DET ÄR BRA att det byggs nytt i gammal fin kulturmiljö. Men byggnadssättet är en inte helt oviktig aspekt på det nya.
.
Vi tog en söndagspromenad i Saltsjöbaden, Åsa och jag. Självklart åkte vi dit med bilen. Annars hade vi varit tvungna att promenera hemmavid och inte sett det vi såg. Strax efter de gamla sjuvillorna med sina renoverade snickarglädjeverandor i alla tänkbara färger svängde vi upp mot Saltsjöbadsbanans järnvägsövergång och möttes av två helt nya bebyggelsekomplex. Det första en orange ansamling abstrakta betongklossar med fönster och dörrar applicerade enligt slumpens eller kubismens egna inre lagar. Det andra en mer helgjuten långsräckt grå betongmur med smala fönsterslitsar kisande mot järnvägsspåren.
.
.
Här har arkitekterna sannerligen inte sneglat mot någon sorts Genius Loci - som i Saltsjöbadens fall kanske främst består av familjen Wallenbergs pampiga hotellanläggning, Ferdinand Bobergs Uppenbarelsekyrka och den lite vildvuxna villabebyggelse som växt fram i spåren till detta ett av Stockholms allra första förortssamhällen.
.
.
Nej, inspirationen verkar snarare hämtad från de numera avvecklade försvarsanläggningarna längre ut i kustbandet med sina kraftiga betongfundament insprängda mellan klippor och skrevor med smala slitsar för kulsprutor och kikarsikten spejandes ut mot fienden från öster. Associationerna går snarare till den franska atlantkustens försvarsverk inför den allierade anstormningen under andra världskriget än K A Wallenbergs vision om en svensk variant av Monte Carlo i Stockholms innerskärgård. Lite mer drag av den mur som en gång delade Tysklands huvudstad i två delar än det ursprungliga målet om att tillskapa ett fulländat rekreationsmål för saltstänkslängtande stockholmare.
.
.
OM DESSA TVÅ bebyggelseanhopningar på något sätt speglar någonting, rör det sig förmodligen om en manifestation av den arkitektoniska rörelse som verkar för att ge 1960-talets estetiska arkitekturprogram ytterligare en chans att skapa platser präglade av enhetlighet i uttryck, abstraktion i formhänseende och räta vinklar. På vår söndagspromenad kom vi att passera en annan större bebyggelsegrupp från låt säga mitten av 1980-talet, av de prefabricerade fasadelementen att döma. I jämförelse med de två nyuppförda lägenhetsbehållarna framstod dessa elementbyggda 80-talslängor som nästan ömsinta och pittoreska, känsligt insmugna i terrängen och med ett vänligt och varierat uttryck. Det som är god arkitektur är således inte något absolut. Det beror också på vad man jämför med.
.
.
EN ANNAN FRÅGA, betydligt mer intressant, handlar om på vilket sätt de bygglovsansvariga arkitekterna i Nacka kommun har lyckats smyga igenom ritningarna till de nya bunkrarna i Saltsjöbaden, förbi politiker och lokal opinion. Ur rent processtekniskt perspektiv kan detta ses som en bedrift i sig, med tanke på hur högljudda de lokala opinionerna brukar vara när det handlar om att bygga nytt i gammal miljö.
.
NÅGOT MINDRE FÖRVÅNADE blev vi dock när vi i slutet av vår promenad passerade de nya små punkthusen med stora hörnbalkonger alldeles intill kajen som faktiskt delvis anpassat sig till den existerande gatan vid det gamla stationshuset.
.
.
Det är nästan så att det är bra och trevligt. Synd bara att dessa små nätta lägenhetshus också de upprepar 1960-talets (eller 1980-talets) grundidé om att hus ska vända baksidan mot gatan och entréerna in mot gården. Det borde faktiskt inte vara helt omöjligt att anordna någon sorts halvdagskurs för planarkitekter om några av stadens elementa. T ex att det är ganska praktiskt att bygga hus så att man går in i dom direkt ifrån gatan. Ofta är denna beprövade organisation bekväm när det handlar om transporter, taxi och när man ska bära in matkassar eller möbler i husen. Att det också ger lite liv och rörelse längs en gata kan också vara något att tänka på. Om man nu inte är en benhård 60-talsfantast vill säga.
.
EN HELT ANNAN fråga handlar självklart om byggnadsteknik och kundanpassning. Hur kan det komma sig, t ex, att man på 1800-talets slut kunde bygga hus som alla såg olika ut, som man inte behövde sätta upp skyltar utanför för att barnen skulle hitta hem, medan vi i vår tid, denna individualismens och självförverkligandets tid - så långt efter löpandebansfascinationens epok och byggnadsindustrialiseringsutredningen från 1963 - fortfarande envisas med att smälla upp stora klungor av serieproducerade identiskt likadana hus?
.
Har det här med kundanpassning och kopplingen mellan kvalitet och lönsamhet inte riktigt nått fram till byggbranschens företrädare? Eller handlar det om något helt annat? Om att man faktiskt VILL att ett hem ska se ut som "en maskin att bo i"?
11 kommentarer:
Träffande och underhållande.
"halvdagskurs för planarkitekter"
Ja. Det är ju för märkligt att dessa så uppenbara misstag begås gång på gång. Vad är det som är så svårt egentligen? Till och med jag som helt saknar bildning i de här frågorna ser ju att det är galet.
Äntligen ett nytt inlägg.
Hu såna hemska hus! Vem kan tycka att det är trevligt. Det borde finnas ett skönhetsråd även i Saltsjöbaden.
Trevlig läsning!
Suveränt att du har startat en blogg. I alla fall jag kommer att vara en trogen läsare.
Det vore kul om du tog upp något exempel från Umeå också. Här finns gott om exempel att kritisera. Vi måste ha Sveriges mest antiurbana samhällsplanering :-( Gud hjälpe oss.
Gunilla T:
Skönhetsrådet har tyvärr ingenting med skönhet att göra. "Bevaranderådet" eller "förändra ingenting-rådet". vore en lämpligare benämning. De försvarar horribla parkeringshus i betong i Stockholms innerstad och motsätter sig ommålning av betongfasader i betongförorter.
Så något med "skönhet" att göra har de då rakt inte.
gardebring:
Jo jag vet ...
Men det vore bra om det fanns ett som fungerande som det skulle.
Sen är förstås det där med skönhet lite svårt eftersom det är så subjektivt.
Visst är det så Gunilla.
Jag tycker att det stora problemet idag är att man överhuvudtaget tror att det går att bestämma skönhet som ett universalt ideal och sedan tapetserar hela områden med samma stil, som för dagen då råkar vara "nyfunkis". Blandning är ju då helt klart att föredra, det gör inte så mycket om man tycker att några hus är fula, om det finns andra hus som man tycker är vackra.
Ser däremot alla hus likadana ut blir till slut även de vackra husen enformiga och trista...
@ söderlind: Spot on igen. Förr eller senare lär kåren inse att något är fel med områden som behöver särskilda orienteringstavlor. Under tiden får vi argumentera vidare, lugnt och metodiskt, och med gott humör.
Kul att du har fått lite kompisar här, Jerker: dom värsta idioterna från Yimby. Grattis till sällskapet. Ni är verkligen på samma retoriska nivå. Med den lilla skillnaden att du är tekn dr och dom "helt saknar bildning".
@ söderlind: Tack för inspirerande och konstruktiva texter. Diskussionsklimatet i arkitekt-sverige är ju inte alltid det mest vidsynta eller sofistikerade...
Äntligen! Någon annan som också tycker att den grå betongmuren, som numera är den utsikt besökaren/de boende i Saltsjöbaden möter när man når denna vackra gamla kurort vid havet, liknar en Berlinermur. Trist, trist på en så vacker ort. Nacka Kommun vet inte vilket guldägg den sitter på med denna unika, kulturmiljö. Utveckla den istället för att avveckla!! Skönhetsråd, var är du? (Tips: se ett ansamling minst lika fula lägenhetshus som i skymundan och under mycket tvivelaktiga bygglovsformer växte upp bakom gamla Badhotellet/Saltsjöbadens sjukhus 2002, också en skönhetsfläck utan dess like som är helt mal plácé i det vackra, kulturminnesmärkta området vid Tattby naturreservat/Neglingeviken).
det där att syrenen ser ut att vara "insmuget i terrängen" kan väl ha att göra med växtligheten i och runt omkring området. något som även kommer ske runt de nya byggnaderna i gamla S. tror att det skulle kunna bli helt ok då, kul med blandning även i saltsjöbaden. (husen på badholmen är dock för sorgliga, med eller utan växtlighet).
Skicka en kommentar