21 April Om Kommunismen och Modernismen

DET ÄR BRA att man kan ladda ner gamla radioprogram på nätet. Men ibland är det svårt att hitta dom. Utifrån tisdagens möten med politiker, byggbolag och nätverket YIMBY har jag valt att här i bloggen lägga ut ett inlägg i OBS Kulturkvarten, P1, Sveriges Radio från 070824. Fler publicerade artiklar finns att läsa under rubriken artiklar. Kommentera gärna!

ETT SAMTIDA RYSKT ordspråk lyder så här:

"Kommunismen är den plågsammaste vägen, från kapitalism till kapitalism."

Ett ordspråk som beskriver stadsplaneringens historia kan låta så här:

"Modernismen är den plågsammaste vägen, från staden till staden."

Kommunismen i politiken och modernismen i stadsplaneringen är två katastrofer som drabbat mänskligheten under 1900-talet. Två ideologier som föraktar det människor efterfrågar. Båda bygger på elitens makt. Båda har sina nostalgiska försvarare. Och båda är passerade av dagens samhällsutveckling.

Låt mig förklara.

Kommunismen ville skapa helt nytt samhälle för en helt ny människa. Den startade med revolutionen i Ryssland 1917 och kollapsade 1989 när berlinmuren föll.

Modernismen i stadsplaneringen ville skapa en ny sorts stad för en ny sorts människa. Den började i Sverige 1930 på stockholmsutställningen där funktionalismen lanserades. Den sista spiken i den svenska modernismens kista sattes i Dagens Nyheter den 16 augusti i år.

Båda dessa ideologier föll för att människor var missnöjda. De vägrade att bli den nya sorts människa som profeterna hoppats på. Så, låt oss se på staden. Hur ser efterfrågan ut?

En bostadsrätt på tre rum och kök, på 75 kvadratmeter och en månadsavgift på knappt 4 000 kronor kostade i början av sommaren 750 000 kronor. Om den låg i miljonprogramsområdet Akalla norr om Stockholms city. En exakt lika stor lägenhet, med samma månadsavgift såldes i början av sommaren för 3,5 miljoner kronor. Om den låg på Kungsholmen. Alltså i Stockholms innerstad.

Detta är fakta. Inte ideologi. Människor betalar mer än 4 gånger så mycket för en lägenhet i innerstaden än för en lägenhet i ett miljonprogramsområde.

Jag brukar kalla mig marknadsurbanist. Det betyder att vi ska planera städer utifrån efterfrågan. Utifrån vad företag och människor vill ha, tycker är praktiskt och trevligt. Inte utifrån ideologi.

Och här har vi ett problem. Modernisterna, som ofta var arkitekter, införde ett nytt sätt att bygga städer. Tät innerstad, brokiga villasamhällen, brusande stadsgator med blandad trafik skulle bort. Sedan 1930-talet har vi inte byggt en enda stadsdel i hela landet som Kungsholmen i Stockholms innerstad. Och inga trevliga trädgårdsstäder med strandpromenader heller, eftersom det sedan 1950-talet varit förbjudet att bygga närmare än hundra meter längs vattnet.

Om det råder brist på någonting som människor efterfrågar kan två saker hända. I en marknadsekonomi tillverkar man mer av det folk efterfrågar och priserna hålls nere.

I en planekonomi struntar man i vad folk vill ha. Om det är ont om saker som folk efterfrågar – och man inte får tillverka det - blir priset högt. Ungefär som det var med jeans och tuggummi i det gamla Sovjet.

Det är orsaken till att våra städer blir allt mer segregerade. Det är bara de rikaste som får plats i det fåtal stadsdelar som byggdes före modernismen.

Det är också orsaken till att det finns något som kallas nyurbanism i Amerika. I USA styrs byggandet mindre av regler, mer av efterfrågan. Stadsdelar som liknar tät innerstad eller sekelskiftets trädgårdsstäder, med gångavstånd till skola och affär i stället för långa bilresor, de är mer efterfrågade. Alltså bygger man det.

Och, får marknadsekonomin blomma fritt, kommer historien om mobiltelefonerna att upprepa sig. Från att ha kallats lyx och ”yuppienalle” blev mobilen en vardagsvara. Så kan det bli med städer också.

.

I Sverige finns ett fåtal modernister som hyllar arvet från funktionalismen och den store profeten Corbusier som ville riva alla innerstäder.

De tror att en kritik av miljonprogrammet är samma sak som att kritisera miljonprogrammets invånare. Det är självklart löjligt. Att kritisera Stalin och kommunismen betyder inte att man föraktar det ryska folket.

Modernisterna är också provocerade av att det byggs nya stadsdelar som liknar gamla stadsdelar. Alltså - stadsdelar som folk gillar… Jakriborg i Skåne och Järla Sjö i Nacka är några exempel. De provoceras av att Stockholms politiker beslutat bygga nya attraktiva stadsdelar i förorten. Att bygga innerstad igen…

Mest provocerade borde modernisterna bli av en artikel på DN Debatt den 16 augusti i år, undertecknad av generaldirektörerna för Vägverket, Banverket och Boverket.

Rubriken löd: ”Bygg tätare i storstäderna så minskar växthusgaserna”. De förespråkade en mer blandad, tät och integrerad stad med bättre kollektivtrafik och effektivare avloppsrening. Den skulle ta mindre naturmark i anspråk och bli mer hållbar.

Därför finns inte i Sverige en rörelse typ den amerikanska nyurbanismen. Eftersom de tre viktigaste generaldirektörerna säger samma sak som amerikanarna:

Modernismen har misslyckats. Dess ideologi måste överges. Och reglerna ändras.

Alltså. Vi ska bygga den stad som människor vill ha – både efterfrågad och hållbar.

Jerker Söderlind
Stadsforskare vid KTH Samhällsbyggnad

9 April Klimatsmart ny stad i Stockholm

Det nystartade gröna VD-nätverket , för "företagare med grönt hjärta och globalt perspektiv" höll sin andra sammankomst på Grand Hotel i Stockholm den 9 april. Ordförande Salvatore Grimaldi presenterade nätverkets plan för en ny ekologisk stad i Stockholm, en blandad och tät stadskärna med 10 000 lägenheter i passivhus, ca 300 000 kvadratmeter kommersiella ytor och ett par mindre verksamhetsområden.

Tanken är att kombinera det bästa av den traditionella stadens urbana kvalitéer med de senaste innovationerna vad gäller energi, transporter och återanvändning. Salvatore Grimaldi förklarade att målet var världens grönaste stad, varken mer eller mindre. Nätverket har, genom Kompetensgruppen i Sverige AB lämnat in en markanvisningsansökan till Stockholms stad, med avsikt att skapa ett brett sammansatt utvecklingsbolag för byggandet av Årstad. En ambition är att kunna påbörja projektet redan 2009, när sverige är ordförandeland i EU.

För mer info, se pressmedelande på VD-nätverkets hemsida

http://www.vdnatverket.se/

samt på denna hemsida:

"Projekt" - klicka på "Årstad"

6 April En Berlinmur i Saltsjöbaden

DET ÄR BRA att det byggs nytt i gammal fin kulturmiljö. Men byggnadssättet är en inte helt oviktig aspekt på det nya.

.

Vi tog en söndagspromenad i Saltsjöbaden, Åsa och jag. Självklart åkte vi dit med bilen. Annars hade vi varit tvungna att promenera hemmavid och inte sett det vi såg. Strax efter de gamla sjuvillorna med sina renoverade snickarglädjeverandor i alla tänkbara färger svängde vi upp mot Saltsjöbadsbanans järnvägsövergång och möttes av två helt nya bebyggelsekomplex. Det första en orange ansamling abstrakta betongklossar med fönster och dörrar applicerade enligt slumpens eller kubismens egna inre lagar. Det andra en mer helgjuten långsräckt grå betongmur med smala fönsterslitsar kisande mot järnvägsspåren.

.

.

Här har arkitekterna sannerligen inte sneglat mot någon sorts Genius Loci - som i Saltsjöbadens fall kanske främst består av familjen Wallenbergs pampiga hotellanläggning, Ferdinand Bobergs Uppenbarelsekyrka och den lite vildvuxna villabebyggelse som växt fram i spåren till detta ett av Stockholms allra första förortssamhällen.

.

.

Nej, inspirationen verkar snarare hämtad från de numera avvecklade försvarsanläggningarna längre ut i kustbandet med sina kraftiga betongfundament insprängda mellan klippor och skrevor med smala slitsar för kulsprutor och kikarsikten spejandes ut mot fienden från öster. Associationerna går snarare till den franska atlantkustens försvarsverk inför den allierade anstormningen under andra världskriget än K A Wallenbergs vision om en svensk variant av Monte Carlo i Stockholms innerskärgård. Lite mer drag av den mur som en gång delade Tysklands huvudstad i två delar än det ursprungliga målet om att tillskapa ett fulländat rekreationsmål för saltstänkslängtande stockholmare.

.

.

OM DESSA TVÅ bebyggelseanhopningar på något sätt speglar någonting, rör det sig förmodligen om en manifestation av den arkitektoniska rörelse som verkar för att ge 1960-talets estetiska arkitekturprogram ytterligare en chans att skapa platser präglade av enhetlighet i uttryck, abstraktion i formhänseende och räta vinklar. På vår söndagspromenad kom vi att passera en annan större bebyggelsegrupp från låt säga mitten av 1980-talet, av de prefabricerade fasadelementen att döma. I jämförelse med de två nyuppförda lägenhetsbehållarna framstod dessa elementbyggda 80-talslängor som nästan ömsinta och pittoreska, känsligt insmugna i terrängen och med ett vänligt och varierat uttryck. Det som är god arkitektur är således inte något absolut. Det beror också på vad man jämför med.

.

.

EN ANNAN FRÅGA, betydligt mer intressant, handlar om på vilket sätt de bygglovsansvariga arkitekterna i Nacka kommun har lyckats smyga igenom ritningarna till de nya bunkrarna i Saltsjöbaden, förbi politiker och lokal opinion. Ur rent processtekniskt perspektiv kan detta ses som en bedrift i sig, med tanke på hur högljudda de lokala opinionerna brukar vara när det handlar om att bygga nytt i gammal miljö.

.

NÅGOT MINDRE FÖRVÅNADE blev vi dock när vi i slutet av vår promenad passerade de nya små punkthusen med stora hörnbalkonger alldeles intill kajen som faktiskt delvis anpassat sig till den existerande gatan vid det gamla stationshuset.

.

.

Det är nästan så att det är bra och trevligt. Synd bara att dessa små nätta lägenhetshus också de upprepar 1960-talets (eller 1980-talets) grundidé om att hus ska vända baksidan mot gatan och entréerna in mot gården. Det borde faktiskt inte vara helt omöjligt att anordna någon sorts halvdagskurs för planarkitekter om några av stadens elementa. T ex att det är ganska praktiskt att bygga hus så att man går in i dom direkt ifrån gatan. Ofta är denna beprövade organisation bekväm när det handlar om transporter, taxi och när man ska bära in matkassar eller möbler i husen. Att det också ger lite liv och rörelse längs en gata kan också vara något att tänka på. Om man nu inte är en benhård 60-talsfantast vill säga.

.

EN HELT ANNAN fråga handlar självklart om byggnadsteknik och kundanpassning. Hur kan det komma sig, t ex, att man på 1800-talets slut kunde bygga hus som alla såg olika ut, som man inte behövde sätta upp skyltar utanför för att barnen skulle hitta hem, medan vi i vår tid, denna individualismens och självförverkligandets tid - så långt efter löpandebansfascinationens epok och byggnadsindustrialiseringsutredningen från 1963 - fortfarande envisas med att smälla upp stora klungor av serieproducerade identiskt likadana hus?

.

Har det här med kundanpassning och kopplingen mellan kvalitet och lönsamhet inte riktigt nått fram till byggbranschens företrädare? Eller handlar det om något helt annat? Om att man faktiskt VILL att ett hem ska se ut som "en maskin att bo i"?

1 April - Genus Loci på Järvafältet

Bild från SvD. Foto KJELLANDER&SJÖBERG ARKITEKTKONTOR

DET ÄR BRA att det byggs nytt i miljonprogrammet. Mindre lyckat är kanske att de formintresserade arkitekter som Stockholms Stad och företaget ByggVesta anlitat för kompletteringsbebyggelse i Rinkeby i sin design förefaller tillämpa arkitekturhistorikern Christian Norberg-Schultz begrepp "Genus Loci", en term som i dagligt tal (dvs på engelska) syftar på "sense of place" eller "spirit of place".

De, enligt Svenska Dagbladet, sex stycken ”formstarka” huskroppar som arkitektkontoret Kjellander & Sjöberg tagit fram bilder på i sina datorer och placerat på en planerad överdäckning av E 18 mellan Rinkeby och Järvafältet förefaller enligt pressbilderna på ett ganska hyfsat sätt tolka och - i enlighet med vår tids moderna arkitekturutbildnings estetiska program - uppdatera den "platsens själ" som Rinkeby möjligen kan sägas bära inom sig, dvs de grundläggande estetiska, ekonomiska och funktionella grunderna för miljonprogrammets bebyggelse:

1) En större samling hus med enbart ett enda innehåll (i detta fall bostäder).

2) En större samling hus som byggs av ett enda byggföretag (och därmed snabbt och effektivt, i ett enda svep).

3) En större samling hus som ritas av ett enda arkitektkontor (vilket effektiviserar byggprocessen, från detaljplaneläggning till kvalitetskontroll).

4) Ett formspråk som bygger på upprepningens estetik (dvs att alla hus ser likadana ut, med samma färger, fönster, tak, fasadmaterial, balkonger och dörrar).

5) En gruppering av bebyggelsen byggd på parallellitet (dvs att husen är uppställda som lameller, vända åt samma väderstreck - till skillnad mot äldre bebyggelsemönster där bebyggelsen underordnade sig och följde gatunätet).

6) En öppen planform (vilket på arkitektoniska betyder att hus placeras ut på marken lite hipp som happ utan att skapa insidor, utsidor, gårdssidor, gatusidor, framsidor, baksidor och liknande- vilket inte heller komplicerar byggandet genom att sasmmanbinda flera olika hus i samma kvarter, med de komplikationer vad gäller planlösningar som särskilt hörnlägenheter brukar skapa).

7) "Hus i park" (dvs hus som är utställda i naturen - alternativt i parkeringen - till skillnad mot hus som placeras längs med gator, torg och parker och därmed i vissa fall bidrar till att skapa det som brukar kallas stadsrum eller urbanitet).

8) Utanpåliggande kommunikationer (populärt kallat loftgångar, ett inslag i miljonprogrammets bebyggelse som effektiviserar kommunikationerna, dvs reducerar antalet hissar och trapphus, som gör det möjligt för förbipasserande att titta rakt in i lägenheterna och som skapar det som på arkitektoniska kallas "informella mötesplatser" - till skillnad mot urbana mötesplatser typ gator, torg, gränder, gallerior, parker, etc).

9) En obekymrad inställning till nivåskillnader (manifesterad i antingen plansprängning eller genom bebyggelse som ligger på tvärs mot nivåkurvorna - det senare har valts i detta fall).

10) Ett kraftfullt formspråk (ofta i form av materialval med tydliga inslag av betong och glas liksom en geometri som bygger på raka linjer, kantiga former och platta tak).

Det vore dock orättvist att kritisera förslaget till ny bebyggelse för att vara helt igenom ett utslag av nostalgi. Lamellernas gavlar är t ex - till skillnad mot miljonprogramsoriginalen - helt uppglasade och lutar dessutom både inåt och utåt.

Det är självfallet vanskligt att spekulera i exakt vilka förebilder och inspirationskällor som Kjellander & Sjöberg har utgått ifrån i sin miljonprogramspastich. Jag skulle dock luta mot en kombination av Fisksätras geometriska grundform, med dess konsekvent utställda lägenhetslameller med gräsmattor med garage under mark mellan huskropparna och Fältöverstens arkitektoniska grundelement med spetsiga hörn och horisontella fasadlinjer.








Fisksätra, byggår 1974-75 Fältöversten, byggår 1973

De konservativt inriktade arkitekter som oroar sig över att Järvalyftet i Stockholm på något sätt skulle hota de grundläggande funktionella och estetiska kvalitéerna i miljonprogrammet - eller än värre, att syftet med Järvalyftet skulle vara komplettera dagens förortsbebyggelse med blandad stadsbebyggelse med gator, hus, kvarter, torg och platser av innerstadstyp - kan åtminstone i detta fall känna sig mycket lugna.

Ur stadens och mänsklighetens synpunkt är detta självklart mindre bra.

Liksom att förslaget publicerades i media den 31 mars och inte den 1 april.