Förslag till staplade pizzakartonger längs Fleminggatan av Tema Arkitekter. Till vänster en fasad av ett befintligt hus med äldre arkitektur. |
DET ÄR BRA att Stockholms stad ska få ett arkitekturprogram. De flesta initiativ som tas av politiska beslutsfattare har både en orsak och ett syfte. Orsaker till politiska initiativ är ofta att något inte uppfattas som bra av politiker, påtryckningsgrupper eller väljare. En gissning är att Kristina Alvendals initiativ orsakats av den arkitektur som skapats i Stockholm under senare tid. Arkitektkåren har därför ingen orsak att glädja sig åt att deras arbete uppmärksammas politiskt. Det kan vara så att programmet initierats som en reaktion på de standardiserade pizzakartonger i storformat som håller på att ta över Stockholms skyline.
Förslag till stapalade pizzakartonger längs Fleminggatan av Tema Arkitekter. Till höger en fasad av en befintlig byggnad från 1970-talet. |
Kanske anser någon att arkitektur handlar om mer än att välja vilken fabrikant av fyrkantiga standardiserade glas-, plåt- eller stenskivor som ska anlitas för att täcka utsidor av fyrkantiga byggnadsstommar? Eller så finns det en önskan om att alla nya hus inte ska se likadana ut eller att de ska vara typiska för Stockholm. Om detta vet jag ingenting.
Det viktiga med ett arkitekturprogram är vilket syfte det ska tjäna. På vilket sätt och med vilka mål bör ett arkitekturprogram utformas? Bob Dylan sjöng på sitt album Slow Train Coming:
"Well, it may be the devil or it may be the Lord
But you’re gonna have to serve somebody"
Eftersom valfrihet och tydlighet är bättre än enfald och vaghet följer här fem alternativ till syfte för ett arkitekturprogram för Stockholm.
1) Att stärka arkitekternas konstnärliga frihet
Syftet är att frigöra arkitektkåren från en begränsande omgivnings krassa krav, inskränkta önskemål och konservativa värderingar.
Förslag till staplade pizzakartonger längs Fleminggatan av Tema Arkitekter. Till höger ett befintligt hus som är ganska nybyggt. |
”Stockholm behöver en arkitektur i världsklass. För att marknadsföra Stockholm som ett ledande centrum för design och innovation är det viktigt att världsledande liksom även lokala nytänkande arkitekter ges möjlighet att med bibehållen konstnärlig integritet utforma visionära och framtidsinriktade projekt. Så långt möjligt skall den skapande processen liksom de byggda resultaten inte begränsas av förutfattade meningar, snäva ekonomiska ramar, kulturhistoriskt tillbakablickande kvalitetsbegrepp eller tillfälliga opinionsstormar mot originella lösningar.”
Detta mål stärker enskilda arkitekters ställning gentemot byggare, politiker och allmänhet. Ett carte blanche för fantasifull arkitektur kan få internationella arkitekter att vallfärda till Stockholm. Det ger kreativa arkitekter och byggherrar frihet att utveckla projekt med internationell lyskraft. Den politiska styrningen består mer i att undanröja hinder för nytänkande och ta hand om eventuella proteststormar än att lägga sig i arkitektarbetet. Resultatet blir per definition omöjligt att förutsäga eftersom det inte går att förutsäga en fantasi. Anything can happen! Anything goes! Programmet utformas av privatpraktiserande arkitekter, formgivare och designers.
2) Att stärka Stockholms arkitektoniska identitet
Syftet är att bygga vidare på och förstärka lokala särdrag och unika kvalitéer hos Stockholms byggnader och stadsrum.
Foto av Odenplan med traditionsrik och gammal arkitektur. |
Förslag till formulering:
”Stockholm behöver stärka sitt arkitektoniska varumärke. För att leva upp till varumärket ”Capital of Scandinavia” skall särskilt centrala platser, märkesbyggnader, viktiga funktioner och frekvent besökta stråk utformas med utgångspunkt från stadens tradition och byggda identitet. Den centrala stadens historiskt framvuxna kvartersmönster med fasader i puts och sten med riklig arkitektonisk variation och utsmyckning samt väldefinierade gator och torg skall fungera som riktmärke och förebild. Nya tillägg skall respektera, bygga vidare på och förstärka denna Stockholms identitet.”
Detta mål ger byggherrar, arkitekter och politiker en tydlig gemensam utgångspunkt för planering, programskrivning och fasadutformning. Resultatet blir en sammanhållen stadsbild med traditionella stadsrum av 1800-talstyp. Stockholm utvecklas då i en annan riktning än flera andra Europeiska huvudstäder där fristående glaspelare och utopiska formexperiment gör sitt bästa för att riva upp och ersätta den historiska stadsväven och stadsbilden. Programmet utformas av planerare och experter på kulturhistoria och marknadsföring.
3) Att stärka arkitekturens ställning hos allmänheten
Syftet är att nya byggnader ska motsvara önskemål och krav från Stockholms befolkning och besökare.
Hundertwasserhaus i Wien, det mest populära arkitektoniska utflyktsmålet i Österrike |
”Stockholm behöver en demokratiskt förankrad arkitektur. För att stärka arkitekturens ställning och skapa en stad som medborgarna känner stolthet och glädje över skall utformning av byggnader och offentliga platser utgå från Stockholmarnas egna värderingar och preferenser. Arkitekturprogrammet består av riktlinjer baserade på de önskemål om arkitektonisk utformning som framkommit i dialogen ”Stockholm – våra drömmars stad” som genomförts av stadsbyggnadskontoret 2011. Förändringar av stadsbilden kan då genomföras med ökad tydlighet för alla inblandade, kortare handläggningstider och folklig förankring och uppskattning.”
Ett mål som bygger på en syntes av allmänhetens uppfattningar har fördelar ur processperspektiv genom att minska inslaget av protester, bråk i massmedia och överklaganden. Resultatet är svårt att sia om, men staden skulle troligen få fler traditionellt utformade byggnader, mer arkitektonisk utsmyckning och möjligen små och udda projekt av ”folklig” karaktär, vad det nu betyder. Många arkitekter skulle uppfatta programmet som en populistisk och estetisk tvångströja. Politiker och byggherrar ges mindre makt över estetiska val samtidigt som det ger högre förutsägbarhet än alternativ 1 och4. Programmet utformas av en redaktionskommitté under politisk styrning som sammanställer resultat och riktlinjer.
4) Att stärka politikens styrning av den arkitektoniska utformningen
Syftet är att stärka de folkvalda politikernas ansvar för och inflytande över stadens utformning.
Tillfällig färgsprakande bebyggelse och installation på Sergels Torg vid invigningen Kulturhusets nya entré och läsesalong. |
”Stockholm behöver ett tydligt politiskt ansvar för arkitekturen. Politiker i fullmäktige, facknämnder och stadsdelar skall ges möjlighet att förtydliga sin roll som beställare och beslutsfattare. Som underlag utarbetas en handbok med en checklista som visar olika alternativ på hur byggnader och stadsmiljöer kan utformas. Handboken visar hur samma funktion, t ex ett hotell, kan byggas med en modernistisk eller traditionell utformning av volymer och fasader. Partierna får då möjlighet att förtydliga sina värderingar och göra tydliga val. Medborgarna kan bättre bedöma olika partiers ställningstaganden.”
Detta mål stärker det politiska ansvaret samtidigt som arkitektur hamnar högt på den politiska agendan. Bedömning av olika förslag till en ny fasad eller ett nytt bostadsområde lyfts upp som en viktig fråga för varje partigrupp. En debatt där alternativa utformningar ställs emot varandra utifrån partilinjer vitaliserar planeringsfrågorna. Resultatet blir mindre valfrihet för byggföretag och arkitekter och lägre förutsägbarhet. Mer visionära projekt kan dock genomföras om de får tydligt politiskt stöd. Programmet blir inte ett måldokument utan ett verktyg för att förtydliga valmöjligheter och estetiska prioriteringar.
5) Att stärka översiktsplanens praktiska implementering
Syftet är att byggnader och stadsmiljöer utformas för att förverkliga översiktsplanens vision om en promenadstad.
Katarina Bangata betraktad från gamla Skatteskrapans topp. |
”Stockholm behöver bygga en mer blandad och gångtrafikvänlig stadsmiljö. För att öka utbudet av traditionell blandad stad med varierad arkitektur, god tillgång till parker och säkra och vackra gaturum skall staden utarbeta en manual för arkitektur och byggnadssätt. Denna bygger på en analys av vilka stadstyper som bäst motsvarar översiktsplanens mål. Allmänheten tillfrågas om vilka sorters fasadutformningar och stadsrum de vill se i nybyggnad och kompletteringar. Nya projekt skall utifrån manualen redovisa hur de uppfyller översiktsplanens mål. Det kan röra frågor om kommersiella lokaler i bottenvåningar och tydligt markerade tak och entréer.”
Detta mål stärker inriktning mot byggande av mer blandad och tät stad. Det sänder klara signaler till byggherrar och arkitekter och stärker de politiska beslutsfattarnas styrning och ansvarstagande. Resultatet blir en lägre grad av direkt estetisk styrning än i alternativ 3 och 4. Det ger långsiktiga spelregler för byggande kan möjligen ge hög lönsamhet, med tanke på dagens höga efterfrågan på innerstadsmiljöer. Programmet utformas av stadens tjänstemän och politiker i dialog med byggherrar och investerare.
En innergård med ett träd och gammal arkitektur längs Gamla Brogatan som inte revs under 1960-talets stadsförnyelse. |
PERSONLIGEN SKULLE JAG kunna förorda två av dessa alternativ och avråda från två andra. Men det viktiga i diskussionen är programmets syfte. De olika alternativen ger ökad makt åt och ”tjänar”, med Bob Dylans lite svartvita formulering följande aktörer:
Alt 1 – arkitektkåren
Alt 2 - kulturhistoriker
Alt 3 – medborgare
Alt 4 – politiker
Alt 5 – byggherrar
DET VORE POSITIVT om det kommande arkitekturprogrammet inte utformades för att tillfredsställa alla särintressen och ge ”lite grann åt alla”. En stads arkitektur – inklusive dess offentliga platser, gator och torg – är en alltför viktig fråga för att utformas som en vag kompromiss. Ett programs styrka handlar inte om ord på ett papper utan hur det tillämpas i praktiken, i konkret handling. Kravet på tydlighet i maktfrågan utesluter inte att det går att komma överens om en långsiktig lösning som gynnar Stockholms tillväxt, skönhet och attraktionskraft.
(Frågan om vad som är ful eller vacker arkitektur, det är som vanligt en privatsak. De bilder som ackompanjerar denna text är självfallet inte objektiva. Särskilt svårt var det att hitta en bild som kunde symbolisera ökad politikerstyrning.)
.