Folkets Folkhem - eller bolagens?

Om ett kraschlandat lyft i miljonprogrammet

I november 2008 begär Svenska Bostäders VD i Stockholm, Göran Wendel, avsked från sin tjänst. Fackeltåg och demonstrationer mot företagets projekt för upprustning av sina bostäder i Husby i Stockholm 2007 har fått luften att långsamt pysa ut ur Stockholm stads ambitiösa försök till ”lyft” av miljonprogramsområdena kring Järvafältet.

I december 2008 ingriper polisen i Malmö mot en ockuperad lokal i Rosengård. Kravaller med brinnande bilar och ungdomar som kastar sten mot polisen sätter fyller tidningarnas löpsedlar. Ett uppsagt kontrakt till en källarmoské startat en händelsekedja som förstärker bilden av miljonprogrammets invånare som ett problem eller ett hot.

Ungefär samtidigt avbryter den borgerliga majoriteten i Stockholm sitt program för försäljning av lägenheter till förortens invånare. De så kallade ”utförsäljningarna” av hyreslägenheter (ombildning till bostadsrätt) som i innerstaden förvandlat vanliga medborgare till miljonärer har svårt att få fäste i stadens ytterkanter.

För att förstå nutidens problem kan ibland en tillbakablick vara värt besväret. Här följer några noteringar kring folkhemmets problematik, då, idag och i framtiden.

Folkhemmet - modell 1947

1947 gav Elisabeth och Edvard Sjöqvist sitt lilla bidrag till byggandet av det svenska folkhemmet. Med eget arbete och ett litet lån från banken köpte de två stycken stadsplanelagda tomter och uppförde två villor med cementblocksgrund och trästomme i stadsdelen Ekängen i Nacka kommun. För att täcka kostnaderna sålde de den ena villan och inredde en separat uthyrningsdel i det egna huset. Elisabeth var halvsidigt polioförlamad och stod för grönsaksodlingen och kaninuppfödningen. Edvard var parkarbetare i kommunen och knäckte extra som möbelsnickare. Huset på Rådjursvägen 10 såldes 1997 av de två sönerna till en barnfamilj som omedelbart började rusta upp och måla om det då ganska illa tilltygade tvåplanshuset.

Folkhemmet - modell 2008

60 år senare har vi 4-5 stora byggföretag som köper upp mark, bekostar planläggning och sedan bygger stora sammanhållna klungor av villor, radhus, punkthus eller bostadskvarter. Vår tids Elisabeth och Edvard bor i hyreslägenhet med privat eller kommunal ägare som sköter allt från trappstädning till stambyte och lägger fast hyran efter obligatoriska förhandlingar med hyresgästföreningens ombudsmän. Har de fast anställning och inga betalningsanmärkningar kan de köpa sig en nyckelfärdig bostadsrätt med vägghängd lättstädad toalett och den senaste tvätt- och torktumlar-pelaren som tillval.

Något har hänt. Folkhemmet byggs inte längre av folket, utan åt folket. Vi har blivit kunder i våra hem.

När barfotaekonomen – och sedermera rådgivaren till Världsbanken – Hernando de Soto analyserar världsfattigdomen ligger fokus inte på det som arkitekter och stadsplanerare gillar att träta om – om gator ska vara raka eller kurviga, husen höga eller låga, taken spetsiga eller platta, fasaderna klassiska eller modernistiska. De Soto säger i korthet att avsaknaden av äganderätt till fastigheter (alltså både hus och mark) förhindrar ekonomisk utveckling enligt det klassiska europeiska och amerikanska receptet: belåna din egen ägandes jordbruksmark eller ditt hus för att investera i nya djur, fordon, lokaler, råvaror eller maskiner (från skördetröskor till datorer).

I sin bok ”The Mystery of Capital” förespråkar de Soto ett småskaligt, lokalt ägande som väg ut ur fattigdom och beroende. Parallellen är tydlig till Grameen Bank, grundad av Muhammad Yunus, mottagare av Nobels fredspris 2006, där mikrokrediter till främst kvinnliga företagare ses som ett alternativ till dagens centralstyrda och ofta korruptionsdrabbade biståndsprogram.

Ett parallellt drama – med märkliga politiska förtecken – har de senaste åren utspelat sig i det svenska folkhemmets idag inte längre helt ”svenska” stadsdelar. I kampen om makten – en makt som, som alla goda marxister vet, i grund och botten definieras av ägandet - har det som länge var en vänsterparoll, ”all makt åt folket”, tagits över av den politiska högern.

Folkhemmet i Östberga – folket mot staten

När de boende i miljonprogramsområdet Östberga i Stockholm 2002 organiserat sig för att köpa sina bostäder av kommunala bolaget Svenska Bostäder slog den socialdemokratiska regeringen till med en stopplag – riktad mot de grupper som ur varje sansad analys borde tillhöra vänsterns kärntrupper i riksdags- och kommunalval.

Något har hänt. Folkhemmets folk vandrar i otakt med sina folkvalda. Är det folket eller dess företrädare som trampat snett?

Att kammarrätten fem år senare gav Östbergaborna upprättelse och ombildningar åter blev aktuella, med den borgerliga stockholmsregeringens goda minne, ställer frågan inte bara om hur miljonprogrammet – det moderna folkhemmets på gränsen till tjatighet utskällda ikon – ska förändras, utan än viktigare av vem, dvs på vilkas villkor och på vems uppdrag. Hittills har upprustningar genomförts i samma skala – dvs utifrån samma centralistiska finansierings- och maktstruktur som under programmets tillblivelse. Einsteins kända citat, om att ”problem inte kan lösas med samma metoder som skapade dem”, är här ytterst passande.

Så, allvarligt talat, hur ska vi ha det, i det nya folkhemmet, byggt på grunderna av 1900-talets urbanistiska magplask? Låt oss för en stund bortse från den bortförklaring som går ut på att skylla miljonprogrammets impopularitet på illvilliga borgerliga innerstadsskribenters nedsättande skriverier – som att t ex Skärholmens dåliga image skulle kunna förklaras av några kritiska kommentarer av Lars Gyllensten på Dagens Nyheters kultursida i samband med Skärholmens invigning. En sådan naiv bild av journalistikens makt över verkligheten har knappt ens en blåögd förstaterminselev på journalisthögskolan. (Fast om det var så, visst vore världen enkel? Beordra alla tidningar att skriva hyllningsreportage om Rosengård, Hammarkullen och Rinkeby – problemet löst…)

Låt oss i stället betrakta den verklighet som kan beskrivas med siffror, statistik och flyttmönster. Det är och förblir ett faktum att personer med hög inkomst i mycket låg utsträckning flyttar till Skärholmen – men i högre utsträckning till Östermalm. Varken stadsplanerare, politiker, artister, biltillverkare eller modedesigners kan i långa loppet skylla avsaknad av framgång och popularitet på illvilliga skribenter.

Att lokala boendegrupper motarbetar förtätningar och ombyggnader i sina bostadsområden är ju – om vi i gammal god marxistisk anda erkänner ägandets centrala roll – helt logiskt. Framgångsrik upprustning ökar attraktiviteten och driver på sikt upp hyrorna. Byggs nya hus på områdenas överstora parkerings- eller gräsytor försämras utsikt och lekplatser – medan vinsten hamnar på de stora byggbolagens konton. Den fråga de boende kan ställa är den klassiska: ”What´s in it for us?”

Folkhemmet – från NIMBY till DOBYDO

En helt annan framtid tecknar sig om en motsvarighet till Grameen Bank skulle etablera sig i t ex Östberga i Stockholm. Jämför med skiftesreformerna i jordbruket under 1700- och 1800-talet som samlade ihop opraktiskt små odlingsmarker kring den egna gården och gav självägande bönder incitament till mer rationell produktion – alltså makt baserad på äganderätt till jord och hus. Bostadsrättsföreningar i Östberga skulle ha allt att vinna på massiva förbättringar, nya kåkar väg i vägg med den egna bostaden och (fastighets)-värdehöjande parker, butiker, sportanläggningar.

En andra våg av byggande i miljonprogrammet, finansierat inte genom de stora byggbolagens bankkontakter, utan genom en ”Folkets Bank” skulle som sannolik biprodukt ge en ”folkligare” arkitektur – ett mardrömsscenario för dagens jetset-arkitekter med det egna formspråkets publicering i internationella arkitekturmagasin som främsta drivkraft (se fotnot nedan)[1].

Protester mot nytt byggande – sammanfattat i akronymen NIMBY (Not In My Back Yard) – skulle vändas till sin motsats om de så kallade ”mångkulturella” Östbergaborna hade samma initiativrätt att ansöka om bygglov på sin egen ägandes mark som medelsvensson i sin svenska villa (alltså en sån som jag). Den nya akronymen kunde bli DOBYDO (Develop Our Back Yard Democratically Organized). Det kunde kallas ”social rättvisa”. Eller ”borgerlig egoism”. Välj själv. Och utgå från att du just nu bor i Östberga.

Folkhemmet i Husby – folket mot Svenska Bostäder

Hösten 2007 gick befolkningen i Husby vid Järvafältet norr om innerstaden man ur huse för att protestera mot det ”Järvalyft” som såväl Stockholms politiska majoritet som opposition enats om. Samma befolkning som två och ett halvt år tidigare hade demonstrerat för en upprustning - en mer otacksam start för den nye VD:n för Svenska Bostäder, Göran Wendel, är svår att tänka sig.

Under hösten 2008 har stadsledningskontoret under projektledaren Magnus Andersson presenterat ett ambitiöst förnyelseprogram som adresserar flera av de grundläggande strukturella skillnaderna mellan den ”gamla populära innerstaden” och den ”nya modernistiska förorten”. På Järvalyftets hemsida (http://www.stockholm.se/jarvalyftet) kan vi idag ladda ner en remissutgåva av ”Version Järva 2030” med exempelvis följande förslag till byggda förändringar:

• Aktivera Järva friområde och stärk kopplingen till stadsdelarna

• Bygg nytt i strategiska lägen

• Länka samman stadsdelar

• Koppla ihop gatunätet - där det gör nytta

• Utveckla de centrala stråken

• Respektera och utveckla värden i befintlig bebyggelse

• Bryt trafiksepareringen - där det gör nytta

• Gör gångvägnätet tydligare

• Använd ny bebyggelse för att stärka stadsdelarnas identitet

Att socialdemokraterna i Stockholm sedan ”husbykravallerna” inte längre deltar i lyftets styrgrupp antyder att projektet har vissa problem att få luft under vingarna. Att Svenska Bostäders VD Göran Wendel i november 2008 utan förvarning hoppar av sitt jobb kan antingen hänföras till ”familjeskäl” eftersom Grendels familj fortfarande bor i Göteborg. Eller, vilket vore aningen värre, att Järvalyftets förstepilot väljer att lämna planet innan det lämnat startbanan. Dags att lämna ut fallskärmar till samtliga Husbybor? Eller ge sig ut på en helt annan resa?

För grundfrågan är, återigen: Vem skall ges rätt och möjlighet, makt och inflytande, ansvar och beslutanderätt över Husbys och övriga stadsdelars omvandling? För att återknyta till det folkhem som en gång byggdes av Elisabeth och Edvard Sjöqvist i Nacka: det är inte bara VAD som byggs som är viktigt – utan i lika grad av VEM. Antag för ett tag att det var möjligt att genomföra en skiftesreform kring Järvafältet – där ägande och makt omdistribuerades med vissa likheter till de svenska jordbruksreformerna under 1700- och 1800-talet. Antag således att Husbys invånare genom vissa juridiska förändringar kunde ges liknande rättigheter att investera i - och besluta om - sitt boende som gårdagens och dagens villaägare.

Folkhemmet – en marxistisk snabbanalys

Vi talar här återigen om makt och pengar, inte arkitektur och form. Dags alltså för en maktanalys i gammal god marxistisk anda: Den maktsituation som skapade ”problemet miljonprogrammet” är intimt förknippat med ett specifikt ekonomiskt system (Marx skulle ha använt ordet ”produktionssystem”). För att ta detta mycket kort: 1960-talets bostadsbrist skapades av staten själv genom att hyrorna låsts vid andra världskrigets nivå och att nybyggnationen styrdes av årliga kvoter. När människor fick mer pengar i plånböckerna efterfrågade de större bostäder. I stället för att gå tillbaka till den marknadsekonomi som rått före 1939 – privat finansiering av bostäder och fri hyressättning – tog staten, mycket förenklat, en del av människors skattepengar och gav till stora byggbolag i form av billiga lån. Vi fick ett byggande styrt av centrala regler - inte av enskilda människors och företags önskningar, efterfrågan, krav och preferenser.

Den avgörande skillnaden mellan det småskaliga folkhemmet i Nacka (huset på Rådjursvägen 10) och det storskaliga folkhemmet (lägenheterna i Östberga och i Husby) handlar inte om ytliga och synliga aspekter, som bebyggelsens skala, arkitektur, stadsplan, material, färg, rumsligheter eller planteringar. Skillnaden är betydligt mer grundläggande – och därför ofta omöjlig att begripa för yrkesutövare som sysslar med bebyggelsens form ( t ex arkitekter, ingenjörer, fastighetsförvaltare).

Folkhemmet – en marknadsekonomisk snabbanalys

Ekonomiska och juridiska skillnader är svåra att fästa på bild – men manifesterar sig genom skillnader i de olika typerna av bebyggelsers tillkomsthistoria. För att förenkla frågan: Om jag betalar för något med egna pengar kan jag också ställa krav (t ex på en bostadsrätt, en middag på en restaurang). Om jag får något ”gratis” (som betalas via skattsedeln - ett hyreskontrakt, en måltid på matbespisningen i skolan) tackar jag och tar emot utan att kunna ställa krav.

Stadsdelar byggda före andra världskriget skiljer sig på en avgörande punkt från miljonprogrammet: Ägandet var finfördelat och privat. Många hus byggdes av användarna själva. Den klassiska stadens ”metod” är marknadsekonomi, där byggandet anpassas till efterfråga och betalningsvilja/betalningsmöjlighet. Miljonprogrammets ”metod” är planekonomi, där centrala beslutsfattare beslutar ”åt folket”. Är detta en framgångsrik metod, värd att upprepa när nu miljonprogrammet ska förnyas?

För att förtydliga: Vår familj bor i en villa. Vi har allt att vinna på renovering, från billigare uppvärmning och trevligare boende till värdestegring – eftersom hus, till skillnad från de flesta andra varor, brukar öka mer i värde än renoveringskostnaden. Svenska Bostäder har också allt att vinna på att renovera Husby - från lägre driftskostnader till högre hyresintäkter. Men inte de boende! Om jag hyrde vår villa skulle jag, liksom Husbyborna, också vara emot de flesta former av renovering, utom de mest kortsiktiga och billigaste.

Arbetsmarknadens klassiska motsättning mellan ”arbete och kapital” motsvaras i byggandets värld av motsättningen mellan ”fastighetsägare och hyresgäst”. Men förhandlingsutrymmet är mer begränsat. Det är ofta lättare att byta jobb, ändra lön och arbetstid än att flytta. Och om hyrorna är låsta till en viss nivå, som de ofta är idag, ger det negativa incitament till att vårda och upprusta ett fastighetsbestånd bestående av hyreslägenheter Om hyrorna är fria, alltså sätts enligt principen utbud-efterfrågan, alltså det system som används när man hyr en bil (det fula ordet ”marknadshyror”) så ger det starka incitament att sköta och rusta upp de hus man äger. Det är därför som firmor som hyr ut bilar ofta försöker hålla bilarna i gott skick – för att kunderna ska vilja hyra deras bilar. Men så fungerar det nu inte i hyresbostädernas värld. Till skillnad alltså, mot fastighetsbestånd som ägs av sina brukare, av villa- eller bostadsrättsägare.

Folkhemmet – som Saltsjöbadsavtal

Att, som en del debattörer, helt avskriva hyreslägenheter och allmännytta som en passerad och opraktisk boendeform är enkelt. Men låt oss här göra antagandet att det faktiskt finns fördelar och även ett starkt politiskt stöd för ett boende som inte bygger på privat ägande. Liksom att det faktiskt finns människor som inte vill bygga eller bo i ett folkhem i folkets eget ägo. Moderaterna i Stockholms stad har också under hösten 2008 dragit i handbromsen i sitt ideologiskt motiverade projekt som av någon anledning i media kommit att kallas ”utförsäljning av allmännyttan” (när det rent språkligt mer korrekta hade varit ”försäljning av allmännyttan”). Hur som helst. Situationen kräver praktiska lösningar av ett reellt problem, snarare än ett krig mellan ideologiskt renläriga strategier som återigen förvandlar miljonprogrammets invånare till slagträn i den partipolitiska bataljen.

Skulle det, i denna situation, vara möjligt att hitta en motsvarighet till arbetsmarknadens ”Saltsjöbadsavtal”, som placerar fastighetsägare och hyresgäster i, bildligt talat, ”samma båt”? Låt oss, till skillnad från exemplet Östberga ovan, börja med den fysiska strukturen och därefter utgå ifrån att Svenska Bostäder (med ny entusiastisk VD) och andra representanter för den ”allmänna nyttan” har kommit för att stanna.

1) Börja med en ny stadsplan, av den typ som gjorts av Svenska Bostäder i Husby. Men förtydliga markägandets struktur och fördelning. Bestäm först vilken mark som tillhör det offentliga rummet - gator, torg, parker. Den marken ansvarar ägaren för – i detta fall Svenska Bostäder. Resten av marken delas upp i olika fastigheter, kvarter som rymmer både bostadshus och övrig obebyggd mark, som överstora parkeringar och gräsfält. De ”tomrum” som omger dagens bostadshus tillfaller bostadshusens juridiska ägare, på samma sätt som skiftesreformerna gav bönderna äganderätt till all mark runt den egna gården (se exemplet Östberga ovan).

2) De nya ägarna till dessa kvarter ges rätt att både riva och bygga nya hus inom kvarterets gräns. Samma initiativrätt till förändring som villaägaren på Rådjursvägen 10 i Nacka har idag. Om nya hus byggs är det således ägarna till kvarteret som tillgodoräknar sig vinsten. Precis som när en villatomt avstyckas för att bygga nytt. Ombyggnad och tillbyggnad kan ske kvarter för kvarter, av flera mindre byggfirmor, som i den traditionella staden där hus av olika ålder, utseende och funktion blandas. Inte enligt miljonprogrammets metod – där allt byggdes likadant och samtidigt av ett enda stort bolag.

Men, vem ska nu äga dessa nya kvarter? Omvandling till bostadsrätt har sina poänger – men kan samtidigt lätt förvandla hyresgäster till ”bostadsegoister”. Få bostadsrättsföreningar är i praktiken beredda att betala för dyra upprustningar av gator och torg, omgivande parker och offentliga rum, eftersom vinsten i form av trevligare boende och värdestegring är osäker och långsiktig. Svenska Bostäders sympatiska förslag att bygga om gångbroar och kulvertar till vanliga stadsgator och rusta upp torg och parker skulle troligen falla – om bolaget enbart ägde den mark som konstituerar det offentliga rummet. Svenska Bostäder skulle i detta scenario inte ha några som helst ekonomiska incitament att bygga om stadsmiljön, eftersom vinsten av alla förbättringar skulle tillfalla ägarna av de enskilda husen, inte Svenska Bostäder.

Folkhemmet – ägande enligt ”fifty-fifty”

Låt oss därför diskutera en ny form av gemensamt ägande. Inför en ny boendeform – ett mellanting mellan hyresrätt och äganderätt. Dagens hyresgäst köper 51 procent av sin lägenhet från Svenska Bostäder som behåller 49 procent. De boende får majoritet i ägandeföreningen och kan t ex stoppa ”lyxrenoveringar”. Samtidigt får de boende ett ekonomiskt egenintresse av ett bra underhåll – självklart svagare än i en bostadsrättsförening, men i alla fall.

Med en insats på 51 procent skulle dagens hyra kunna sänkas till en lägre serviceavgift baserad på självkostnad. När den boende flyttar säljs lägenheten och ägarna – alltså både den boende och Svenska Bostäder - delar i princip fifty-fifty på uppkommen vinst eller förlust. Den nya boende, låt oss kalla denne för ”hyresägaren”, köper alltså 51 procent av ägandet till bostaden, till marknadsvärde. Modellen ger både boende och Svenska Bostäder positiva incitament:

Svenska Bostäder får ett ekonomiskt intresse av att investera i en attraktiv stadsmiljö, vilket kan höja värdet på alla lägenheter. Det får även de boende. Samtidigt riskerar inte boende med lägre inkomst att slängas ut ur sitt hem om de inte kan betala (en vanlig invändning mot omvandling till bostadsrätt - särskilt i dessa finansiellt osäkra tider). Dagens situation, där företaget har alla trumf på hand, ersätts av maktdelning.

Enskilda hus kan då byggas om successivt, småskaligt, fantasifullt – eller för den delen ”fult”. Alltså efter de boendes önskningar, inte efter en centralistisk generalplan. Samtidigt kan den övergripande strukturen, offentlig miljö, gatunät och torg, upprustas av en ekonomiskt stark och professionell aktör – i detta fall Svenska Bostäder.

Med boende och företag placerade i samma båt uppstår självklart nya problem. En given invändning är att detta är en korporativistisk modell som påtvingar de boende en form av ”klass-samarbete”. Aldrig mer kan de boende i Husby arrangera demonstrationer – eftersom de själva står för en stor del av alla beslut och investeringar. Detta stämmer. Dagens vänsternostalgiker, som slängt den marxistiska maktanalysen överbord (resonemanget ovan) i sin önskan om att vrida klockan tillbaka till det glada 60-talet med dess starka stat och eviga tillväxt, är självklart inte med på noterna.

Men alla vi andra, alla vi nya moderater och fräscha socialdemokrater som trängs i den politiska mitten och faktiskt tror på politik som det möjligas konst, vi borde kunna sätta oss tillsammans och lära av historien. För ibland är samarbete faktiskt bättre än konflikter. Det mest lysande exemplet är självklart 1937 års Saltsjöbadsavtal mellan arbete och kapital. En kompromiss byggd på maktdelning som skapade fred på den svenska arbetsmarknaden och banade väg för Sveriges långvariga ekonomisk tillväxt.

Ett liknande avtal i miljonprogrammet skulle kunna ges namnet ”Husbyavtalet”. Det skulle överlåta åt miljonprogrammets boende och ägare att ta hand om sitt gemensamma problem. Saltsjöbadens tanke om att ”sitta i samma båt” skulle på förortssvenska (alltså på Järvafältet) kunna ges den lite uppdaterade formuleringen att ”ratta samma flygplan”. För nog behövs det lite mer ”lyft” i Järvalyftet?

Epilog

De två modeller som här diskuterats - rent ”självägande” som i Östberga och ”blandekonomi” som i Husby – behöver inte ställas emot varandra. Illusionen om att det skulle finnas en ”den enda vägens politik” har i det civiliserade Sverige förkastats till både höger och vänster. Grundtanken här är att förändringar i miljonprogrammet inte bör göras efter en och samma mall. Och att frågor om ägande är nog så viktiga som frågor som gator, arkitektur, energi och service.

För, handen på kontraktet, hade det över huvud taget blivit några upplopp i Rosengård om källarmoskén i fråga hade ägts av dess användare, Islamic Youth Center ? I så fall hade ju inte fastighetsägaren Contentus kunnat säga upp kontraktet med församlingen. Oavsett hur demokratisk eller fundamentalistisk församlingen nu kan tänkas vara. Med en parafras på Göran Persson, ni vet den före detta statsminister som lånat en massa pengar för att bygga sig ett fint torp i Sörmland, skulle man faktiskt kunna säga som så: ”Den som är satt i hyreslägenhet, är inte fri”:

Hur gick det då för folkhemsbyggarparet i Nacka? 1997 köpte min fru och jag den då ganska risiga kåken av de två vuxna sönerna för 1,4 miljoner. Bröderna Sjöqvists ekonomiska framtid var tryggad. Åsa och jag lämnade tillbaka vår fyrarummare på Södermalm till Svenska Bostäder – trots erbjudandet att få en rejäl ”hittelön” för vårt hyreskontrakt från ett par fristående hyreslägenhetskontraktsförmedlare med svarta skinnrockar och rymliga samveten.

Vårt eget bidrag till folkhemsbygget pågår fortfarande, på kvällar och helger, med el-verktyg och pensel i hand. Våra före detta hyreslägenhetsgrannar som bor kvar på Söder är däremot lika egendomslösa idag som för tio år sedan, medan vi kan räkna på en vinst på ett antal miljoner den dag vi säljer. Och denna försäljning, mina vänner, den kommer knappast att drabba någon fattig stackare.

Frågan är nu:

På vilket sätt är det en vänsterståndpunkt att föredra makt- och egendomslösa hyresgäster framför självbestämmande och självägande bostadsägare?

1968 var parollen på gatorna ”Power To The People”. Är dagens paroll ”Bevara Folket Egendomslöst - Särskilt Invandrarna”? Vad hade Karl Marx sagt?

---

[1] För vidare läsning rekommenderas Catharina Sternudds aktuella doktorsavhandling "Bilder av småstaden. Om estetisk värdering av en stadstyp", Institutionen för Arkitektur och Byggd Miljö, Lunds Tekniska Högskola, 2007. I korthet skriver Sternudd att folket vill leva i småskaliga och varierade stadsdelar medan arkitekter vill rita storskaliga modernistiska anläggningar. Tala om förtroendekris. Se även Grameen Banks hemsida: http://www.grameen-info.org