Det vinnande förslaget i den inbjudna tävlingen om Årstafältets framtid kan bedömas ur några olika perspektiv:
1) Efterfrågeperspektiv. Detta perspektiv utgår från en bedömning av marknadssituationen i Stockholm, vilken typ av exploatering som investerare värderar och är villiga att betala för, dvs vilken stadsmiljö som mest skulle motsvara det dagens hushåll, företag, handlare, turister och stockholmare i gemen uppskattar.
2) Programperspektiv. Förslaget bedöms då utifrån en läsning av tävlingsprogrammets intentioner, dvs stadens politikers önskemål och motiv, liksom bakgrunden till att tidigare beslut om bevarande liksom en mindre exploatering på Södra Länken revs upp till förmån för en tävling.
3) Genomförandeperspektiv. Förslaget bedöms då utifrån ett realistiskt perspektiv, dvs utifrån hur enkelt det är att genomföra, vilka särintressen, organisationer och politiska partier som kan tänkas motarbeta eller stödja ett genomförande, liksom hur väl det är anpassat till stadsbyggandets formalia, som exempelvis regler, normer, planinstrument, trafik- och miljökrav.
Beroende på vilket perspektiv som anläggs kan det vinnande förslaget, Arkipelag, betecknas som allt från uselt till genialt. Någon objektiv sanning om rätt och fel finns inte i stadsplanering liksom i politik. Det politiska uppdraget handlar om avvägningar mellan det önskvärda och det möjliga.
1) Efterfrågeperspektiv
Detta perspektiv utgår från betalningsvilja och investeringsvilja som avgör till vilket pris och i vilken volym produkter och tjänster produceras. Hög efterfrågan på en produkt ger enligt klassiskt marknadsekonomiskt synsätt antingen a) ökade priser eller b) ökad produktionsvolym. På en fri marknad, där det inte finns några restriktioner vad gäller prissättning eller produktion, möts marknadens aktörer (köpare och säljare) i ett jämviktsläge. Produktionsvolymen anpassas till efterfrågan vid en viss prisnivå. Det uppstår en balans mellan betalningsförmåga och produktionskostnad.
Det finns andra perspektiv på hur ett samhälle fungerar - planekonomiska , religiösa eller moraliska. Dessa perspektiv försöker bortförklara hög efterfrågan som ”konstlad”; som ett resultat av ”indoktrinering”, ”massmediestyrning”, ”fördomar” eller ”bristande ideologisk medvetenhet”. Efterfrågan på trerummare i Skärholmen är lägre än efterfrågan på trerummare på Östermalm. Det är fakta. Jag menar att orsaken är att stockholmare i gemen föredrar att bo på Östermalm. Jag tror inte att prisskillnaden kan förklaras av den negativa publicitet som Skärholmen fick vid sin invigning, genom en kritisk artikel i Dagens Nyheter av Lars Gyllensten. De som tror detta skulle, åtminstone av Karl Marx, ha avfärdats som idealister.
Alltså. I ett marknadsekonomiskt perspektiv bör produktion av varor och tjänster utgå från vad människor vill ha. Inte utifrån ideologi, dvs utifrån vad experter eller makthavare anser att folk ”ska ha”, ”borde gilla” eller ”bör ”övertalas att acceptera”.
Detta är inte så komplicerat som det verkar. Låt oss ta förra sommarens intensiva debatt om det flytande badhuset på Riddarfjärden som exempel. Den grundläggande orsaken till försöket att få till en byggrätt på Riddarfjärden är att byggnader i Stockholms innerstad ger högre avkastning än byggnader i Stockholms ytterstad. Att vinsten är högre på byggnader i innerstaden beror på att innerstadens yttre miljö uppfattas om mer attraktiv än de modernistiska miljöerna utanför innerstaden. Alltså utbud och efterfrågan. I stadsbyggandet har vi tyvärr restriktioner på utbudssidan (det man har rätt att bygga).
Stadsbristens problem, grundkurs
Stockholms – och många andra svenska städers – grundproblem heter ”Stadsbrist”. Den täta innerstad som byggdes före andra världskriget blandar bostäder, arbetsplatser, kultur, utbildning och kommers. Gator och torg går ända ner till vattnet. Man kan bo, arbeta, handla, roa sig utan att tvingas till långa bilresor. Men sedan 1945 har vi i Sverige byggt en gles och utspridd stad, anpassad för biltrafik och långpendling. Separata arbets- och bostadsområden har placerats långt från vattendrag och vackra utsikter. Vi har byggt förorter i stället för stad.
Reglerna i stadsbyggandet har anpassats till förortsbyggande. Normer för trafik, buller, säkerhet - liksom förbudet att bygga närmare än hundra meter från stränderna - har förstärkt skillnaden mellan äldre innerstad och nya förorter. Bredäng från 1960-talets början uppfyller i stort sett alla de kriterier på en ”god bebyggd miljö” som vi idag håller oss med. Hornsgatan bryter mot de flesta av dessa. Trots att efterfrågan på lägenheter längs Hornsgatan är högre än de i Bredäng.
Det är en allmänt känd sanning, även bland politiker och planerare, att våra mest älskade och uppskattade stadsdelar – från Stockholms innerstad och Vibys gränder till Marsstrands strandpromenader och sekelskiftets trädgårdsstäder längs kuster och vattendrag – inte varit möjliga att bygga om dagens regelverk tillämpats. Höga priser på innerstädernas kontor, affärer och bostäder – liksom placeringen av det tänkta badhotellet - visar att:
· Efterfrågan på blandad kvartersstad med vacker utsikt är högre än utbudet.
· Det blir allt svårare att hitta byggbara tomter i innerstäderna.
· Boende i blandad stadsmiljö blir alltmer en form av lyxkonsumtion, reserverad för samhällets mest betalningsstarka grupper.
Det fanns därför ingen anledning att kritisera Nordic Hotels förslag till badhotell sommaren 2007. Det är logiskt att entreprenörer hanterar ”bristen på innerstadstomter” genom att lansera projekt i känsliga lägen. Vad ska de annars göra? Bristen på innerstadstomter kan förtydligas. Antag att det funnits ett stort obebyggt kvarter längs Norrmälarstrand. Nordic Hotels hade kunnat söka bygglov för ett badhotell med utsikt mot Riddarfjärden på denna tomt i stället för ute i vattnet. Projektet hade mötts av applåder, inte protester. Turistbyråerna hade fått ett nytt spännande projekt att visa upp.
Det politiska uppdraget
Ur efterfrågeperspektiv blir utmaningen för våra politiker att skapa fler platser – utanför de gamla stadskärnorna – där det går att bygga en mångfunktionell och efterfrågad stadsmiljö. Politiker kan med de stadsplaner de beslutar om skapa mer värdefull mark, den sorts mark som Nordic Hotell vill bygga på. Jag menar alltså att nya stadsdelar borde vara mer attraktiva ur användarperspektiv än äldre stadsdelar.
Den typen av krav ställs på bilar, mobiltelefoner, tvättmaskiner, datorer, cyklar och glasögon. Producenterna tvingas producera bättre produkter än de gjorde för hundra eller tio år sedan. En bidragande orsak är att sådana produkter har kortare livslängd än stadsdelar och att konkurrensen är högre. Stockholms utan konkurrens bästa nya stadsdel, den både ur ekologiskt och stadsbyggnadsmässigt perspektiv stora framgången Hammarby Sjöstad, är ännu inte mer populär (dvs dyr = motsvarar efterfrågan) än den gamla stadsdelen Östermalm. Men det är ändå ett stort steg framåt, i jämförelse med tidigare 1900-talsförorter. Hammarby Sjöstad har också fördelen av att vara en ganska stor och sammanhängande stadsdel, som med tiden kan utvecklas till ett nytt Östermalm.
Ur detta perspektiv är förslaget Arkipelag svagt. Den lilla och smala remsa av ny bebyggelse intill bostadsområdet Valla Gärde som Eric Guidice och Archi5 har presenterat har få strukturella likheter med innerstadens bebyggelse.
Medan innerstadens främsta karakteristika är ett kontinuerligt gatunät med hög genomströmning av trafik (privatbilar, bussar, taxi, gående, cyklister, tunnelbana) liksom en hög kritisk massa (många hus med många boende och arbetande och shoppande) består det vinnande förslaget av ett i princip orört Årstafält utan kopplingar till omgivningen och en därmed låg exploateringsnivå totalt sett. Det är lätt att göra en jämförelse mellan Östermalms och Arkipelags struktur. Arkipelag är ett trafikalt isolerat område, medan Östermalm är ett med omgivningen trafikalt integrerat område.
Med ”trafikalt” menar jag här verklighetens trafik, dvs personbilar, motorcyklar, SL-bussar, spårvagnar, tunnelbanelinjer, taxi, pendeltåg, turistbussar, cyklister, gående , rullstolar och barnvagnsekipage. Inte trafik definierat som gångtrafik. Även om de Space Syntaxanalyser av gatunät som görs idag, har en hel del poänger, är det farligt att glömma bort alla andra sorters trafikströmmar. Om man bara analyserar gatunätet utifrån hur det fungerar utifrån de gåendes perspektiv missar man mycket. Det skulle vara ungefär som att beskriva hur internet fungerar enbart utifrån möjligheten att skicka mail.
Dagens städer har även bilar och bussar och spårvagnar och tunnelbanor, vid sidan av gångtrafiken. Internet erbjuder även hemsidor, bloggar, nedladdning etc, vid sidan av mailfunktionen. Det gångstråk som skiljer förslaget Arkipelags bebyggelse från det närmast orörda Årstafältet kanske får höga poäng vad gäller gångtrafik. Men det är inte urbant, om vi med urbant menar hur en stad fungerar. Se även diskussionen om parker nedan.
Summering: Om Arkipelag värderas utifrån hur väl det motsvarar marknadens efterfrågan på innerstadsmiljö, blir betyget en etta med fem som högsta poäng. Få företag, nöjesetablissemang, butiker, hushåll, organisationer, restauranger, hotell och turister kan förväntas föredra att befinna sig i Arkipelags område framför att befinna sig på Östermalm. Det beror både på gatunätets utseende och omgivningen och exploateringsgraden. Arkieplags bebyggelse täcker helt enkelt ett för litet område för att skapa en kontinuerlig stadsstruktur. Centrala Sundbyberg täcker också ett mycket litet område, men det har en gatustruktur som är helt invävd i och med omgivningen, utan några glapp och mellanrum. Därför kan centrala Sundbyberg sägas vara mer urbant än Arkipelag.
Programperspektiv
Det vinnande förslaget i tävlingen om Årstafältet kan även utvärderas utifrån tävlingsprogrammet, dvs utifrån vad Stockholms politiker och tjänstemän efterfrågade. Bakgrunden till tävlingen är att ett förslag till en ny stadsdel på Årstafältet presenterades av Stockholms Handelskammare i februari 2006. Rapporten ”Åtgärda Stockholms stadsbrist” visade en helt ny innerstad på Årstafältet med drygt 9000 lägenheter samt kontor, handel, hotell, verkstadslokaler etc. total våningsyta 1 400 000 kvm för ca 30 000 boende och 10 000 arbetande.
Planen visade en klassisk kvartersstad med ett flertal parker och torg samlade runt en stadspark med konstgjorda sjöar och öar, något större än Humlegården på Östermalm. De två miljonprogramsområdena Valla Gärde och Östberga och de två industriområdena till öster och väster knöts i planen ihop till en och samma stadsdel, med kraftig förtätning i kringliggande stadsdelar. Jag ritade planen redan 1994, som en del av ett examensarbete på KTH:s arkitektskola.
I och med Handelskammarens rapport tog diskussionen om Årstafältet fart. Stadshusalliansen – m, fp och kd – skrev efter kommunalvalet 2006 i sitt manifest ”Ett friare Stockholm” att man ville bryta med det segregerade förortsbyggandet och bygga attraktiva nya stadsmiljöer: ”Staden ska bygga kvartersbebyggelse även i ytterstaden”. 2006-11-16 beslutade marknämnden att tillstyrka att arbete skulle inledas för planering av en ny stadsdel i Årsta. I april 2007 diskuterade stadsbyggnadsnämnden ett förslag till en begränsad utbyggnad med punkthus på före detta Södra Länken, intill Valla Gärde, en plan som togs fram 2004. Inför beslutet om punkthusen 2007 skrev Svenska Dagbladets ledarsida bland annat:
”Årstafältet är en plats som stadsplanerarna glömde. Nu kan stadsbyggnadsnämnden välja att göra bort sig eller att göra något bra. Visionen om en levande stad också utanför Stureplan är bra mycket bättre än elva punkthus i en gammal detaljplan. Och det borde vara möjligt att komma överens över blockgränsen. Carin Jämtin vill att socialdemokraterna ska föra en ny mer stadsvänlig politik i Stockholm. Varför inte börja på Årstafältet?”
”Tydliga kopplingar till omgivningen”
Förslaget till punkthus med 450 lägenheter underkändes av stadshusmajoriteten. Det öppnade även för att gällande detaljplan från 2001 som angav fältet som park kunde ändras eller upphävas. I ett gemensamt tjänsteutlåtande 2007-05-24 från stadsbyggnads- och exploateringskontoret gavs exploateringskontoret i uppdrag att påbörja utredning av förutsättningar för en ny stadsdel i Årsta, genom att anordna ett arkitekt- och stadsbyggnadsuppdrag med 6-8 deltagare för att få besluts- och diskussionsunderlag för anläggandet av en ny stadsdel och en stadspark vid Årstafältet. I skrivelsen stod bland annat:
”En ny stadsdel måste integreras väl med omkringliggande stadsdelar för att överbrygga de barriärer som finns idag. att skapa naturliga och fungerande kopplingar till omgivande stadsdelar är av central betydelse för projektet. Den nya stadsdelen måste ges ett gatunät och en byggnadsstruktur som är tillräckligt finmaskigt för att möjliggöra integration och rörlighet genom området och för att undvika att den nya stadsdelen blir en egen enklav med nya barriäreffekter.”
Närmare ett år senare, i april 2008, presenterade exploateringskontoret sitt program för tävlingen, med inbjudan till arkitektföretag att lämna in ansökan om att få deltaga i tävlingen. Programmet efterfrågade "en långsiktigt hållbar, levande stadsbygd med tydliga kopplingar till omkringliggande bostads- och verksamhetsområden". Vissa av de frågor som de tävlande skulle besvara hade direkt koppling till stadsplanens utformning (Andra frågor, relaterade till upplåtelseformer, arkitektur, planteringar, byggnaders höjd och hur de framtida boende skulle uppmuntras att cykla, lämnas här utanför diskussionen eftersom sådana frågor inte har med stadsplanen att göra.) Flera frågor antydde att den nya bebyggelsens kopplingar till omgivningen ansågs viktig, t ex:
”Hur kan de befintliga bostads- och verksamhetsområdena integreras i den nya stadsbygden? Hur skapar man ett välintegrerat gatu-, gång- och cykeltrafiknät på och runt fältet som underlättar för kontakter mellan stadsdelarna och bidrar till att undvika onödig resväg? ”
Analys av Arkipelag
Förslaget Arkipelag kopplar på fem ställen ihop Sandfjärdsgatan (Valla Gärdes huvudgata) med den nya bebyggelsens gatunät. Dess gatunät är inte kopplat till något av de två industriområdena till öster och väster. Det har inte heller någon koppling till gatunätet i Östberga. Bebyggelsen är koncentrerad till ett enda område, ett smalt stråk längs Valla Gärde. Till skillnad mot förslag som Neva och Årsta Urban Nature föreslår Arkipelag ingen sammanhängande ny stadsfront runtomkring Årstafältet.
Betrakta några existerande stadsparker i dagens Stockholm – Humlegården, Vasaparken, Kronobergsparken, Tegnérlunden, Kungsträdgården, Högalidsparken, Vanadislunden, Karlaplan, Berzelii Park, Norr Mälarstrand, Rålambshovsparken, Pålsundsparken, Mariatorget. De har alla en gräns mellan bebyggelse och park i form av en offentlig och trafikerad gata. Arkipelag har ingen sådan urban gräns. Arkipelag möter istället parken i form av bebyggelse placerad längs ett barnvänligt och bilfritt gångtrafikstråk med öppna ytor och platser. Den sortens möte mellan bebyggelse och natur finns det gott om i Stockholms förorter, t ex i Bredäng, Vårby, Husby, Alby och Fatbursparken på Södermalm. Industriområdena och Östberga möter Årstafältet som idag.
Summering: Det vinnande förslaget undviker att koppla samman de olika stadsdelarna. Det undviker att utforma Årstafältet som en urban park, om vi med ”urban park” menar offentligt tillgängliga, av förbipasserande synliga och trafikmässigt integrerade stadsparker som Central Park eller Hyde Park i New York och London. I vilken grad förslaget lever upp till programmets och våra politikers ambitioner är en fråga om värderingar. Finansborgarrådet Sten Nordin och stadsbyggnadsrådet Kristina Alvendal, skrev i ett svar i Svenska Dagbladet till nätverket som vill bevara Årstafältet bland annat följande:
” Stadsdelen är tänkt att skapa ny innerstad utanför de traditionella tullarna med bostäder för flera tusen människor. Dessutom kan vi skapa ett bättre samband med trygga gator mellan Årsta och Östberga samtidigt som en mycket fin park kan iordningställas.”
Arkipelag kan ges ur detta perspektiv betyget två, eftersom det undviker att koppla samman alla stadsdelar kring fältet, utom en. Det har inga trygga eller befolkade gator som binder samman Gullmarsplan med Gamla Årsta, Valla Gärde och Östberga. Det motsvarar inte, det är i alla fall min tolkning, Kristina Alvendals vision av promenadstaden.
Genomförandeperspektiv
Det viktigaste perspektivet i stadsbyggnadssammanhang är möjligheten att få något byggt. Av de sex inlämnade tävlingsförslagen är Arkipelag det som avviker minst från planförslaget från 2004, med punkthus ovanpå den före detta Årstalänken. I stället för det tidigare förslagets 450 lägenheter ger Arkipelag enligt tidningen Arkitekten ca 4 000 lägenheter och hälften så mycket kvadratmeter för kontor. Det gör att de tjänstemän som tog fram förslaget till punkthusbebyggelse kan betrakta det nya förslaget som en fortsättning på deras redan nedlagda planarbete.
Att förslaget enligt juryn är öppet och flexibelt, gör också att tjänstemän och representanter för olika byggföretag inte behöver känna sig alltför hårt styrda av det vinnande förslaget. Möjligheten att bearbeta planen gör att många kan känna sig delaktiga i framtagandet av den definitiva planen. Det är till och med möjligt att stadsbyggnadskontoret, tillsammans med arkitekterna bakom förslaget Arkipelag, kan bearbeta det vinnande förslaget så att det motsvarar några av programmets skrivningar.
Bebyggelsen är också tät och samlad inom ett väl avgränsat område. De gör att exploateringsekonomin kan bli ganska god, dvs hög exploatering kombinerat med relativt låga kostnader för nya gator, torg, parker. Exploateringsekonomi är dock inte samma sak som lönsamhet, eftersom vinsten även beror på hur hög efterfrågan kan tänkas bli. Det perspektivet har redan berörts.
Ur samrådsperspektiv, dvs hur många som kan tänkas överklaga och protestera mot planen, har juryn också gjort ett gott val. Det är i princip bara de boende i Valla får sin utsikt mot fältet blockerad av nya byggnader. Östbergaborna och de boende på Enskedefältet berörs i inte alls. Nätverket som vill bevara Årstafältet som det är, bör också kunna känna sig ganska lugna. Arkipelag är mer realistiskt än förslaget Maximus som river delar av dagens industriområden och Årsta händer som placerar ut nya punkthus lite här och var. Även Neva och Årsta Urban Nature hade skapat betydligt fler konflikter, eftersom de föreslår bebyggelse på fler sidor av fältet.
Självklart hade det förslag jag tog fram 1994 varit ännu svårare att genomföra, om man med svårigheter menar att många skulle ha protesterat. Alternativ Stads och Yimbys förslag, att förtäta alla stadsdelar runt Årstafältet med innerstadens kvartersbebyggelse som modell är det mest realistiska ur efterfrågeperspektiv, men helt orealistiskt ur genomförandeperspektiv. Arkipelag är således det bästa förslaget ur bevarandesynpunkt. Den som förespråkar Status Quo borde vara nöjd med att fältets öppna förortskaraktär bevaras åt öster, väster och söder.
Ur politiskt perspektiv bör även den politiska oppositionen (s + mp) känna sig relativt nöjd. Punkthusplanen från 2004 togs fram under rödgrön majoritet i stadshuset. De kan tolka det vinnande förslaget som en vidareutveckling av sin idé att förtäta Valla Gärde men bevara resten av fältet. En överenskommelse om att inte göra Årstafältet till en valfråga är möjlig, vilket gynnar både opposition och majoritet.
En helt annan situation skulle självklart uppkomma, om båda de politiska blocken kommer överens om att vi ska bygga mer innerstad i Stockholm. Och om de boende kring fältet gavs möjlighet att delta i utformningen på kvartersnivå, utifrån en sammanhållen plan. Det som var min tanke 1994.
Ur professionellt perspektiv bör Arkipelag tilltala den grupp arkitekter som anser att gammal traditionell kvartersstad från 1800-talet är omodern och ett utslag av nostalgiskt tillbakablickande. Många arkitektkontor som själva har sina lokaler på Södermalm och Östermalm avfärdar innerstadens kvartersbebyggelse som helt ur fas med tiden. Många arkitekter som själva bor i innerstaden blir upprörda över försök att bygga mer kvartersstad. Stockholm saknar också en djärvt utformad modernistisk förortsbebyggelse i klassisk fransk 1960-talstappning. Om själva husen utformas enligt förslaget, kan Stockholm begåvas med sin variant av La Defénse, det modernistiska arbetsområdet med spektakulär arkitektur i Paris utkant.
Summering: Juryn har gjort ett klokt val som borgar för ett snabbt genomförande och få konflikter. Arkipelag ges ur genomförandeperspektiv toppbetyg, dvs en femma.
Underskatta inte motståndet mot staden
För Stockholms del visar tävlingsresultatet att det är svårt att på allvar skapar mer innerstad. De förtätningar som idag görs på Kungsholmen, i City och på Södermalm är positiva och ökar antalet bostäder i innerstadsmiljö. Det beror på att marken i innerstaden betraktas som innerstad. Där är det tillåtet att bygga innerstad. Men marken i ytterstaden betraktas av de flesta som något annat. Därför är motståndet mot att bygga mer innerstad i förorten också starkare.
Förslaget till ny översiktsplan för Stockholm förespråkar en tät och kontinuerlig stad och att glappen mellan dagens förortsområden bör byggas ihop. Tjänstemän och politiker har tagit fram en översiktplan som är närmast historisk, eftersom den helt bryter mot modernismens ide´ att bygga isolerade öar. Men svårigheterna bör inte underskattas. I praktiken kan det lika gärna bli så, att dagens funktionsuppdelade stad visar sig alltför svår att förändra.
Tävlingen om Årstafältet belyser avståndet mellan mål och plan. Tävlingsprogrammet efterfrågade ihopkoppling av ett antal olika förortsområden, men resulterade i ett förslag till förtätning i ett enda område.
Därför bör vi glädja oss åt att Östermalm hann byggas innan dagens planeringsprocess med samråd och krav på gröna korridorer och bullernormer infördes. Om internet funnits när Stockholm i slutet av 1800-talet beslutade att ersätta Ladugårdsgärdets jordbruk och militära övningsfält med stenstadsbebyggelse, dvs Östermalm, hade bloggosfären fullkomligt exploderat av protestlistor och upprop. Och tänk er rubrikerna i massmedia:
”Karl XI:s övningsfält hotas av bostadsspekulanter”
”Sällsynt skalbagge hotas av byggprojekt”
”Stormöte mot byggkapitalets exploateringsplaner”
”Miljörörelsen kräver: Rädda Ladugårdsgärdet från skövling”
”Innerstadsbor i protestmarsch mot skövling av grönområde”
”Norrmalmsbor kräver: gör stadspark av Ladugårdsgärdet”
”Segerfest på Gärdet: Östermalmsprojektet stoppat”
”Bostadsbristen i Stockholm mot rekordsiffror”
Jerker Söderlind
Marknadsinriktad stadsutveckling handlar alltså inte om att låta enskilda aktörer berika sig på andras bekostnad. Utan om att tillskapa förutsättningar och regelverk för ekonomisk aktivitet som ökar stadens mångfald och attraktivitet. Platser som ger möjlighet till lönsamhet i den lilla skalan tillskapas inte automatiskt. För detta krävs politiska beslut och planering.
Bilderna här är från Dublin, Paris, New York (julmarknad), Dubai och Rom. Kommersialism = Stadsliv.
