-talets Östermalm hade förhindrats av gröntokar som slagit vakt om ”Ladugårdsgärdets omistliga grönstruktur". Acceptera istället fakta: stadens idé är att ställa många hus på samma plats så att de skymmer utsikten för varandra. Stockholms översiktsplan, Promenadstaden, kan inte genomföras med dagens regler.

3.              Byråkraterna bör ges nya instruktioner. Istället för att hävda en strandskyddslag som gör att bara de rikaste kan bo nära vattnet bör Länsstyrelserna jaga kommuner som vägrar att bygga nya versioner av Strandvägen med blåslampa. Boverket bör befrias från ”ansvaret” att hindra byggare från att bygga billigt och på platser där det bullrar men där folk vill bo. Bilindustrin klarar sig utmärkt utan ett statligt ”Bilverk”. Upprätta ett regelverk som är för staden, ej emot!

En återgång till 1800-talets typ av arkitektur, stadsplanering och regelverk är nödvändig. Men Östeuropas stapplande försök att återgå till marknadsekonomi och demokrati visar en sak. Makten ger sig inte utan strid. Vågar vi utmana arkitekter, egoister och byråkrater? Vad är alternativet?

Stoppa egoisterna!

En något kortare variant av denna text kommer inom kort att publiceras i min lokaltidning, Nacka-Värmdöposten.


Frågan om det grönas betydelse i staden behandlas i min kommande bok Handeln bygger staden. I ett kapitel om transportpolitik tas situationen i Nacka och Värmdö upp som illustration till två varianter av ekologisk planering: symbol-ekologi respektive realekologi. En slutsats i detta kapitel är att det är mer ekologiskt att bygga tätt och att placera parker i mitten av bebyggelse, jämfört med att bygga glest och att investera stora summor i att anlägga naturreservat på platser som förhållandevis få människor besöker.


Jag ber om ursäkt för att denna artikel saknar illustrationer.


jag håller även på att sätta ihop en reguljär hemsida. där finns en del mer aktuella artiklar och projekt och kommande föredrag och seminarier. bland annat dagens artikel i DN Sthlm. 


gå till www.stadslivab.se


mitt företagsmail är: jerker.soderlind@stadslivab.se


nu kommer artikeln i NVP:

Låt inte egoisterna bestämma!

Många organisationer vill göra om det branta Skuruberget vid Skurubron i Nacka till ett naturreservat. Först vill de köra bort de som har fritidshus på berget och riva deras stugor, knappt 70 stycken. Sedan vill de att Nacka kommun ska köpa ut markägaren, byggföretaget JM, för 25-30 miljoner av skattebetalarnas pengar. Därefter vill de att kommunen ska investera ännu mer pengar för att göra om igenvuxna skogsbackar till en landskapspark för friluftsliv.

Som boende i Ekängen, intill tennishallen vid Långsjön, gillar jag tanken att utveckla Nackas gröna värden. Nackas attraktivitet bygger på två saker: bostädernas närhet till innerstaden i Stockholm och den lokala närheten till vatten, skog och natur.

Nackas politiker har därför två uppgifter:

1) att förbättra närmiljön för de som bor här och

2) att se till att fler människor kan få bo lika trevligt och grönt i framtidens Nacka.

Tyvärr har Aktionsgruppen ”Rädda Skuruparken” fått flera politiker att acceptera ett naturreservat på berget. Det är varken bra för dagens Nackabor eller gör det möjligt för fler att bli nackabor i framtiden. Denna aktionsgrupp är en samling trångsynta egoister som bara ser till sina egna intressen, utan ansvar för Nackas helhet eller framtid.

Det är tragiskt att respektabla organisationer som Naturskyddsföreningen ställer upp på idén om ett dyrt och felplacerat reservat. Så här skrev aktionsgruppen i sitt remissvar 2008 om kommunens tanke att kombinera ett reservat med ett fåtal lägenheter högst uppe på berget:

”Bostadsbristen är stor bland ungdomar men detta beror inte så mycket på omfattningen av bostadsbyggandet som på det faktum att nyproducerade lägenheter är för dyra, oavsett om det är hyresrätt eller bostadsrätt.”

Detta är rent struntprat.

Om det är ont om mark att bygga på blir marken dyr och det byggs bara få hus. Då blir husen dyra. Då blir det bostadsbrist.

Men aktionsgruppen har fel på flera punkter:

11) Skurberget är fel plats för ett reservat. En väl fungerande park är placerad i ”mitten” av bebyggelse, nära många bostäder, skolor, arbetsplatser osv. En bra park ligger också på ganska plan mark, så att det går att cykla, ta sig fram med barnvagn, ordna löpslingor, bollplaner och annat. Skuruberget ligger i utkanten av bebyggelsen och är mycket brant. Det kan ingen ändra på. Den välskötta Ringparken i Saltsjö-Duvnäs är däremot ett exempel på en park som är välordnad, trygg och kommer många till glädje.

   

22) Ett reservat är inte gratis.  Varför ska Nackas skattebetalare betala 25-30 miljoner för att boende och skolbarn i Saltängen och Saltsjö-Duvnäs ska kunna rasta hundar och vandra på berget utan att ”störas” av några fritidshus? Samma pengar kan användas för att rusta upp platser som många människor använder. Fler träd, bänkar, bättre belysning, lekplatser etc vid skolorna i Skuru, Saltängen eller Ektorps centrum skulle komma fler till nytta. Det vore mer rättvist att skapa flera nya parker av Ringparkens typ.

3)    Ett reservat är fel sätt att göra Nacka grönare. Aktionsgruppen har skrivit att bostäder på Skuruberget skulle innebära ”ett naturreservat på bostadsbyggandets villkor” och vill freda hela berget från bebyggelse, kanske med undantag för ett café. Men ju närmare husen ligger naturen, desto bättre för människorna. Om man planerar en park som en del av en ny bebyggelse, alltså som en del av en detaljplan, blir det lättare att se till att parken sköts om och vårdas, som en del av en trevlig och grön stadsdel. Reservat är en gammal tankemodell från 1900-talet då allting skulle delas upp, bostäder på ett område, butiker på ett annat, kontor på en tredje osv. Det blir oftast trevligare att blanda flera funktioner, som i t ex Saltjö-Järla.

4)    Saltängen behöver en ny infart. Idag går all trafik till Saltängen, inklusive marinan och skolan, rakt igenom Duvnäs villaområde. Det vore bättre och säkrare för bilar, bussar, boende och skolbarn med en utfart från Tranvägen direkt till Gamla Värmdövägen. En sådan skulle kunna ordnas om man byggde nya bostäder på Skuruberget.

5)    Nya bostäder behövs. Aktionsgruppen glömmer att deras egna bostäder finns till tack vare att naturmark har omvandlats till hus och gator. Vad hade t ex hänt om Saltsjö-Duvnäs idag inte hade varit bebyggt? Många egoister i Ektorp och Skogalund hade säkert protesterat mot planer på att bygga ett villasamhälle i Duvnäs. En mer positiv utgångspunkt är att bygga fler trevliga stadsdelar som Duvnäs. Vi som redan bor fint ska inte vara egoistiska. Vi ska se till att fler får bo på vackra platser nära välvårdad natur. Även de som inte har råd att köpa en Duvnäsvilla.

6)    Befolka Skuruberget. Ta fram en plan för Skuruberget med små lägenheter i flerfamiljsvillor, radhus och billiga bostäder för ungdomar. Varierad och trevlig arkitektur, inte fula fyrkantiga lådor. Snickarglädje! Rusta upp stranden med en bättre väg, café, belysning och ett badhus. Gör plats för kolonilotter för de som inte har råd med villa eller sommarstuga. Gör en vacker park uppe på platån med ett föreningshus, ungefär som i Storängen. Det skulle inte kosta kommunen en krona. Men det skulle ge pengar över för att göra Nacka grönare på många andra platser. Det skulle göra promenaderna längs Skuruberget mer varierade och trygga.

Bygg parker där människorna finns

Låt inte egoister sabotera Nackas framtid

Bygg snickarglädjehus på Skuruberget

Jerker Söderlind, Ekängen

Ledarskap på Slussen – Learning from Götgatsbacken

DET ÄR BRA att Stockholms politiker är engagerade i hur Slussen ska byggas om för att motsvara vår tids krav. Mindre bra är att en avgörande infrastrukturfråga hanteras med hjälp av 1900-talets juridiska planinstrument. Höga ambitioner förmår föga om politikens verktyg är fullständigt felkonstruerade för att lösa uppgiften. Detta är nämligen fallet.

Det går inte att tillverka en smörkniv med en motorsåg. Lika lite går det att planera en stad med hjälp av det juridiska instrumentet detaljplan. Det är ju, som de flesta som har kommit i kontakt med aktiviteten stadsplanering, en avgörande skillnad mellan att bygga och att planera för byggande.

Det är i och för sig begripligt att socialdemokraterna gör partipolitik av Slussen. Det ligger i partipolitikens natur att vinna röster på motståndarnas bekostnad. (S) förklarade redan före valet att man ville ha färre bilar, bra utsikt och en märkesbyggnad. Helt OK. Det är lika begripligt att stadshusalliansen talar om ett oansvarigt agerande när oppositionen med vaga argument om framkomlighet för barnvagnar (!) och branta trappor (!) vill överösa stadens utredande konsulter med ytterligare en dos generösa utredningsarvoden. Den positiva sysselsättningseffekten inom konsultbranschen bör vägas mot den långsiktiga kostnaden för ett kollapsat transportsystem liksom och tilltagande politikerförakt.

Stockholms två stora partier står i den uppkomna situationen inför ett tydligt val:

1)      Partiegoism. (M) och Stadshusalliansen kan välja att skjuta över hela ansvaret för ett krackelerande transportsystem på (S) och dess eventuella stödpartier. Om och när en dödsolycka inträffar, underhållskostnaderna för Slussen rasar i höjden eller ytterligare ett genialt förslag som löser alla problem presenteras av nästa påtryckningsgrupp som lyckas få in helsidor i SvD, då kan (M) luta sig tillbaka och lägga allt ansvar på (S).

    På samma sätt kan (S) invänta nästa val och samla på sig samtliga protestgruppers samlade ilska över att tiderna förändras eller att just deras deras geniala förslag inte genomförs och kräva ännu bredare samråd. När valet sedan väl är vunnet (?) kan den nya majoriteten förvåna världen med att genomföra Stadshusalliansens plan med vissa tillägg för ramper för rullstolar, allergisäkrade övergångsställen, massor med utsikter och blomsterpottor och ett fantasifullt icke finansierat kulturhus för barn istället för vedervärdig kommers av typen butiker och restauranger.

   

    (S) kan självfallet även välja den museala linjen och rekonstruera en fullskalekopia av 1930-talets brutala biltrafikmaskin. Ett sådant beslut skulle kunna följas upp med en radikal bevarandeplan för hela Stockholms innerstad, där samtliga trafikanläggningar, gångtunnlar och trafikleder från det glada 60-talet återställs till originalskick. Huvudstaden skulle då kunna marknadsföras som världens enda utomhusmuseum för modernistisk trafikplanering och betongarkitektur. Det är lite som på Cuba, där man fortfarande kör omkring i gamla jänkare eftersom det är svårt att få tillstånd att köpa nya bilar…

2)      Stadsmannaskap. De två partierna gör gemensam sak för att höja politikens anseende och ansvarstagande för det allmänna. Det nuvarande förslaget rensas från allt som har med innehåll, arkitektur, övergångsställen, planteringar, fasader, bostäder och antal körbanor att göra. Huvudstadens fädrer och mödrar ger stadsbyggnadskontoret i uppdrag att ta fram en ”funktionsplan” för Slussen som enbart skapar den mark, de konstruktioner och de underlag som behövs för att kunna bygga hus, dra fram trafik och ställa ut träd på.

    Det kan också kallas för en ”infrastrukturplan”. Partierna förklarar samfällt att de är grovt oense om var, hur, vad, när, på vilket sätt, med vilken utformning och med vilka ändamål och fordon som denna nya mark och infrastruktur skall bebyggas, trafikeras, användas, promeneras eller köras bil eller buss eller spårvagn på.

    Det enda partierna är ense om är att den nya marknivå som byggs, inklusive de byggda konstruktionerna över vattnet, dimensioneras på ett sådant sätt att det blir möjligt för bilar, bussar, spårvagnar, elefanter, kamelkaravaner och självfallet också skateboardåkare och barnvagnar att röra sig över dessa ytor. På samma sätt dimensioneras marken så att det går lika bra att bygga stora hus som små blomsterpottor på marken. Alla beslut om innehållet skjuts således på framtiden. Samtidigt går det att börja bygga redan, dvs att sätta grävskoporna och betongblandarna i arbete.

Det är här frågan om verktygen kommer in.

Sverige har sedan stadsbyggandets period, ca 1200-1900, begåvats med en lagstiftning som i allt högre grad omöjliggör och illegaliserar planering. De planlagstiftningar som infördes 1931, 1947, 1987 och 2010 har en sak gemensamt: detaljerna, detaljerna, detaljerna. Liksom förutsägbarheten, förutsägbarheten, förutsägbarheten.

När vi idag tar fram en plan för något handlar det inte bara om fastighetsindelning och var gator ska gå. Kommunerna har i tilltagande grad givits rätten och skyldigheten att reglera ”var, vad, när, hur, med vilket ändamål och med vilket utförande” något ska byggas. Den förkrympta variant av det gamla juridiska dokumentet ”stadsplan” som kallas ”översiktsplan” är som de flesta vet inte på något sätt bindande och - bara om man har tur - vägledande för utvecklingen.

Detta förhållande är bara i sig intressant, eftersom kommunernas förmåga och kraft att styra utvecklingen under de senaste 20-30 åren snarare har reducerats och delvis ersatts av de stora fastighetsbolagens, byggarnas och privata konsulternas egna planering.

Det viktiga är dock:

Detaljplanens tvångströja mer eller mindre tvingar våra politiker att ta beslut om allt från var en bro ska gå till färgen på stuprören och användningen av ett enskilt hus – i samma beslutsdokument.

Och eftersom det enda man vet om framtiden är att den kommer att se annorlunda ut än dagsläget, går det helt enkelt inte att göra en perfekt plan.

Det är detta jag har kallat ”den skräddarsydda kostymens förbannelse” (se vidare den kommande boken ”Handeln bygger staden”, med utgivning under hösten). Om kraven på specificering av detaljer i våra planer fortsätter att eskalera på samma sätt som under de senaste hundra åren, kommer krav på möblering, typ av blommor och gardiner i fönster, tapetfärg och typ av lampor att infogas i detaljplanerna…

Och det är här vi kan lära oss något av 1800-talets stadsplanering och Götgatsbacken.

På min vägg sitter ett kopparstick från 1800-talets Stockholm. Den stad och den sluss som då fanns hade inte ens hört talas om privatbilism eller skateboardåkare. Trots detta fungerar stora delar av den stad som byggdes utan detaljplanens förlamande detaljfixering utomordentligt bra i vår moderna och upplysta tid. Egentligen borde det inte stå ”trots det” utan ”tack vare att” i den föregående meningen.

Om vi betraktar stadsplanen för Götgatan, från Slussen till Skanstull, kan vi konstatera att den enbart reglerar stadens HÅRDVARA. Den säger ingenting om funktioner eller flöden eller användningssätt, dvs stadens MJUKVARA.

 Under senare år har Götgatans norra del varit föremål för en hel del politiskt bråk och förändringar. Den gamla gatan har, utan några egentliga hårdvaruförändringar, transformerats till en transportled för häst och vagn, till bil och buss och nu till gående och cyklister. Politiska partier och lobbygrupper kan bråka hur mycket som helst om det ska vara dubbelriktad biltrafik eller bilfritt på Götgatsbacken. I en skimrande bilfri framtid kan det hända, om väljarna så vill, att hela Götgatan transformeras till en gågata med barer tvärs över gamla körbanor och busshållplatser. Om detta vet vi inget. Om detta kan vi debattera.

Jag tror att poängen har gått fram nu.

Men, tänk dig om planen för Götgatsbacken hade underställts samma detaljerade detaljplaneringskrav som i fallet med dagens Slussen! Då hade det varit stört omöjligt att få till en Götgatsbacke, inklusive husen längs backen.

Några hade krävt kulturell verksamhet i alla bottenvåningar medan andra hade föreslagit en galleria.

Några hade krävt att backen skulle bebyggas med dagens typ av embarmligt tråkiga plåt och glaskartonger, som vår kära arkitektkår av någon anledning har fått för sig annonserar ”vår tid” genom att slå 60-talets tristess med flera häst- (eller kanske plåt-) längder.

Ytterligare andra hade krävt rullband eller ramper för synskadade, total bilframkomlighet eller total bilavstängning, framkomlighet för spårvagn eller hästparader.

Nästa grupp hade protesterat mot att utsikten mot omgivande kvarter hotades av att man ställde hus längs gatan (de hade säkert yrat någonting om Strindberg och ”luft och ljus och behovet av vindpinade ytparkeringar”) eller varför inte skateboardramper i stället för hus med bostäder och butiker (vilket för vissa grupper bara är ett uttryck för fastighetskapitalets önskan om att tjäna grova pengar på att bygga den sorts hus som folk vill ha). Och så vidare.

 Nu räcker det

Våra stadsbyggnadspolitikers uppgift är att leda och utveckla staden. På andra plats kommer skyldigheten att erbjuda alternativ och att bråka med varandra. Jag tror att både (S) och (M), som historiskt sett har kommit ganska bra överens i Stockholm, har allt att vinna på att bygga en infrastruktur på Slussen, som de sedan kan fortsätta att bråka om. Kultur eller kommers? Bilar eller spårvagnar? Utsikt eller hus? Osv.

För den som inte fattar detta, vill jag bara påpeka att det ur promenadperspektiv är väldigt smart att bygga en eller flera mycket BREDA broar mellan Södermalm och Gamla Stan. Jag har t ex varit i Prag. Där finns det en bro som heter Karlsbrücke. Det går inga bilar på den bron. Men man kan gå på den. Det skulle dock gå att köra bil på den bron. Men det har politikerna sagt nej till.

På samma sätt fungerar det med broar i Stockholm. Man bygger en bro. Sedan kan man göra 8 filer för bilar på den bron. Eller så minskar man antalet körfält till 4. Då blir trottoarerna mycket breda och trevliga. Om man bara gör 2 körfält för bilar blir det väldigt mycket plats över. Då kan man ställa ut små hus och planteringar och kiosker på bron. Och våra politiker kan fortsätta att träta om hur många bilar det ska gå mellan Södermalm och Gamla Stan. Ungefär som det fungerar längs Götgatsbacken.

Således: befria Slussen från detaljplanens tvångströja.

Gör en partiöverskridande överenskommelse om infrastrukturen. På köpet kan våra politiker både höja sitt anseende hos allmänheten och få en massa mark och broar som de kan bråka om hur den ska användas.

Planen för Slussens första grundetapp skulle kunna kallas ”Stadsplan”.

Om det ska vara blommor i fönstren på nya hus på Slussen, om bänkarna ska vara gröna eller blå eller bilarna många eller få, det kan vi enas om att fortsätta att bråka om.

För det är ju kul att bråka, eller hur?

 

Dags att riva Arkitektskolan

Igår skrev jag ett inlägg om Arkitekturskolan för debattsajten Newsmill. Den har även lagts upp på Yimby. Texten publiceras även nedan, med några tillägg.

I övrigt har jag och Gio Olla presenterat ett planprogram för en ny stadsdel i Askersund och gjort en affärsplan för utveckling av Norrcity i Örebro, tillsammans med fastighetsägarna och stadskärneföreningen City Örebro. City i Samverkan har också påbörjat målning av undertaket på Sergels Torg, den del som ligger runtomkring bassängen. Det blir ljusare och snyggare och är väl förankrat med alla aktörer. 

Några kommande föredrag är på Svenska stadskärnors årsmöte i Växjö den 11 maj, på Timbro i Stockholm den 15 maj och några framträdanden på Almedalsveckan på Gotland i Juli. Nu kommer texten om arkitekturskolan: 

Först en pessimistisk profetia. Med eldens hjälp har ett paradexempel på dysfunktionell och stadslivsförhindrande arkitektur snabbspolats framåt mot en tidpunkt där fullständig rivning förefaller logisk. Detta är bra. Men så snart brandkårens eftersläckningsarbete är avslutat kommer Stockholms sedvanliga retrogardiska (motsatsen till avantgardiska) arkitekturelit att påbörja sina återkommande publiceringar av sentimentala upprop till det förgångnas försvar på Svenska Dagbladets kultursidor. Formuleringar som ”hög verkshöjd”, ”konsekvent representant för sin tid”, ”kulturhistoriskt omistligt landmärke”, ”kompromisslös symbolbyggnad” och ”unikt tidsdokument” kommer att användas för att motivera olika varianter av ”pietetsfull restaurering”, ”återuppbyggt bevarande” eller ”historisk rekonstruktion” av de delar av arkitektskolan som lågorna tyvärr förhindrades att förtära till grunden.

Debatten om vad som ska göras med Arkitektskolans ruiner kommer att bli en kort och komprimerad snabbrepris på föregående kampanjer från huvudstadens gråklädda nostalgi-garde. Alltså, den grupp högutbildade besluts- och åsiktsutformare som av antingen intellektuell inavel eller extremt hög utbildningsnivå inte vill eller kan förstå att 1930-talets och 1960-talets arkitektur och stadsplanering är precis lika människofientlig och katastrofal som det samhällssystem som skapades i kölvattnet på V I Lenins statskupp i Ryssland 1917.

En försmak till den kommande efterbrandsdebatten är kungliga konstakademiens högtravande upprop för något år sedan om att bevara Slussens i grunden brutala biltrafikmaskineri från 1930-talet. Ett annat exempel är SvD:s attack mot förra stadsbyggnadsborgarrådet som hade modet att påstå att Trygg Hansas brutala betongklump på Kungsholmen inte hade samma höga arkitektoniska värde som Kungliga Slottet. Denna efterbrandsdebatt om bevarande hade vi sluppit om elden hade getts frihet att förtära hela Arkitekturskolan, ända ned till de dystra parkeringsgarage som upptar nästan hela bottenvåningen. Skolans parkering ligger just i sådana lägen där det i mer civiliserade delar av stan brukar finnas butiker och restauranger, sådant som ger utrymme för stadsliv och gör staden trygg och trevlig.

Bildtext nedan!

Detta ska dock inte ses som en kritik av Stockholms brandförsvar. Om en byggnad har fattat eld har brandmännen som yrkeskår i uppgift att släcka eld och att rädda liv och egendom. Denna uppgift gäller helt oavsett om byggnaden i fråga erbjuder en värdig inramning för människors liv och förvaring av olika typer av egendom, som t ex arkitekturskolans kopiatorer, dataservrar och husmodeller. Branden är, ur de blivande arkitekternas perspektiv, självfallet tragisk och högst beklaglig.

Men det finns en till sak som är tragisk och beklaglig när det gäller Arkitekturskolan. Det är att många av de som utbildas där förmodligen inte uppfattar arkitekturskolans arkitektur på samma sätt som jag gjorde när jag studerade arkitektur på 1980-talet. Jag trodde att skolan utformats som en åskådlig provkarta på alla misstag en arkitekt kan begå, som en uppmaning till eftertanke. Några av de saker jag lärde mig, av själva huset alltså, är att det är bra med tydliga entréer och livfulla bottenvåningar, att inte göra platta tak eftersom sådana ofta läcker, att helvita golv är opraktiska eftersom all smuts syns och att det är praktiskt med väggar mellan olika aktiviteter. Bara två exempel: Den första dagen på skolan vandrade jag två varv runt huset i ett förvirrat letande efter en entré. Eftersom jag inte såg någon sådan, provade jag att ta mig in längs en smal betongramp fram till en liten sidodörr högt ovanför gatan. Det skulle visa sig att denna bakdörr var allt som fanns. Inne i huset hade arkitekten satt alla fönster så högt upp att man måste stå upp för att kunna se ut. Alla kontor hade sina dörrar rakt ut till undervisningssalarna så att elever och lärare ständigt störde varandra.

(Kort utvikning som inte var med i Newsmillartikeln)

Enligt arkitekten skulle betongblocksfasaden i sinom tid täckas (eller kanske man borde använda ordet "skylas") av vildvinsrankor. Men huset var så byggt, fick vi elever veta av en av våra byggnadskonstruktionslärare, att det skapades köldbryggor där bjälklagen, alltså golven/taken var infästa i fasaden. Det gjorde att det blev ganska stora temperaturskillnader längs fasaden. Därför kom aldrig A-huset, som det kallades av oss elever, att få en förlåtande grön fasad. Det var lite synd, eftersom en del sorters arkitektur faktiskt vinner på att skylas av växtlighet.

En av de kanske viktigaste lärdomarna av huset var dock det här med flöde och rörelser. När man kommer in i huset finns det ingen ordentlig trappa upp i resten av huset, bara en liten ynklig utrymningstrappa i järn som leder besökaren uppåt i huset på ett logiskt sätt. De två sidoställda trapphusen ligger alltså långt in åt vänster och höger vilket är ganska opraktiskt. Trapphusen är dessutom gjorda så att man först går upp en rak trappa, därefter måste man gå ett halvt varv runt det öppna trapphuset för att komma till nästa trapplopp. Det hade varit betydligt mer praktiskt om trapporna hade "saxats", dvs lagts på det sätt som man brukar göra rulltrappor på i t ex varuhus. I varuhus kommer man upp för en trappa och kan sedan gå direkt uppför nästa trappa, eller rulltrappa.

Alla ritsalar längst ut i byggnaden, både till höger och till vänster, hade fönsterlösa gavlar. Det gjorde att man sällan hade någon känsla av var man befann sig, eftersom de högt satta fönstren på ritsalarnas längdsidor också hade någon sorts utanpåliggande persienner som hindrade den minimala utsikten. Det fanns ett undatag, den så kallade övre ateljén, där man hade en fantastisk utsikt och kände att man befann sig i en stad, inte i en nedgrävd bunker. Av det kunde man lära sig t ex att det är bra med utsikt och att hus även utifrån sett kan upplevas som trevliga om de har fönster. Se bilden i början av texten!

Jag minns också en intervju som hade gjorts med husets arkitekt i skolans elevtidning. Där förklarade han varför huset såg ut som det gjorde. I korthet var det så här det gick till, om jag nu minns rätt: arkitekten Henriksson var på besök på ett universitet i Finland. det hade ritats av Finlands store arkitekt Aalto, ni vet han som har gjort så fina vaser och möbler. Aalto hade, enligt intervjun med Henriksson, satt dit tegelfasader på alla hus, utom på arkitektskolan. Eftersom arkitektur var den  finaste utbildningen eller det finaste ämnet enligt Aalto, hade den fått en entréfasad av marmor. I intervjun med Henriksson sade Henriksson ungefär så här: "Då flög fan i mig. Den här huset skulle inte bli det finaste". Ungefär så. Man kan väl säga att Henriksson lyckades.) 

Bildtext nedan!

Det tragiska och beklagliga är att den yrkeskår som har i uppgift att utforma byggnader och att skapa platser för människors liv, såväl arbete som bostad, och för förvaring av egendom, såväl sängar som kopiatorer, i så hög utsträckning just upprepar arkitekturskolans arkitektur. Ta en titt på de uppförstorade kexpaket utan arkitektur med ett plockepinn i stål som har ställts upp strax intill Stockholms Stadshus och som kallas Stockholm Waterfront. Fundera ett slag på de pizzakartonger av glas som har travats i en hög på varandra intill Östermalmstorgs gamla fantasifulla byggnader. Ta en titt på huset på Vasagatan som har fått en ny fasad av glasplattor och fotskrapor i aluminium som ligger mitt emot det gamla posthuset med sin röda sandstensfasad. Betrakta ansamlingen av slumpmässigt ihopfogade glasskivor på huset intill järnvägsstationen som mest ser ut som en byggnadsställning och som flera glasskivor nyligen blåste loss ifrån. Fundera över varför nästan alla nya hus, liksom arkitekturskolan, saknar synligt tak.

 Bildtext nedan!

Ställ dig sedan den viktiga frågan: ritar dagens arkitekter vackrare hus än arkitekterna gjorde för hundra år sedan? Följdfrågan blir då: finns det någon koppling mellan dagens klossarkitektur och den betongklump som har uppfostrat dagens arkitekter? Oavsett svaren på dessa frågor hoppas jag att framtida arkitekturelever får ett vackert hus att vara i. Inte främst för elevernas skull, men för de människor som ska leva med deras arkitektur.

PS. John Crispinsson har på Newsmill föreslagit att de delar av arkitekturskolan som tyvärr inte hann brinna upp ska bevaras. Jag har följande kommentar: vi bör inte överlåta åt Stockholms brandförsvar att avgöra hur mycket brutalitet som ska bevaras. Arkitekturskolan är en representant för en brutal arkitektonisk strömning med brutala och inte på något sätt ”respektabla ideal”. Den systematiska utplåningen av våra stadskärnor kan inte ens med bästa vilja i världen beskrivas som en ”spännande och dynamisk period” av svensk stadsplanering. Låt oss istället uppföra en vacker byggnad på denna plats. Låt oss bygga en stad med hus som dagens människor uppskattar och inte bevara brutala hus med motiveringen att framtida generationer ”kanske” kommer att uppskatta brutalitet.

Illustrationer till denna artikel är tagna från Wikipedia (A-skolan) och från Umeå kommuns hemsida.

Bilderna från Umeå föreställer ett förslag till badhus med 50-metersbassäng, äventyrsbad, gym, parkering, bostäder, handel och hotell runt omkring den gamla Mimerskolan i Umeås centrum. Plansamråd pågick fram till den 20 maj 2011. Sandell Sandberg arkitekter. Jämför den ganska stora likheten med Stockholms arkitekturskola. Sandell Sandberg har sitt kontor just i en del av Arkitekturskolans byggnad. Om detta är en tillfällighet eller inte, går självklart inte att avgöra.

Hus utan Arkitektur - Leve Funktionismen!

Skällsorden har haglat över Stockholm Waterfront, Sveriges utan konkurrens mest synligt placerade nya byggnad. Denna moderna granne till Stockholms vykortsmotiv nummer ett, Stockholms Stadshus, diskuteras som om projektet har handlat om arkitektur. Här följer en möjlig förklaring till varför nya hus allt oftare utformas som enkla kartonger.

1) Stockholms politiker har insett att arkitekttävlingar och arkitekter bara krånglar till byggandet.

2) De har också insett att det är viktigare att staden fungerar och att det byggs hus än att fasader ser ut på ett visst sätt.

Krånglet kring Slussen och tävlingen om det nya Stadsbiblioteket visar hur illa och långsamt det kan gå om man blandar ihop politik, alltså stadsbyggnadsfrågor, med tycke och smak, alltså arkitektur. Eftersom Stockholm verkligen behövde ett konferenscentrum med hotell och kontor vid Centralen anlitade staden en grupp högt begåvade ingenjörer som ritade tre stycken enkla lådor med platta tak som kunde inrymma konferens, hotell och kontor. För att bygget skulle bli billigt och gå fort ritade man inga fasader. Istället slog man upp några produktkataloger från de största tillverkarna av byggnadselement av glas och plåt och beställde några tusen av vardera. Snabbt och praktiskt.


Resultatet är positivt. Nu finns det en centralt belägen och väl fungerande konferensanläggning på den mest centrala platsen i Sverige. Funktionen är det viktiga, inte fasaderna. Efter ett besök i Waterfront kan jag intyga att samma koncept använts för insidan. Här finns väl fungerande golv och trappor i något sorts slitstarkt stenmaterial, rulltrappor, toaletter, belysning och glasrutor utan minsta antydan till arkitektur. Miljön är lika rationell och identitetslös som en avgångshall på Frankfurts internationella flygplats. Jag föredrar detta framför ett projekt som aldrig blir byggt.


Mycket talar för att samma praktiska synsätt tillämpats i flera andra projekt i Stockholms City. I stället för arkitektur uppförs enkla volymer som fyller praktiska ändamål. Det är inte heller något problem att t ex det teknologiska och ekologiska spjutspetsprojektet Kungsbrohuset eller det nya praktiska handels- och kontorshuset vid Östermalmstorg har utformats som en trave pizzakartonger av glas. Hus utan arkitektur lämpar sig nämligen utomordentligt väl för arkitekttävlingar som inte krånglar till byggandet.

I stället för att ondgöra sig över Stockholm Waterfronts obefintliga arkitektur – eller som en del debattörer komma med demagogiska utspel om rivning – kan stadens politiker arrangera en arkitekttävling. Uppgiften skulle bli att utforma fasader och tak, volymer och varför inte tinnar och torn som kan uppgradera Waterfront till ett arkitektoniskt mästerverk i världsklass. Eftersom stadens politiker gärna ser fler bostäder i city finns det också en möjlighet att lägga till ett antal lägenheter ovanpå dagens huskartonger, med en strålande utsikt mot Riddarfjärden.

Ingen skulle förlora på en sådan lösning. Arga debattörer och turister på jakt efter vykortsmotiv skulle bli glada. De som äger Waterfront skulle kunna tjäna lite mera pengar och få någonting att vara stolta över. Och politikerna skulle slippa ytterligare kritik.PS1. Denna förklaring till varför nya hus allt oftare ser ut som uppförstorade mjölkförpackningar stämmer inte med aktuella uppgifter i arkitekturtidskrifter och i dagstidningar. Stockholm Waterfront uppges till exempel ha ritats av arkitekter på ett arkitektkontor som heter White. Förklaringen stämmer alltså inte med officiella fakta.

En andra förklaring skulle kunna vara att moderna arkitekter inte är intresserade av arkitektur. Utan mer av kartonger.

En tredje förklaring skulle vara att de som finansierar nya hus bara är intresserade av ritningar till byggnadsvolymer med maximalt antal uthyrningsbara kvadratmetrar. Alltså av kartonger. Inte av arkitektur.


Med ordet ”arkitektur” menas här de aspekter av ett hus som inte enbart motiveras av tekniska och praktiska överväganden. Arkitekturens uppgift är enligt denna tolkning att synas och att försköna staden. Ibland kan sådan arkitektur utformas på ett ovanligt och originellt sätt, för att som det heter ”sätta en stad på kartan.” Jag är personligen övertygad om att Stockholm skulle må bra av mer arkitektur. Och färre kartonger.

PS2. Detta synsätt och tillvägagångssätt nedvärderar inte på något sätt arkitekters arbete. Däremot skapar det en viss ordning i dagens tragiska sammanblandning av

1) Arkitektur å den ena sidan och

2) Stadsbyggnad å den andra sidan.

Det är tyvärr alltför vanligt att stadsbyggnadfrågor (inklusive stadsbyggnadsförslag) som har att göra med transporter, ekonomi, flöden, funktioner blandas samman med arkitekturfrågor (inklusive färgsättnings- och materialval) som har att göra med byggnaders yttre och inre design.

Med denna boskillnad mellan stadsbyggnad och arkitektur skulle såväl stadsplanerare och arkitekter kunna koncentrera sig på sitt yrke och sina problem, båda staden och dess hus skulle vinna på denna nya "ism".

Denna "ism" skulle kunna kallas "funktionismen"

Först funktion och prakitikalitet - därefter design, färg och form.

Nu väntar vi således bara på utlysningen av arkitekttävlingen om "Arkitektonisk utformning av Stockholm Waterfront samt hotell och kontorsbyggnad i centrala Stockholm".

Som min mamma sa när vi diskuterade stålpinnarna på taket till Stockholm Waterfront:


”Men det är ju inte klart än. Det där är ju bara byggnadsställningar. Det förstår du väl!"


Kommer hon att få rätt?

Blogguppdatering

Döda bloggar är inte kul. Därför här en snabb uppdatering av händelseförloppet sedan nyår. Det har blivit rätt många föredrag och seminarier, förutom de på KTH:

Askersund -. varumärke och byggnadsordning

Kommunaltekniska föreningen - Efterfrågestyrd stadsplanering

Stockholms handelskammare - storstadspolitik och infrastruktur

Arvika - strategier för stadsutveckling

Svensk Handel – kommersialisera stadsplaneringen

City i Samverkan – kartläggning av Norra Klara

Örebro - Åtgärdsplan för Norrcity

Så här har det sett ut (jag kommer inte att lägga upp "dagboksanteckningar" i fortsättningen. Detta är ett undantag):

5 jan. Övningskörning med Stella. Hon fixade dock inte uppkörningen. Jag har blivit vegetarian.

9 jan. Avreseparty för Stella som blir londonbo. Mitt tal: ”Det är mycket få dagar i livet man inte vet vad man ska göra nästa måndag. Försök därför att njuta av ovissheten. Om du kan”. Det gäller inte bara barn på väg ut i vuxenlivet…

11 jan. Presentation av varumärkesanalys och resultat av höstens workshop om Askersunds framtida utveckling för politiker, företagare, tjänstemän. Lång natts bilfärd hem till Stockholm.

18 jan. Start av kurs ”Implementation of Stockholm Comprehensive Plan, from Skarpnäck and Out” med 30 internationella elever på KTH. Går det att komplettera Skarpnäck-Bagarmossen så att de boende tycker att det är bra? Träff med två examensarbetare.

19 jan. Avstämning av rapport om handel och trafik med Ramböll, rapport för Vägverket som nu är klar. Föreläsning om handel på KTH.

21-23 jan. Planprogram för Askersunds stadskärna. Helgarbete med Tobias. Bor på mysiga Lilla Caféet i tantbruntantgröntantgredelin-stad.

24 jan. Träff med stadsträdgårdsmästare i sthlm, klart nyhetsbrev för City i Samverkan, förslag till stadsvandring med trafikkontoret och turistbyrån i vår.

25 jan. Askersund igen. Taxi hemifrån 05.30, sedan tåg och buss. Hemma vid 22.

26-28 jan. KTH-kurs. Föreläsningar och studieresa med buss.

31 jan. Möte i Örebro om strategi för utveckling av Norrcity. Samt Askersund.

1 feb. Besök på Nordic Center for Retail, Handelshögskolans avdelning i Norrtälje.

2 -16 feb. Utvecklingsplan för Norra Klara i Stockholm. Sammanställning av planritningar, intervjuer med företagare och besökare, flödesmätningar, trafikanalys, gällande detaljplaner, kulturhistorisk klassificering etc.

3 feb. Föredrag på Quality hotel Globe. Kommunaltekniska föreningen. 08:45 Efterfrågad eller regelanpassad stad? Med utgångspunkt från den efterfrågade staden och handeln som stadens ursprung och drivkraft diskuterar Jerker Söderlind, arkitekt och forskare på KTH, ett antal förslag för attraktiva och hållbara städer som den bilvänliga och täta staden, marknadsanpassning och avskaffande av strandskydd samt suboptimerande miljökrav.

4 feb. Inledningsanförande samt moderering av debatt om storstadspolitik på Handelskammaren. VD:arna för de tre storstädernas handelskammare samt infrastrukturministern. Utan transporter stannar allt.

7 feb. Askersund. Möten om belysning, stadsmiljö och planprogram, träff med byggare. Bor på Lilla Caféet igen. Mysigt.

8 feb. Buss till Örebro. Möte om Strategi för Norrcity. Buss till Karlskoga. Missar anknytningsbuss till Karlstad. Tar Taxi istället. Träff med stadsarkitekten i Karlstad. Rälsbuss till Arvika. Lång föreläsning med diskussion med företagare och politiker om hur hjärnan fungerar, Arvikas framtid, handel, näringsliv, arkitektur och stadsutformning. Middag på lokala puben. Norge är nära. Mycket vacker gatubelysning. En dag – fyra städer…

9 feb. Mycket tidigt morgontåg till Stockholm. Möte om utveckling av city med trafikkontoret och senare på dagen om bokprojekt om handel. Öl med kollega på kvällen, uppdragsplanering och jordnötter.

10 feb. KTH-kurs. Ekologisk planering. Vad det nu betyder i praktiken!

11 feb. Snökaos. Liftar till stan med en kille på JM. Föreläsning på Svensk Handel om kommersiell stadsplanering. Handel som stadens utvecklare eller avvecklare. KTH-kurs med rollspel om grannars, politikers, investerares och politikers olika synsätt på byggande. En riktigt bra show!. Fredagsbad på Liljeholmsbadet med efterföljande öl och vegetarisk biff.

12 feb. Lördagsjobb om utveckling av Norra Klara med Gio. Skisser på entré till Örebro.

14 feb. Färdigställande av kartläggning av Norra Klara. Kanske ett Carnaby Street i Stockholm?

15 feb. Pendeltåg och buss till Sigtuna. Guidning för Askersunds kommun i trästadsidyllen Sigtuna samt återanvända industrilokaler i Sickla Köpkvarter/kulturhus samt Modecentret i Järla. Gamla Stan på kvällen.

16 feb. Presentation av Norra Klara för fastighetsförvaltare. Nästa steg blir at ta fram ett utvecklingskoncept. Genomgång av bokmanus.

17 feb. Skrivarbete fm. Träff med byggföretag em.

18 feb. Examensarbetare och skissarbete på KTH. Vinterpub i Saltsjö-Duvnäs på kvällen.

21 feb. Askersundsmåndag med skissarbete och råd om hur man gör en kiosk som motsvarar varumärket. Två föreläsningar i Örebro för företagare och kommun, om handelsstrategier i allmänhet och åtgärdsplan för Norrcity i synnerhet. HUI var där också. Samt gamla ”vuxenelever” från mina kurser i Urban Management. Nu ska vi ordna en återträff! Tåg åter till Sthlm. Konduktören glömde att ta betalt!

Två klipp:

Nya Vermlandstidningen med Arvikanyheter

"Bygg Arvika som folk önskar"

ARVIKA: Stadsutvecklare vill ha handel, bostäder och nöjen i stadskärnan

– Lyssna inte på självutnämnda experter, lyssna på folk i stället och bygg den stad som Arvikaborna vill ha! Stadsutvecklaren Jerker Söderlind var verkligen rakt på när kommunen inledde en seminarieserie om ”Framtidens Arvika” på Olssons brygga i tisdags kväll.

Kommunalrådet Claes Pettersson (S) inledde kvällen med att påpeka vilken unik möjlighet Arvika står inför med byggandet av en helt ny stadsdel i hamnen.

– I vårt fortsatta arbete med att utveckla Arvika står vi inför stora utmaningar och möjligheter, poängterade Pettersson, som också beräknade investeringsvolymen till en halv miljard kronor (kommunen och privata investerare) för att förverkliga vallen i sundet, den nya staden i hamnen och innerstadens fortsatta förbättring.

Dags välja väg

Daniel Nordholm, som är planeringschef i kommunen, menade att Arvika nu står inför ett vägskäl.

– Våra föregångare har gjort det bra i byggandet av en stad under 100 år. Men nu står vi inför ett vägskäl, utveckla eller avveckla? Kommunens attraktivitet styr värdet på fastigheter och verksamheter.

Nordholm menade också att kommunen är en katalysator och inspirationskälla för de privata initiativ som kan tas.

Jerker Söderlind, teknisk dr vid KTH jobbar som konsult i stadsutveckling och som lärare på KTH i avdelningen för samhällsbyggnad. Som den arkitekt han också är sågade han sina kollegor jäms med fotknölarna.

Fult är modernt

– Man försöker bygga städer efter 1900-talets regler, där det fula anses vara modernt och bra och där man också skiljer de olika verksamheterna i samhället från varann; köpcentra utanför stadskärnan och bostäder för sig.

Söderlinds val av stadsbebyggelse är den där man i stadskärnan blandar affärer, bostäder, små verkstäder, restauranger och caféer och grönytor.

– Städer måste byggas efter vad medborgarna efterfrågar, inte efter vad experterna säger! Att maximera bara en funktion i ett område, t ex handel eller bostäder, skapar ingen stad.

Var praktisk

Söderlind efterlyste mer magkänsla hos både politiker och tjänstemännen i kommunen och där man slutar teoretiserar, slutar prata processer och i stället mer praktiskt svarar på frågan hur ska Arvika vara annorlunda, vad eller vilka vill vi attrahera och hur vidareutvecklar vi det unika i staden.

– Och sluta tala om att bygga för framtiden. Vi bygger alltid för i dag och i dag vill nio av tio unga ha en etta i stadskärnan.

Han underströk också vikten av en stark kommun, som lyssnar på företagarna, och tillsammans skapar en stad som ”fångar hela livet”.

Ingen detaljplanering

– Det är barockt med stadsplanerare som ska detaljreglera allt byggande. Det räcker att ange hur höga husen får vara och hur stora tomterna är, sedan får den som bygger välja vilken verksamhet som helst.

Enligt Söderlind skapas de säkraste trafikmiljöerna med smala centrumgator, där biltrafiken är på stadens villkor och där folk ständigt korsar gatorna. Detta i jämförelse med trafikledernas farligt höga farter.

– Förläng det gamla gatunätet med raka gator, låt alla hus ha entréerna mot gatan, då skapas större trygghet.

Det var en i det närmast förstummad församling som tog till sig Söderlinds alla råd och synpunkter.

Nästa träff i serien är den 22 februari under temat ”Hur kan/vill du utveckla värdet av din fastighet?”

Handelns Utvecklingsråd, HUR:

Kommersialisera stadsplaneringen

FRUKOSTSEMINARIUM: Stadskärnor fulla av folkliv, shopping, restauranger och annan service är något som många uppskattar. Ändå bygger vi städer där bostäder och shopping separeras från varandra. Jerker Söderlind menar att vi måste komma bort från modernismens numera gamla idéer.

På ett frukostseminarium presenterade Jerker Söderlind, teknologie doktor vid Kungliga Tekniska Högskolan och ordförande i City i Samverkan, Stockholm, idéer från sin kommande bok med arbetstiteln Bättre plats för handel – Shop Outside the Box.

Henrik Vestin, Handelns Utredningsinstitut, började med att berätta om en studie av cyklisternas betydelse för handeln. Att det är alltfler som cyklar beror på hälsotrenden, miljöhänsyn, att det är ekonomiskt och att det sparar tid.

– Vi gjorde en undersökning i Växjö som visade att cyklisterna spenderade mer pengar än de som åker kollektiv eller promenerar till centrum, berättade Henrik. Så det är viktigt att se till att cyklisterna lätt kan ta sig till butikerna på trygga cykelvägar och att det finns bra cykelparkeringar.

Studien ledde till att HUI blev utsedda till Årets Cykelfrämjare 2010 av Cykelfrämjarnas Riksorganisation vilket både gladde och förvånade Henrik.

Utveckla eller avveckla

– I ”pratvärlden” är vi överrens om att bygga städer igen och vi njuter av de städer som tidigare generationer har skapat. Men i verkligheten bygger vi vidare på modernismens separata områden. Är det inte märkligt att ”moderna” hus nästan alltid är lika med fula kartonger som bara arkitekterna själva gillar, inledde Jerker.

Jerker tycker istället att vi ska skapa blandbebyggelse där handeln finns insprängd bland bostäderna, inte stadslösa handelsplatser. Och handeln bör vara med och driva denna utveckling.

– Idag bygger varje bolag var sin sak på var sin plats med långa avstånd emellan. De som ska använda platserna (konsumenterna) lämnas därhän. Vi behöver kommersialisera stadsplaneringen och låta handeln få ta en naturlig plats där konsumenterna finns.

Gemensam planering krävs

Enligt Jerker måste stadsbyggarna börja leverera det invånarna och besökarna vill ha, inte det de själva tycker att folket bör ha. Det behövs regler och planer, men de ska inte styra i detalj utan handla om hur de som befolkar områdena vill ha det. Som det är idag så förbjuder staten det som efterfrågas genom till exempel strandskyddslagen och regler om bullernivåer som försvårar bostäder i innerstadsmiljö.

– Vi suboptimerar städerna på grund av att alla gör sin egen grej, sa Jerker. Vi behöver istället en gemensam marknadsinriktad stadsplanering som optimerar för blandad stadsbebyggelse.

Bilen är viktig

– Vi får inte glömma bort bilen i de här sammanhangen, det är viktigt att folk kan ta sig till handelsplatser med bil även om de är stadsliknande miljöer. Vi behöver bygga täta städer som ändå har utrymme för bilar och parkeringsutrymmen.

Istället för att bygga genomfarter som vi ofta gör idag bör vi bygga ett integrerat trafiknät som tillåter folk att stanna och göra saker, som till exempel handla, menar Jerker.

Slottsgalleria

Jerker avslutar med att presentera en idé som nog får de flesta stockholmare att haja till:

– En galleria under Stockholms slott i Gamla stan skulle skapa ett flöde från Brunkebergstorg som i nuläget är relativt dött. Den pampiga ingången mot Norrbro är redan given.
Med den nyskapande idén, ursprungligen kläckt av Jan Wiklund i Alternativ Stad, tackar Jerker för sig och har kanske väckt en och annan tanke hos de som trotsat snöovädret och lyssnat på hur handeln bör ta plats i stadsplaneringen.