Läskigt gånger tre

Läskigt ett

I söndags var jag uppe på taket på vårt hus och bytte ut trasiga tegelpannor. Eftersom vi äger vårt hus har vi starka incitament att minimera skador, värmeförluster, läckage och annat otrevligt. Om vi hade hyrt huset hade vi inte brytt oss på samma sätt, utan kanske ringt på en serviceperson först när det började läcka in vatten genom taket. I det perspektivet är ägande en ekologisk princip, eller kalla det kanske för en förvaltningsform som ger starka signaler till användaren av något (som en cykel, en bil, ett par skor) att vårda och ta väl vara på saker. Att miljonprogrammet står och förfaller, åtminstone på sina håll, har med detta att göra. De som bor där har ingen makt och inget ansvar. De stora bolagen bryr sig bara ibland om husen, och många väntar just nu på att staten ska tillskjuta en massa av skattebetalarnas pengar för "upprustning" av dessa ibland skruttiga, ibland ganska bra hus.

Hur som helst var det lite läskigt ett tag, att klättra uppe på taket, även om jag hade bundit fast mig i skorstenen med ett rep. Fotot nedan är från en affisch från den tid då det bedrevs enkel stadsplanering i Nacka, Saltsjö-Duvnäs, med ekologiska incitament: någon gjorde en plan och styckade av tomter. Ett stort antal personer köpte dessa tomter och byggde sig varsitt hus. All hus kom att se annorlunda ut. Det fanns i praktiken total frihet att bygga med vilken arkitektursmak som helst. Och det tycker jag är bra.

Det byggdes en del stora och lyxiga hus. Men även billiga och ganska skruttiga hus som vårt, vilket byggdes av en familj där frun arbetade hemma och odlade upp tomten medan mannen jobbade på parkförvaltningen i Nacka. Det första läskiga, förutom att det var slipprigt uppe på taket, är att Nacka kommun inte längre planerar den sortens stadsdelar. Om man gjorde det, skulle det växa upp många fler villasamahällen med varierad arkitektur och med hus som var både billiga och dyra i samma område. Det läskiga är alltså att de som förespråkar en marknadsstyrd stadsutveckling, moderaterna, inte skapar stadsplaner för att detta ska kunna ske. Marknadsstyrd betyder ju att det är användarna, brukarna, de som står för efterfrågan, som har makten.

Om det är ett fåtal stora bolag som styr, då är det ju knappast någon marknad, snarare fåtalsvälde. Alltså behövs det en styrande instans som sätter upp spelregler och spelplaner, för att det ska bli en marknad.

Läskigt två

Det andra läskiga i söndags, det var mer läskigt. Jag sprang hemifrån in till Gamla Stan och passerade området där det gamla Lugnet en gång låg. Lugnet hör till min lista på "rivna favoriter", liksom den gamla kåkstaden i Hagalund. Där reste sig ett antal kartonger till byggnader. Att säga att det såg ut som en repris på miljonprogrammet är att skymfa de ibland ganska välbyggda hus, med genomtänkta planlösningar, som byggdes under 1960- och 1970-talen. Bilden nedan visar att det knappast är ett århundrade för sent för att lägga fram ett Arkitekturprogram för Stockholm. Det håller Stockholms stad som bäst på att ta fram. Hur det kommer att se ut, programmet, vet jag inget om.

Men tristare än de pizzakartonger som har ersatt den vildvuxna stadsmiljön i gamla Lugnet kan det knappast bli. Är det någon som på allvar tror att det har varit arkitekter inblandade i uppförandet av dessa bostadscontainrar? det läskiga är att vi faktiskt har en byggnadsnämnd i Stockholm, där det sitter politiker, vilka har i uppgift att vara medborgarnas företrädare. Jag har svårt att förstå på vilket sätt, och med vilka argument, som den prefab-firma som har byggt dessa "kvadratmeterbehållare" till hus, har argumenterat för att byggnadsnämndens ledamöter har släppt igenom bygglovet.

Det läskiga är, att det kanske är så att det faktiskt har varit arkitekter inblandade i detta. I vilken grad och på vilket sätt vet jag inte. Men även om arkitekterna bara hade möjlighet att påverka färgsättningen, så är det ett mysterium varför alla husen på bilden ser ut som de gör. Kan det vara så att det rör sig något slags "virus" bland arkitekter och byggfirmor, där alla tävlar om att rita och bygga så läskigt som möjligt?  Det stora konstiga huset mitt i området där Lugnet låg, med ett högt torn som man kan gå igenom eller under, kanske skulle göra sig bra som en filmkuliss i någon sorts dystopisk deckare, men knappast som en plats som människor stolt kan kalla "min plats på jorden".

Strax efter bilden ovan togs, avtog dock det läskiga, när jag kom fram till kontoret i Gamla Stan. Där är det inte läskigt. Där är det närmast mysigt.


Läskigt tre

Men då hände något ännu mer läskigt. Jag slog upp det senaste numret av tidskriften Arkitektur. Där var det en jury med arkitekter (tror jag) som hade utsett ett "Debutpris". Det handlade om att tidskriften lyfte fram några unga och lovande arkitekters första hus, som ett stöd och en uppmuntran i det fortsatta arbetet. Och detta, mina vänner, det lovar inte gott. De hus som visas i det här numret av tidskriften Arkitektur (kanske borde man ta och byta namn på tidskriften Arkitektur till "Kartongnytt" eller något mer passande...) är, men något undantag, samma sorts abstrakta svarta kartonger som jag sprang förbi på vägen till Gamla Stan.

Jag bara undrar: har tillverkarna av svart färg, platta tak och rå betong tagit över driften av Arkitekturskolan (förlåt, Kartongskolan...)? Det skulle i så fall vara ett allvarligt inslag (eller exempel) på privatiseringens negativa konsekvenser. Om det är så, att enskilda tillverkare av fula byggnadsmaterial har tillåtits att sponsra arkitekturutbildningen eller ger bidrag till enskilda elever för att de ska rita hus i plåt och betong, då tror jag att det behövs någon sorts översyn av det statliga utbildningsväsendet...

Nå, det hus som juryn tyckte var bäst, det visas på bilen här intill. Jag hade förstått detta hus (eller kanske ska man säga "konstruktion") om det hade varit fråga om ett atombombssäkert skyddsrum, producerat någon gång under kalla kriget på 1950-talet. Då hade jag förstått varför någon hade byggt en "studio" i rostig plåt där man kunde dra upp alla fasader och skydda sig mot omgivningen. Då hade jag förstått varför man hade tagit den stora kostnaden och grävt ned (!) en bottenvåning under mark med pentry, vinkällare och som det står i bildtexten "sovkabiner". Om huset hade byggts för att vara med i en dystopisk sciencefiction-film där det kryllade av zombies och eller för dataspelet "Resident Evil" med döda levande monster som man måste skydda sig emot, ja då hade det varit lite smart att bygga ett plåthus med underjoridsk källare och en inredning som för tankarna till ett modernt och ygieniskt slakthus i miniatyr. Kåken har till och med en innergård med gallerdurk, som är höj- och sänkbar! Lite tufft om det hade varit avsett för en James Bondfilm från 70-talet med hydraulik där bovarna kunde hänga upp agent 007. Det enda jag saknar är väl det automatiska (fjärrstyrda) kulsprutetornet på taket och en bassäng med hajar någonstans.

Självklart, om en person vill bygga en bunker på Gotland, då ska väl den personen få bygga det. Jag skulle vara beredd att ge bort min Iphone för att försvara rätten för människor med mycket pengar att bygga hus som de tycker är bra. Det jag bara undrar, det är väl om allting måste se ut så här?

Men, allvarligt talat, vilka signaler sänder den här typen av bunkerbyggnader till unga entusiastiska blivande arkitekter i början av sin karriär? Bilderna intill är två andra av de nya hus av nya arkitekter som Kartongnytt tycker är bra. Utställt i en skog står den här dystra klumpen. Det är alltså inte fråga om en upplagscontainer för giftigt avfall eller en transformatorstation i korrugerad plåt. Det är en bostad.

Och det här svarta bunkerkomplexet kan möjligen uppskattas för att vara "stilrent" eller "konsekvent". man skulle kunna säga att det är en  "känslig parafras på en konsekvent genomförd 1960-talskopia av ett lågbudgetprojekt för massfabrikation av enkelt boende". På det sättet är det kanske ok. Men nyskapande? Trevligt? Mysigt? Om den ledande arkitektur-tidskriften i Sverige premierar den här sortens lådor, då hjälper det faktiskt inte att Stockholms stad tar fram ett arkitekturprogram för att höja kvaliteten i arkitekturen. Då får vi en definition på "kvalitet" som bygger på ett internt synsätt, med få eller inga kopplingar till vad "vanligt" folk tycker är bra.

Och. Observera. Det finns INGA vanliga människor! Personer som inte har en arkitektutbildning tycker väldigt annorlunda och olika om arkitektur, liksom om mat, politik, filmer, böcker, kläder etc. det jag vänder mig emot är likriktning, tråkighet, fulhet. OK?

(Sedan kan man ju undra, vad fraktskeppet "Nostromo" från den första Alien-filmen har att göra ovanpå det gamla utbildningsdepartmentet i Stockholm... Men, det är en annan fråga, men viss koppling till ovanstående.)

6 April En Berlinmur i Saltsjöbaden

DET ÄR BRA att det byggs nytt i gammal fin kulturmiljö. Men byggnadssättet är en inte helt oviktig aspekt på det nya.

.

Vi tog en söndagspromenad i Saltsjöbaden, Åsa och jag. Självklart åkte vi dit med bilen. Annars hade vi varit tvungna att promenera hemmavid och inte sett det vi såg. Strax efter de gamla sjuvillorna med sina renoverade snickarglädjeverandor i alla tänkbara färger svängde vi upp mot Saltsjöbadsbanans järnvägsövergång och möttes av två helt nya bebyggelsekomplex. Det första en orange ansamling abstrakta betongklossar med fönster och dörrar applicerade enligt slumpens eller kubismens egna inre lagar. Det andra en mer helgjuten långsräckt grå betongmur med smala fönsterslitsar kisande mot järnvägsspåren.

.

.

Här har arkitekterna sannerligen inte sneglat mot någon sorts Genius Loci - som i Saltsjöbadens fall kanske främst består av familjen Wallenbergs pampiga hotellanläggning, Ferdinand Bobergs Uppenbarelsekyrka och den lite vildvuxna villabebyggelse som växt fram i spåren till detta ett av Stockholms allra första förortssamhällen.

.

.

Nej, inspirationen verkar snarare hämtad från de numera avvecklade försvarsanläggningarna längre ut i kustbandet med sina kraftiga betongfundament insprängda mellan klippor och skrevor med smala slitsar för kulsprutor och kikarsikten spejandes ut mot fienden från öster. Associationerna går snarare till den franska atlantkustens försvarsverk inför den allierade anstormningen under andra världskriget än K A Wallenbergs vision om en svensk variant av Monte Carlo i Stockholms innerskärgård. Lite mer drag av den mur som en gång delade Tysklands huvudstad i två delar än det ursprungliga målet om att tillskapa ett fulländat rekreationsmål för saltstänkslängtande stockholmare.

.

.

OM DESSA TVÅ bebyggelseanhopningar på något sätt speglar någonting, rör det sig förmodligen om en manifestation av den arkitektoniska rörelse som verkar för att ge 1960-talets estetiska arkitekturprogram ytterligare en chans att skapa platser präglade av enhetlighet i uttryck, abstraktion i formhänseende och räta vinklar. På vår söndagspromenad kom vi att passera en annan större bebyggelsegrupp från låt säga mitten av 1980-talet, av de prefabricerade fasadelementen att döma. I jämförelse med de två nyuppförda lägenhetsbehållarna framstod dessa elementbyggda 80-talslängor som nästan ömsinta och pittoreska, känsligt insmugna i terrängen och med ett vänligt och varierat uttryck. Det som är god arkitektur är således inte något absolut. Det beror också på vad man jämför med.

.

.

EN ANNAN FRÅGA, betydligt mer intressant, handlar om på vilket sätt de bygglovsansvariga arkitekterna i Nacka kommun har lyckats smyga igenom ritningarna till de nya bunkrarna i Saltsjöbaden, förbi politiker och lokal opinion. Ur rent processtekniskt perspektiv kan detta ses som en bedrift i sig, med tanke på hur högljudda de lokala opinionerna brukar vara när det handlar om att bygga nytt i gammal miljö.

.

NÅGOT MINDRE FÖRVÅNADE blev vi dock när vi i slutet av vår promenad passerade de nya små punkthusen med stora hörnbalkonger alldeles intill kajen som faktiskt delvis anpassat sig till den existerande gatan vid det gamla stationshuset.

.

.

Det är nästan så att det är bra och trevligt. Synd bara att dessa små nätta lägenhetshus också de upprepar 1960-talets (eller 1980-talets) grundidé om att hus ska vända baksidan mot gatan och entréerna in mot gården. Det borde faktiskt inte vara helt omöjligt att anordna någon sorts halvdagskurs för planarkitekter om några av stadens elementa. T ex att det är ganska praktiskt att bygga hus så att man går in i dom direkt ifrån gatan. Ofta är denna beprövade organisation bekväm när det handlar om transporter, taxi och när man ska bära in matkassar eller möbler i husen. Att det också ger lite liv och rörelse längs en gata kan också vara något att tänka på. Om man nu inte är en benhård 60-talsfantast vill säga.

.

EN HELT ANNAN fråga handlar självklart om byggnadsteknik och kundanpassning. Hur kan det komma sig, t ex, att man på 1800-talets slut kunde bygga hus som alla såg olika ut, som man inte behövde sätta upp skyltar utanför för att barnen skulle hitta hem, medan vi i vår tid, denna individualismens och självförverkligandets tid - så långt efter löpandebansfascinationens epok och byggnadsindustrialiseringsutredningen från 1963 - fortfarande envisas med att smälla upp stora klungor av serieproducerade identiskt likadana hus?

.

Har det här med kundanpassning och kopplingen mellan kvalitet och lönsamhet inte riktigt nått fram till byggbranschens företrädare? Eller handlar det om något helt annat? Om att man faktiskt VILL att ett hem ska se ut som "en maskin att bo i"?