Skällsorden har haglat över Stockholm Waterfront, Sveriges utan konkurrens mest synligt placerade nya byggnad. Denna moderna granne till Stockholms vykortsmotiv nummer ett, Stockholms Stadshus, diskuteras som om projektet har handlat om arkitektur. Här följer en möjlig förklaring till varför nya hus allt oftare utformas som enkla kartonger.
1) Stockholms politiker har insett att arkitekttävlingar och arkitekter bara krånglar till byggandet.
2) De har också insett att det är viktigare att staden fungerar och att det byggs hus än att fasader ser ut på ett visst sätt.
Krånglet kring Slussen och tävlingen om det nya Stadsbiblioteket visar hur illa och långsamt det kan gå om man blandar ihop politik, alltså stadsbyggnadsfrågor, med tycke och smak, alltså arkitektur. Eftersom Stockholm verkligen behövde ett konferenscentrum med hotell och kontor vid Centralen anlitade staden en grupp högt begåvade ingenjörer som ritade tre stycken enkla lådor med platta tak som kunde inrymma konferens, hotell och kontor. För att bygget skulle bli billigt och gå fort ritade man inga fasader. Istället slog man upp några produktkataloger från de största tillverkarna av byggnadselement av glas och plåt och beställde några tusen av vardera. Snabbt och praktiskt.
Resultatet är positivt. Nu finns det en centralt belägen och väl fungerande konferensanläggning på den mest centrala platsen i Sverige. Funktionen är det viktiga, inte fasaderna. Efter ett besök i Waterfront kan jag intyga att samma koncept använts för insidan. Här finns väl fungerande golv och trappor i något sorts slitstarkt stenmaterial, rulltrappor, toaletter, belysning och glasrutor utan minsta antydan till arkitektur. Miljön är lika rationell och identitetslös som en avgångshall på Frankfurts internationella flygplats. Jag föredrar detta framför ett projekt som aldrig blir byggt.
Mycket talar för att samma praktiska synsätt tillämpats i flera andra projekt i Stockholms City. I stället för arkitektur uppförs enkla volymer som fyller praktiska ändamål. Det är inte heller något problem att t ex det teknologiska och ekologiska spjutspetsprojektet Kungsbrohuset eller det nya praktiska handels- och kontorshuset vid Östermalmstorg har utformats som en trave pizzakartonger av glas. Hus utan arkitektur lämpar sig nämligen utomordentligt väl för arkitekttävlingar som inte krånglar till byggandet.
I stället för att ondgöra sig över Stockholm Waterfronts obefintliga arkitektur – eller som en del debattörer komma med demagogiska utspel om rivning – kan stadens politiker arrangera en arkitekttävling. Uppgiften skulle bli att utforma fasader och tak, volymer och varför inte tinnar och torn som kan uppgradera Waterfront till ett arkitektoniskt mästerverk i världsklass. Eftersom stadens politiker gärna ser fler bostäder i city finns det också en möjlighet att lägga till ett antal lägenheter ovanpå dagens huskartonger, med en strålande utsikt mot Riddarfjärden.
Ingen skulle förlora på en sådan lösning. Arga debattörer och turister på jakt efter vykortsmotiv skulle bli glada. De som äger Waterfront skulle kunna tjäna lite mera pengar och få någonting att vara stolta över. Och politikerna skulle slippa ytterligare kritik.PS1. Denna förklaring till varför nya hus allt oftare ser ut som uppförstorade mjölkförpackningar stämmer inte med aktuella uppgifter i arkitekturtidskrifter och i dagstidningar. Stockholm Waterfront uppges till exempel ha ritats av arkitekter på ett arkitektkontor som heter White. Förklaringen stämmer alltså inte med officiella fakta.
En andra förklaring skulle kunna vara att moderna arkitekter inte är intresserade av arkitektur. Utan mer av kartonger.
En tredje förklaring skulle vara att de som finansierar nya hus bara är intresserade av ritningar till byggnadsvolymer med maximalt antal uthyrningsbara kvadratmetrar. Alltså av kartonger. Inte av arkitektur.
Med ordet ”arkitektur” menas här de aspekter av ett hus som inte enbart motiveras av tekniska och praktiska överväganden. Arkitekturens uppgift är enligt denna tolkning att synas och att försköna staden. Ibland kan sådan arkitektur utformas på ett ovanligt och originellt sätt, för att som det heter ”sätta en stad på kartan.” Jag är personligen övertygad om att Stockholm skulle må bra av mer arkitektur. Och färre kartonger.
PS2. Detta synsätt och tillvägagångssätt nedvärderar inte på något sätt arkitekters arbete. Däremot skapar det en viss ordning i dagens tragiska sammanblandning av
1) Arkitektur å den ena sidan och
2) Stadsbyggnad å den andra sidan.
Det är tyvärr alltför vanligt att stadsbyggnadfrågor (inklusive stadsbyggnadsförslag) som har att göra med transporter, ekonomi, flöden, funktioner blandas samman med arkitekturfrågor (inklusive färgsättnings- och materialval) som har att göra med byggnaders yttre och inre design.
Med denna boskillnad mellan stadsbyggnad och arkitektur skulle såväl stadsplanerare och arkitekter kunna koncentrera sig på sitt yrke och sina problem, båda staden och dess hus skulle vinna på denna nya "ism".
Denna "ism" skulle kunna kallas "funktionismen"
Först funktion och prakitikalitet - därefter design, färg och form.
Nu väntar vi således bara på utlysningen av arkitekttävlingen om "Arkitektonisk utformning av Stockholm Waterfront samt hotell och kontorsbyggnad i centrala Stockholm".
Som min mamma sa när vi diskuterade stålpinnarna på taket till Stockholm Waterfront:
”Men det är ju inte klart än. Det där är ju bara byggnadsställningar. Det förstår du väl!"
Kommer hon att få rätt?
1) Stockholms politiker har insett att arkitekttävlingar och arkitekter bara krånglar till byggandet.
2) De har också insett att det är viktigare att staden fungerar och att det byggs hus än att fasader ser ut på ett visst sätt.
Krånglet kring Slussen och tävlingen om det nya Stadsbiblioteket visar hur illa och långsamt det kan gå om man blandar ihop politik, alltså stadsbyggnadsfrågor, med tycke och smak, alltså arkitektur. Eftersom Stockholm verkligen behövde ett konferenscentrum med hotell och kontor vid Centralen anlitade staden en grupp högt begåvade ingenjörer som ritade tre stycken enkla lådor med platta tak som kunde inrymma konferens, hotell och kontor. För att bygget skulle bli billigt och gå fort ritade man inga fasader. Istället slog man upp några produktkataloger från de största tillverkarna av byggnadselement av glas och plåt och beställde några tusen av vardera. Snabbt och praktiskt.
Resultatet är positivt. Nu finns det en centralt belägen och väl fungerande konferensanläggning på den mest centrala platsen i Sverige. Funktionen är det viktiga, inte fasaderna. Efter ett besök i Waterfront kan jag intyga att samma koncept använts för insidan. Här finns väl fungerande golv och trappor i något sorts slitstarkt stenmaterial, rulltrappor, toaletter, belysning och glasrutor utan minsta antydan till arkitektur. Miljön är lika rationell och identitetslös som en avgångshall på Frankfurts internationella flygplats. Jag föredrar detta framför ett projekt som aldrig blir byggt.
Mycket talar för att samma praktiska synsätt tillämpats i flera andra projekt i Stockholms City. I stället för arkitektur uppförs enkla volymer som fyller praktiska ändamål. Det är inte heller något problem att t ex det teknologiska och ekologiska spjutspetsprojektet Kungsbrohuset eller det nya praktiska handels- och kontorshuset vid Östermalmstorg har utformats som en trave pizzakartonger av glas. Hus utan arkitektur lämpar sig nämligen utomordentligt väl för arkitekttävlingar som inte krånglar till byggandet.
I stället för att ondgöra sig över Stockholm Waterfronts obefintliga arkitektur – eller som en del debattörer komma med demagogiska utspel om rivning – kan stadens politiker arrangera en arkitekttävling. Uppgiften skulle bli att utforma fasader och tak, volymer och varför inte tinnar och torn som kan uppgradera Waterfront till ett arkitektoniskt mästerverk i världsklass. Eftersom stadens politiker gärna ser fler bostäder i city finns det också en möjlighet att lägga till ett antal lägenheter ovanpå dagens huskartonger, med en strålande utsikt mot Riddarfjärden.
Ingen skulle förlora på en sådan lösning. Arga debattörer och turister på jakt efter vykortsmotiv skulle bli glada. De som äger Waterfront skulle kunna tjäna lite mera pengar och få någonting att vara stolta över. Och politikerna skulle slippa ytterligare kritik.PS1. Denna förklaring till varför nya hus allt oftare ser ut som uppförstorade mjölkförpackningar stämmer inte med aktuella uppgifter i arkitekturtidskrifter och i dagstidningar. Stockholm Waterfront uppges till exempel ha ritats av arkitekter på ett arkitektkontor som heter White. Förklaringen stämmer alltså inte med officiella fakta.
En andra förklaring skulle kunna vara att moderna arkitekter inte är intresserade av arkitektur. Utan mer av kartonger.
En tredje förklaring skulle vara att de som finansierar nya hus bara är intresserade av ritningar till byggnadsvolymer med maximalt antal uthyrningsbara kvadratmetrar. Alltså av kartonger. Inte av arkitektur.
Med ordet ”arkitektur” menas här de aspekter av ett hus som inte enbart motiveras av tekniska och praktiska överväganden. Arkitekturens uppgift är enligt denna tolkning att synas och att försköna staden. Ibland kan sådan arkitektur utformas på ett ovanligt och originellt sätt, för att som det heter ”sätta en stad på kartan.” Jag är personligen övertygad om att Stockholm skulle må bra av mer arkitektur. Och färre kartonger.
PS2. Detta synsätt och tillvägagångssätt nedvärderar inte på något sätt arkitekters arbete. Däremot skapar det en viss ordning i dagens tragiska sammanblandning av
1) Arkitektur å den ena sidan och
2) Stadsbyggnad å den andra sidan.
Det är tyvärr alltför vanligt att stadsbyggnadfrågor (inklusive stadsbyggnadsförslag) som har att göra med transporter, ekonomi, flöden, funktioner blandas samman med arkitekturfrågor (inklusive färgsättnings- och materialval) som har att göra med byggnaders yttre och inre design.
Med denna boskillnad mellan stadsbyggnad och arkitektur skulle såväl stadsplanerare och arkitekter kunna koncentrera sig på sitt yrke och sina problem, båda staden och dess hus skulle vinna på denna nya "ism".
Denna "ism" skulle kunna kallas "funktionismen"
Först funktion och prakitikalitet - därefter design, färg och form.
Nu väntar vi således bara på utlysningen av arkitekttävlingen om "Arkitektonisk utformning av Stockholm Waterfront samt hotell och kontorsbyggnad i centrala Stockholm".
Som min mamma sa när vi diskuterade stålpinnarna på taket till Stockholm Waterfront:
”Men det är ju inte klart än. Det där är ju bara byggnadsställningar. Det förstår du väl!"
Kommer hon att få rätt?
