Sluta dalta med Rosengård

följande text var införd i Sydsvenska Dagbladet tisdag den 16 november.
kan även läsas på länk:
http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article1298401/Sluta-dalta-med-Rosengard.html

Publicerad 16 november 2010 0.05 Uppdaterad 16 november 2010 0.052010-11-16 00:05:16


Aktuella frågor.Det är välvilliga svenska stadsplanerare som har ritat segregationens karta. Problem i miljonprogrammet kan inte lösas med toppstyrda satsningar på att hjälpa de boende med allt från fler poliser till bättre soprum, skriver arkitekten Jerker Söderlind. Det är dags att ersätta planekonomiskt slöseri med marknadsekonomi, att behandla Rosengårdsborna som vuxna människor och låta dem bestämma över sin stadsmiljö själva, menar han.

Hur hade våra städer sett ut om Sverigedemokraterna fått bestämma över stadsplaneringen?
Den som menar att ”lika barn leka bäst” hade knappast gillat den blandning av lägenheter, affärer och kontor som finns vid Stortorget och i Möllevången.
SD-märkta stadsarkitekter hade troligen delat upp städerna i zoner, åtskilda av motorleder och bullerplank. De hade byggt lägenheter i en zon, kontor i en annan, villor i en tredje och affärer i en fjärde.
De hade gjort särskilda zoner för invandrare med höghus och centrumlådor där allt ägdes av stora bolag som förhindrade de boende att sätta upp paraboler eller bygga om husen i utländska arkitekturstilar.

De skulle ha sett till att det inte fanns skolor med svenska barn i invandrarzonerna och inga kontor eller verkstäder där folk kunde få jobb eller starta eget. De hade förbjudit genomfartsgator i invandrarzonerna så att butikerna där fick få kunder, eftersom inga andra än de boende körde bil eller gick där.
Med inspiration från Sydafrikas apartheidpolitik hade de samtidigt planerat trevliga områden med havsutsikt för svenskar, helt utan fattiglappar. Resultatet hade blivit att utlänningarna hölls borta från arbetsmarknaden, aldrig lärde sig svenska, tvingades leva på bidrag och därmed bidrog till att Sverigedemokraterna fick allt fler röster i valen.

Men vänta nu. Det är ju så här svenska städer är byggda, helt utan SD:s medverkan.
Vi måste erkänna två saker:

Det är svenska stadsplanerare som har ritat segregationens karta. Och Einstein hade rätt när han sade att ett problem inte kan lösas med de metoder som skapat problemet.

Alltså:
Problemet med miljonprogrammets bostadsområden är att staten gav pengar till stora bolag för att bygga ett centraliserat samhälle där allt skulle ägas och skötas av experter, oavsett vad vanligt folk tänkte och ville.
Av samma orsaker har stora delar av u-landsbiståndet misslyckats. Att behandla människor som mindre vetande och skicka experter för att ”ordna” allt åt dem bäddar för korruption och initiativlöshet.

Tyvärr bygger många förslag till lösningar på miljonprogrammets problem på samma toppstyrda modell. Det så kallade svenska samhället skall sätta in ”resurser” för att ”hjälpa” de ”boende” med fler poliser, lärare, tolkar och socialtjänstemän liksom bättre soprum, källarlås, energibesparing, planteringar, övervakningskameror, nya balkonger och fasadfärger. Allt centralt organiserat av politiker och experter och finansierat med skattepengar.
Inte konstigt att SD fått vatten på sin fördomskvarn.

Eftersom Einstein hade rätt behövs andra metoder. Och sådana finns.
Hernando de Soto, peruansk barfotaekonom och rådgivare till Världsbanken, menar att fattigdomen i världen beror på avsaknad av äganderätt till fastigheter, på att fattiga människor inte äger den mark de brukar eller husen de bebor. I boken The Mystery of Capital menar han att detta förhindrar normal marknadsekonomisk tillväxt, där folk kan belåna sin egendom för att köpa en skördetröska eller en ko.
Ett exempel på småskaligt ägande och lokalt ansvar som en väg ut ur fattigdom är Grameen Bank, vars grundare Muhammad Yunus fick Nobels fredspris 2006.
Organisationen Hand in Hand eliminerar fattigdom genom att skapa jobb. Dess ordförande, förre ABB-chefen Percy Barnevik, har själv investerat cirka 100 miljoner kronor i verksamheten. Detta är raka motsatsen till dagens krav på ”insatser” för att ”åtgärda” så kallat ”utsatta förorter”.

Därför:

Ersätt planekonomiskt slöseri med marknadsekonomi. Sluta dalta med Rosengårdsborna. Behandla dem som vuxna människor. Låt dem få bestämma själva.

Gör en ny stadsplan för Rosengård. Dra gator kors och tvärs mellan husen – det fungerar ju bra i Malmös centrum. Fyll igen planskilda korsningar och ersätt rondeller med gatukorsningar. Gör om Amiralsgatan till en normal stadsgata med byggrätter för nya hus på båda sidor. Sälj kåkarna till dem som bor där, inklusive alla tomma parkeringsplatser och öppna gräsfält, där de kan bygga nya kåkar.

Med vanlig företagsamhet kan Rosengårds befolkning bli herrar – och fruar – i sin egen stadsdel och tjäna pengar på alla nya hus med bostäder, gym, restauranger och varuhus som ryms mellan dagens stora bostadsskivor.
Sverigedemokraterna skulle avgjort sätta i halsen om husen byggdes så som de boende – nej, jag menar förstås de nya fastighetsägarna – tyckte att de skulle se ut. I Sverigedemokraternas partiprogram står bland annat:
”Inga religiösa byggnader, med en för svensk byggnadstradition, främmande arkitektur, skall få byggas.”
Men så skall vi inte ha det. Eller snarare:
Det är inte upp till oss att bestämma om det. Det skall fas­tighetsägarna bestämma. Alltså framtidens självägande Rosengårdsbor. I Malmös häftigaste stadsdel.
Chinatown i New York kan slänga sig i väggen