 |
Förslag till staplade pizzakartonger längs Fleminggatan av Tema Arkitekter. Till vänster en fasad av ett befintligt hus med äldre arkitektur. |
DET ÄR BRA att Stockholms stad ska få ett arkitekturprogram. De flesta initiativ som tas av politiska beslutsfattare har både en orsak och ett syfte. Orsaker till politiska initiativ är ofta att något inte uppfattas som bra av politiker, påtryckningsgrupper eller väljare. En gissning är att Kristina Alvendals initiativ orsakats av den arkitektur som skapats i Stockholm under senare tid. Arkitektkåren har därför ingen orsak att glädja sig åt att deras arbete uppmärksammas politiskt. Det kan vara så att programmet initierats som en reaktion på de standardiserade pizzakartonger i storformat som håller på att ta över Stockholms skyline.
 |
Förslag till stapalade pizzakartonger längs Fleminggatan av Tema Arkitekter. Till höger en fasad av en befintlig byggnad från 1970-talet. |
Kanske anser någon att arkitektur handlar om mer än att välja vilken fabrikant av fyrkantiga standardiserade glas-, plåt- eller stenskivor som ska anlitas för att täcka utsidor av fyrkantiga byggnadsstommar? Eller så finns det en önskan om att alla nya hus inte ska se likadana ut eller att de ska vara typiska för Stockholm. Om detta vet jag ingenting.
Det viktiga med ett arkitekturprogram är vilket syfte det ska tjäna. På vilket sätt och med vilka mål bör ett arkitekturprogram utformas? Bob Dylan sjöng på sitt album Slow Train Coming:
"Well, it may be the devil or it may be the Lord
But you’re gonna have to serve somebody"
Eftersom valfrihet och tydlighet är bättre än enfald och vaghet följer här fem alternativ till syfte för ett arkitekturprogram för Stockholm.
1) Att stärka arkitekternas konstnärliga frihet
Syftet är att frigöra arkitektkåren från en begränsande omgivnings krassa krav, inskränkta önskemål och konservativa värderingar.
 |
Förslag till staplade pizzakartonger längs Fleminggatan av Tema Arkitekter. Till höger ett befintligt hus som är ganska nybyggt. |
”Stockholm behöver en arkitektur i världsklass. För att marknadsföra Stockholm som ett ledande centrum för design och innovation är det viktigt att världsledande liksom även lokala nytänkande arkitekter ges möjlighet att med bibehållen konstnärlig integritet utforma visionära och framtidsinriktade projekt. Så långt möjligt skall den skapande processen liksom de byggda resultaten inte begränsas av förutfattade meningar, snäva ekonomiska ramar, kulturhistoriskt tillbakablickande kvalitetsbegrepp eller tillfälliga opinionsstormar mot originella lösningar.”
Detta mål stärker enskilda arkitekters ställning gentemot byggare, politiker och allmänhet. Ett carte blanche för fantasifull arkitektur kan få internationella arkitekter att vallfärda till Stockholm. Det ger kreativa arkitekter och byggherrar frihet att utveckla projekt med internationell lyskraft. Den politiska styrningen består mer i att undanröja hinder för nytänkande och ta hand om eventuella proteststormar än att lägga sig i arkitektarbetet. Resultatet blir per definition omöjligt att förutsäga eftersom det inte går att förutsäga en fantasi. Anything can happen! Anything goes! Programmet utformas av privatpraktiserande arkitekter, formgivare och designers.
2) Att stärka Stockholms arkitektoniska identitet
Syftet är att bygga vidare på och förstärka lokala särdrag och unika kvalitéer hos Stockholms byggnader och stadsrum.
 |
| Foto av Odenplan med traditionsrik och gammal arkitektur. |
Förslag till formulering:
”Stockholm behöver stärka sitt arkitektoniska varumärke. För att leva upp till varumärket ”Capital of Scandinavia” skall särskilt centrala platser, märkesbyggnader, viktiga funktioner och frekvent besökta stråk utformas med utgångspunkt från stadens tradition och byggda identitet. Den centrala stadens historiskt framvuxna kvartersmönster med fasader i puts och sten med riklig arkitektonisk variation och utsmyckning samt väldefinierade gator och torg skall fungera som riktmärke och förebild. Nya tillägg skall respektera, bygga vidare på och förstärka denna Stockholms identitet.”
Detta mål ger byggherrar, arkitekter och politiker en tydlig gemensam utgångspunkt för planering, programskrivning och fasadutformning. Resultatet blir en sammanhållen stadsbild med traditionella stadsrum av 1800-talstyp. Stockholm utvecklas då i en annan riktning än flera andra Europeiska huvudstäder där fristående glaspelare och utopiska formexperiment gör sitt bästa för att riva upp och ersätta den historiska stadsväven och stadsbilden. Programmet utformas av planerare och experter på kulturhistoria och marknadsföring.
3) Att stärka arkitekturens ställning hos allmänheten
Syftet är att nya byggnader ska motsvara önskemål och krav från Stockholms befolkning och besökare.
 |
Hundertwasserhaus i Wien, det mest populära arkitektoniska utflyktsmålet i Österrike |
”Stockholm behöver en demokratiskt förankrad arkitektur. För att stärka arkitekturens ställning och skapa en stad som medborgarna känner stolthet och glädje över skall utformning av byggnader och offentliga platser utgå från Stockholmarnas egna värderingar och preferenser. Arkitekturprogrammet består av riktlinjer baserade på de önskemål om arkitektonisk utformning som framkommit i dialogen ”Stockholm – våra drömmars stad” som genomförts av stadsbyggnadskontoret 2011. Förändringar av stadsbilden kan då genomföras med ökad tydlighet för alla inblandade, kortare handläggningstider och folklig förankring och uppskattning.”
Ett mål som bygger på en syntes av allmänhetens uppfattningar har fördelar ur processperspektiv genom att minska inslaget av protester, bråk i massmedia och överklaganden. Resultatet är svårt att sia om, men staden skulle troligen få fler traditionellt utformade byggnader, mer arkitektonisk utsmyckning och möjligen små och udda projekt av ”folklig” karaktär, vad det nu betyder. Många arkitekter skulle uppfatta programmet som en populistisk och estetisk tvångströja. Politiker och byggherrar ges mindre makt över estetiska val samtidigt som det ger högre förutsägbarhet än alternativ 1 och4. Programmet utformas av en redaktionskommitté under politisk styrning som sammanställer resultat och riktlinjer.
4) Att stärka politikens styrning av den arkitektoniska utformningen
Syftet är att stärka de folkvalda politikernas ansvar för och inflytande över stadens utformning.
 |
Tillfällig färgsprakande bebyggelse och installation på Sergels Torg vid invigningen Kulturhusets nya entré och läsesalong. |
”Stockholm behöver ett tydligt politiskt ansvar för arkitekturen. Politiker i fullmäktige, facknämnder och stadsdelar skall ges möjlighet att förtydliga sin roll som beställare och beslutsfattare. Som underlag utarbetas en handbok med en checklista som visar olika alternativ på hur byggnader och stadsmiljöer kan utformas. Handboken visar hur samma funktion, t ex ett hotell, kan byggas med en modernistisk eller traditionell utformning av volymer och fasader. Partierna får då möjlighet att förtydliga sina värderingar och göra tydliga val. Medborgarna kan bättre bedöma olika partiers ställningstaganden.”
Detta mål stärker det politiska ansvaret samtidigt som arkitektur hamnar högt på den politiska agendan. Bedömning av olika förslag till en ny fasad eller ett nytt bostadsområde lyfts upp som en viktig fråga för varje partigrupp. En debatt där alternativa utformningar ställs emot varandra utifrån partilinjer vitaliserar planeringsfrågorna. Resultatet blir mindre valfrihet för byggföretag och arkitekter och lägre förutsägbarhet. Mer visionära projekt kan dock genomföras om de får tydligt politiskt stöd. Programmet blir inte ett måldokument utan ett verktyg för att förtydliga valmöjligheter och estetiska prioriteringar.
5) Att stärka översiktsplanens praktiska implementering
Syftet är att byggnader och stadsmiljöer utformas för att förverkliga översiktsplanens vision om en promenadstad.
 |
Katarina Bangata betraktad från gamla Skatteskrapans topp. |
”Stockholm behöver bygga en mer blandad och gångtrafikvänlig stadsmiljö. För att öka utbudet av traditionell blandad stad med varierad arkitektur, god tillgång till parker och säkra och vackra gaturum skall staden utarbeta en manual för arkitektur och byggnadssätt. Denna bygger på en analys av vilka stadstyper som bäst motsvarar översiktsplanens mål. Allmänheten tillfrågas om vilka sorters fasadutformningar och stadsrum de vill se i nybyggnad och kompletteringar. Nya projekt skall utifrån manualen redovisa hur de uppfyller översiktsplanens mål. Det kan röra frågor om kommersiella lokaler i bottenvåningar och tydligt markerade tak och entréer.”
Detta mål stärker inriktning mot byggande av mer blandad och tät stad. Det sänder klara signaler till byggherrar och arkitekter och stärker de politiska beslutsfattarnas styrning och ansvarstagande. Resultatet blir en lägre grad av direkt estetisk styrning än i alternativ 3 och 4. Det ger långsiktiga spelregler för byggande kan möjligen ge hög lönsamhet, med tanke på dagens höga efterfrågan på innerstadsmiljöer. Programmet utformas av stadens tjänstemän och politiker i dialog med byggherrar och investerare.
 |
En innergård med ett träd och gammal arkitektur längs Gamla Brogatan som inte revs under 1960-talets stadsförnyelse. |
PERSONLIGEN SKULLE JAG kunna förorda två av dessa alternativ och avråda från två andra. Men det viktiga i diskussionen är programmets syfte. De olika alternativen ger ökad makt åt och ”tjänar”, med Bob Dylans lite svartvita formulering följande aktörer:
Alt 1 – arkitektkåren
Alt 2 - kulturhistoriker
Alt 3 – medborgare
Alt 4 – politiker
Alt 5 – byggherrar
DET VORE POSITIVT om det kommande arkitekturprogrammet inte utformades för att tillfredsställa alla särintressen och ge ”lite grann åt alla”. En stads arkitektur – inklusive dess offentliga platser, gator och torg – är en alltför viktig fråga för att utformas som en vag kompromiss. Ett programs styrka handlar inte om ord på ett papper utan hur det tillämpas i praktiken, i konkret handling. Kravet på tydlighet i maktfrågan utesluter inte att det går att komma överens om en långsiktig lösning som gynnar Stockholms tillväxt, skönhet och attraktionskraft.
(Frågan om vad som är ful eller vacker arkitektur, det är som vanligt en privatsak. De bilder som ackompanjerar denna text är självfallet inte objektiva. Särskilt svårt var det att hitta en bild som kunde symbolisera ökad politikerstyrning.)
.
15 kommentarer:
Fina foton! Kul att få titta in på en innegård i närheten av min arbetsplats. Har anat att det gömde sig fina gårdar bakom fasaderna. Är det kanske den som ligger mitt emot City i Samverkans kontor? "Flygfotot" på Katarina Bangata är också jättefint.
Borde vara självklart att man byggde för att "serve somebody".
Ja, Gunilla, den gården är en alltför väl bevarad hemlighet i city. Jag tror det finns mycket olika uppfattningar om vem man ska tjäna. Vi får se hur det går. Jerker
Och vad är det för fel med kompromisser, Jerker? Har inte mycket av det bästa i världshistorien utformats som kompromisser, och mycket av det värsta utformats som ett fanatiskt hävdande av ett och endast ett intresse?
Jovisst Jan, men i detta fall är jag rädd för att det finns många inom professionen som anser att man inte ska "kompromissa" med den arkitektoniska friheten... Om vi ska ha någon form av styrning av arkitekturen tror jag dock att de allra flesta borde kunna vara överens om att styrningen skall syfta till at undvika "monoteism" eller, annorlunda uttryckt, skapa förutsätningar för pluralism.
Jovisst, men jag skulle inte ha något emot att man satsade på 3 med rimligt utrymme för 4 och 5 av pragmatiska skäl.
Jerker, och Jan,
Jag varken orkar eller hinner formulera någonting själv just nu, hänvisar istället till tre färska artiklar i SvD som på olika sätt pekar på några av problemen med att jämställa popularitet med kvalitet, och på det svåra i att att försöka styra t.ex. byggnaders uttryck på politisk väg.
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/hellre-folkligt-an-provokation_5373345.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sd-vill-avveckla-kultur-som-provocerar_5386183.svd
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/kunskapsbrist-bakom-sds-framgangar_5364941.svd
Vänligen,
Johan
Guilt by association är en effektiv argumentationsmetod. SD och de rödgröna kan mycket väl komma att driva samma linje i frågan om svensk trupp i Afghanistan. Bevisar detta något, Johan?
Jag erkänner dock att jag glömde ett sjätte alternativt syfte med ett arkitekturprogram för Stockholm. Detta syfte skulle kunna formuleras som programmet ska:
"Skapa förutsättningar för byggandet av en arkitektur som medborgarna verkligen ogillar och förkastar".
Med tanke på den diskussion som förts om det nyuppförda Sthlm Waterfront kan det hända att Stockholm, utifrån detta sjätte förslag till tydligt syfte, är på helt rätt väg!
Jerker,
Ingen annan än du har sagt någonting om guilt by association. Jag ville bara peka på att det på flera olika sätt är mycket problematiskt att upphöja "marknaden", "folkviljan" eller "politiken" till norm för allt skapande, oavsett om det handlar om byggnader, konst, litteratur, film eller någonting annat. Hur du sedan tolkar det jag har skrivit kan jag naturligtvis inte styra över. Men jag har inte för avsikt att koppla samman dig med SD eller någon annan politisk inriktning, jag vill bara försöka uppmärksamma dig på att vägen till helvetet inte bara är kantad av goda avsikter, utan även av en övertro på förenklade och generaliserade begrepp som just "folkviljan" och "marknaden". Och hur det brukar gå när "politiken" ska bestämma vilka uttryck som är acceptabla inom konsten och arkitekturen vet vi båda, eller hur?
/ J
Problemet med att skapa kvalitet i någon annan än teknisk mening är att ingen vet vad det betyder. Det går inte att definiera. På en tidigare bloggpost hänvisade jag till George Orwell och hans problem med att definiera litterär kvalitet. Han klarade det inte, han kunde bara konstatera att det som fortfarande är populärt efter en generation visade sig (i efterhand) innehålla kvalitet. Men det är notoriskt svårt att avgöra på förhand. Och de s.k. proffsen var inte bättre på att gissa än någon annan.
Men på något sätt måste det ändå avgöras. Och när det gäller fatta beslut i sådant som angår alla finns det inget som går upp mot den gamla hederliga demokratiska metoden. Dvs man låter majoriteten bestämma. Eller i alla fall folk som majoriteten har betrott med uppgiften, och som kan avsättas om de missköter den.
Ja, det är precis så vi gör i Sverige idag. D.v.s. vi låter våra valda representanter i kommunen bestämma vilka planförslag som ska antas, och vilka hus som ska få bygglov. Hur väl det fungerar i praktiken går att undersöka. Men jag har svårt att tro att någon annan ordning skulle fungera så mycket bättre. Däremot kan man diskutera i vilken grad en enskild byggnads utseende är en fråga som angår alla. Men om vi ser det som en gemensam angelägenhet så är naturligtvis de folkvalda församligarna rätt forum för att fatta beslut i frågan.
Och det stämmer att det är svårt att definiera begrepp som kvalitet på ett entydigt sätt en gång för alla. Men det innebär inte att "ingen vet vad det betyder", tvärtom har har de flesta en hygglig föreställning om begreppets innebörd. Det är emellertid någonting annat än att kunna definiera begreppet.
Om man tar Orwells tes om kvalitet på allvar så inser man att det är problematiskt att enbart låta den smak som en majoritet kan enas om styra vad som ska byggas. Om folkviljan hade fått råda fullt ut på 1910-talet, t.ex., så hade vi "sluppit" Stockholms i.o.f.s. överskattade men ändå ganska fantastiska stadshus. Och om vi ska uppehålla oss vid Orwell så levde han inte i enlighet med sin tes - om jag minns rätt så beklagade han att syndikalisterna inte sprängde bort Gaudis ofärdiga Sagrada Familia i Barcelona "när de ändå hade chansen". Idag är förmodligen de flesta glada över att kyrkobygget inte sprängdes, och vad Orwell skulle ha tyckt idag kan vi bara spekulera i.
Demokratiska beslut resulterar inte med nödvändighet i bättre och/eller mer populära resultat än odemokratiska, världen är mer komplicerad än så. Idag är de stadsmiljöer som skapades i ett plutokratiskt och auktoritärt Stockholm (stenstaden, trädgårdsstadsområdena, etc.), under en period då kanske 5% av befolkningen hade rösträtt, långt mer populära än de miljöer som skapades i 1970-talets demokratiska samhälle. Å andra sidan, om man nu ska följa Orwells rekommendation, så bör vi vänta i ytterligare minst ett decennium med att försöka bedöma det som skapades på 70-talet.
Alla bedömningar förutsätter ett visst mått av kunskap och erfarenheter om de ska vara meningsfulla. Därför är det orimligt att jämställa kvalitet och popularitet. Båda begreppen är användbara, men de betecknar olika saker. Det är därför vi bör hålla isär dem.
/ J
Ja, det är precis så vi gör i Sverige idag. D.v.s. vi låter våra valda representanter i kommunen bestämma vilka planförslag som ska antas, och vilka hus som ska få bygglov. Hur väl det fungerar i praktiken går att undersöka. Men jag har svårt att tro att någon annan ordning skulle fungera så mycket bättre. Däremot kan man diskutera i vilken grad en enskild byggnads utseende är en fråga som angår alla. Men om vi ser det som en gemensam angelägenhet så är naturligtvis de folkvalda församligarna rätt forum för att fatta beslut i frågan.
Och det stämmer att det är svårt att definiera begrepp som kvalitet på ett entydigt sätt en gång för alla. Men det innebär inte att "ingen vet vad det betyder", tvärtom har har de flesta en hygglig föreställning om begreppets innebörd. Det är emellertid någonting annat än att kunna definiera begreppet.
Om man tar Orwells tes om kvalitet på allvar så inser man att det är problematiskt att enbart låta den smak som en majoritet kan enas om styra vad som ska byggas. Om folkviljan hade fått råda fullt ut på 1910-talet, t.ex., så hade vi "sluppit" Stockholms i.o.f.s. överskattade men ändå ganska fantastiska stadshus. Och om vi ska uppehålla oss vid Orwell så levde han inte i enlighet med sin tes - om jag minns rätt så beklagade han att syndikalisterna inte sprängde bort Gaudis ofärdiga Sagrada Familia i Barcelona "när de ändå hade chansen". Idag är förmodligen de flesta glada över att kyrkobygget inte sprängdes, och vad Orwell skulle ha tyckt idag kan vi bara spekulera i.
Demokratiska beslut resulterar inte med nödvändighet i bättre och/eller mer populära resultat än odemokratiska, världen är mer komplicerad än så. Idag är de stadsmiljöer som skapades i ett plutokratiskt och auktoritärt Stockholm (stenstaden, trädgårdsstadsområdena, etc.), under en period då kanske 5% av befolkningen hade rösträtt, långt mer populära än de miljöer som skapades i 1970-talets demokratiska samhälle. Å andra sidan, om man nu ska följa Orwells rekommendation, så bör vi vänta i ytterligare minst ett decennium med att försöka bedöma det som skapades på 70-talet.
Alla bedömningar förutsätter ett visst mått av kunskap och erfarenheter om de ska vara meningsfulla. Därför är det orimligt att jämställa kvalitet och popularitet. Båda begreppen är användbara, men de betecknar olika saker. Det är därför vi bör hålla isär dem.
/ J
Ja, det är precis så vi gör i Sverige idag. D.v.s. vi låter våra valda representanter i kommunen bestämma vilka planförslag som ska antas, och vilka hus som ska få bygglov. Hur väl det fungerar i praktiken går att undersöka. Men jag har svårt att tro att någon annan ordning skulle fungera så mycket bättre. Däremot kan man diskutera i vilken grad en enskild byggnads utseende är en fråga som angår alla. Men om vi ser det som en gemensam angelägenhet så är naturligtvis de folkvalda församligarna rätt forum för att fatta beslut i frågan.
Och det stämmer att det är svårt att definiera begrepp som kvalitet på ett entydigt sätt en gång för alla. Men det innebär inte att "ingen vet vad det betyder", tvärtom har har de flesta en hygglig föreställning om begreppets innebörd. Det är emellertid någonting annat än att kunna definiera begreppet.
Om man tar Orwells tes om kvalitet på allvar så inser man att det är problematiskt att enbart låta den smak som en majoritet kan enas om styra vad som ska byggas. Om folkviljan hade fått råda fullt ut på 1910-talet, t.ex., så hade vi "sluppit" Stockholms i.o.f.s. överskattade men ändå ganska fantastiska stadshus. Och om vi ska uppehålla oss vid Orwell så levde han inte i enlighet med sin tes - om jag minns rätt så beklagade han att syndikalisterna inte sprängde bort Gaudis ofärdiga Sagrada Familia i Barcelona "när de ändå hade chansen". Idag är förmodligen de flesta glada över att kyrkobygget inte sprängdes, och vad Orwell skulle ha tyckt idag kan vi bara spekulera i.
Demokratiska beslut resulterar inte med nödvändighet i bättre och/eller mer populära resultat än odemokratiska, världen är mer komplicerad än så. Idag är de stadsmiljöer som skapades i ett plutokratiskt och auktoritärt Stockholm (stenstaden, trädgårdsstadsområdena, etc.), under en period då kanske 5% av befolkningen hade rösträtt, långt mer populära än de miljöer som skapades i 1970-talets demokratiska samhälle. Å andra sidan, om man nu ska följa Orwells rekommendation, så bör vi vänta i ytterligare minst ett decennium med att försöka bedöma det som skapades på 70-talet.
Alla bedömningar förutsätter ett visst mått av kunskap och erfarenheter om de ska vara meningsfulla. Därför är det orimligt att jämställa kvalitet och popularitet. Båda begreppen är användbara, men de betecknar olika saker. Det är därför vi bör hålla isär dem.
/ J
Om Orwell levde som han lärde är väl inte särskilt intressant. Frågan är om det finns nåt annat kvalitetsbegrepp än det han förordade.
Alltså popularitet som håller i längden. Till skillnad mot dagsländor. Bellman, som när han var aktiv av expertisen ansågs som en enklare folklig lustigkurre, till skillnad mot de "klassiska" hovpoeterna.
Men vi verkar i alla fall vara eniga om att det inte finns något annat praktiskt sätt att avgöra det än det som används idag. Att amatörerna bestämmer.
Nej Jan, vi är inte eniga. Och det är helt i sin ordning.
Jag anser, som jag redan har skrivit en gång här ovanför, att det är orimligt att jämställa popularitet med kvalitet eller vice versa. Kvalitativa bedömningar värda att ta på allvar görs av människor som har någon slags kunskap om det ämne de bedömer, och en viss erfarenhet av det. Om de är proffs eller amatörer struntar jag i så länge de kan något.
Popjournalisten Jan Gradvall skrev en gång en artikel där han framförde den underbart romantiska tesen att 15-åriga flickor alltid har haft rätt när det gäller just popmusik, medan kritikerna har haft fel, och ändrat sig så småningom. Det finns många bra exempel på det - Beatles, t.ex. - men om man tänker efter finns det faktiskt lika många exempel på motsatsen. Hur många lyssnar idag på Donny Osmond, om de ens minns honom?
Om man ska diskutera kvalitet så måste man acceptera att det krävs en viss kunskapsnivå för att diskussionen ska bli meningsfull. Alternativet är väl att hävda att kvalitetsbegreppet är ointressant och/eller meningslöst, och att det därför inte spelar någon roll hur saker görs. I så fall kan vi låta Skanska bygga allting som vi behöver i Sverige, och avskaffa bygglovprövningen.
Att jag tog upp diskrepensen mellan Orwells tes och hans praktik beror bara på att jag tror att vi alla har problem med att frigöra oss från ett visst smakmässigt snobberi (eller omvänt snobberi), hur klarsynta och rationella vi än inbillar oss att vi är.
Jag förnekar inte att det finns något sådant som kvalitet, bara att det finns något självklart sätt att identifiera den, förrän efteråt.
Det finns en annan litterär parallell, den här gången formulerad av Göran Hägg (som väl är tillräckligt kunnig i ämnet?): Det som skrivs för en bred publik har en möjlighet att bli klassiskt. Det som skrivs för evigheten är stendött från början.
Det senare för att det uteslutande skrivs för ett snävt kotteri och dess oftast godtyckliga regler.
Det finns ett ord för det här: akademism. Vissa yrken är mer hemfallna åt det än andra. Nationalekonomer är till exempel notoriska - den främsta drivkraften för en nationalekonom är applåderna från kollegerna, sa en nationalekonom (Erik Reinert). Sedan de misslyckats med att förutse tre ekonomiska krascher på rad har emellertid en viss omprövning skett. En rörelse för "post-autistisk ekonomi" har växt fram, och till och med tongivarna inom yrket har börjat belöna folk som ifrågasätter tidigare neoklassiska dogmer.
Så "kunskap" är ingen garanti. Och då handlar det dessutom om en profession där det finns ett sant och ett falskt.
När det handlar om det vi pratar om nu - den del av arkitekturen som är språk och inte t.ex. hållfasthet och möblerbarhet och annat praktiskt - tillkommer ju dessutom det att publikens bemötande är kriteriet på den kvalitet som ska bedömas.
Femtonåringens uppfattning om popmusik är viktig eftersom det är hon som är publiken. Så jag tror att det exemplet mer stöder mig än dig. Publikens, i synnerhet den engagerade publikens, synpunkter är viktigare än producentens eftersom det är produktens förmåga att tillfredsställa publiken som är kriteriet på kvalitet.
Givetvis med den kvalificeringen att en produkt som ska hålla i hundra år också ska ha den förmågan i behåll hela tiden. Vilket är ett problem, som inte ens de professionella har lyckats lösa.
Skicka en kommentar