onsdag 17 november 2010

Sluta dalta med Rosengård

följande text var införd i Sydsvenska Dagbladet tisdag den 16 november.
kan även läsas på länk:
http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article1298401/Sluta-dalta-med-Rosengard.html

Publicerad 16 november 2010 0.05 Uppdaterad 16 november 2010 0.052010-11-16 00:05:16


Aktuella frågor.Det är välvilliga svenska stadsplanerare som har ritat segregationens karta. Problem i miljonprogrammet kan inte lösas med toppstyrda satsningar på att hjälpa de boende med allt från fler poliser till bättre soprum, skriver arkitekten Jerker Söderlind. Det är dags att ersätta planekonomiskt slöseri med marknadsekonomi, att behandla Rosengårdsborna som vuxna människor och låta dem bestämma över sin stadsmiljö själva, menar han.

Hur hade våra städer sett ut om Sverigedemokraterna fått bestämma över stadsplaneringen?
Den som menar att ”lika barn leka bäst” hade knappast gillat den blandning av lägenheter, affärer och kontor som finns vid Stortorget och i Möllevången.
SD-märkta stadsarkitekter hade troligen delat upp städerna i zoner, åtskilda av motorleder och bullerplank. De hade byggt lägenheter i en zon, kontor i en annan, villor i en tredje och affärer i en fjärde.
De hade gjort särskilda zoner för invandrare med höghus och centrumlådor där allt ägdes av stora bolag som förhindrade de boende att sätta upp paraboler eller bygga om husen i utländska arkitekturstilar.

De skulle ha sett till att det inte fanns skolor med svenska barn i invandrarzonerna och inga kontor eller verkstäder där folk kunde få jobb eller starta eget. De hade förbjudit genomfartsgator i invandrarzonerna så att butikerna där fick få kunder, eftersom inga andra än de boende körde bil eller gick där.
Med inspiration från Sydafrikas apartheidpolitik hade de samtidigt planerat trevliga områden med havsutsikt för svenskar, helt utan fattiglappar. Resultatet hade blivit att utlänningarna hölls borta från arbetsmarknaden, aldrig lärde sig svenska, tvingades leva på bidrag och därmed bidrog till att Sverigedemokraterna fick allt fler röster i valen.

Men vänta nu. Det är ju så här svenska städer är byggda, helt utan SD:s medverkan.
Vi måste erkänna två saker:

Det är svenska stadsplanerare som har ritat segregationens karta. Och Einstein hade rätt när han sade att ett problem inte kan lösas med de metoder som skapat problemet.

Alltså:
Problemet med miljonprogrammets bostadsområden är att staten gav pengar till stora bolag för att bygga ett centraliserat samhälle där allt skulle ägas och skötas av experter, oavsett vad vanligt folk tänkte och ville.
Av samma orsaker har stora delar av u-landsbiståndet misslyckats. Att behandla människor som mindre vetande och skicka experter för att ”ordna” allt åt dem bäddar för korruption och initiativlöshet.

Tyvärr bygger många förslag till lösningar på miljonprogrammets problem på samma toppstyrda modell. Det så kallade svenska samhället skall sätta in ”resurser” för att ”hjälpa” de ”boende” med fler poliser, lärare, tolkar och socialtjänstemän liksom bättre soprum, källarlås, energibesparing, planteringar, övervakningskameror, nya balkonger och fasadfärger. Allt centralt organiserat av politiker och experter och finansierat med skattepengar.
Inte konstigt att SD fått vatten på sin fördomskvarn.

Eftersom Einstein hade rätt behövs andra metoder. Och sådana finns.
Hernando de Soto, peruansk barfotaekonom och rådgivare till Världsbanken, menar att fattigdomen i världen beror på avsaknad av äganderätt till fastigheter, på att fattiga människor inte äger den mark de brukar eller husen de bebor. I boken The Mystery of Capital menar han att detta förhindrar normal marknadsekonomisk tillväxt, där folk kan belåna sin egendom för att köpa en skördetröska eller en ko.
Ett exempel på småskaligt ägande och lokalt ansvar som en väg ut ur fattigdom är Grameen Bank, vars grundare Muhammad Yunus fick Nobels fredspris 2006.
Organisationen Hand in Hand eliminerar fattigdom genom att skapa jobb. Dess ordförande, förre ABB-chefen Percy Barnevik, har själv investerat cirka 100 miljoner kronor i verksamheten. Detta är raka motsatsen till dagens krav på ”insatser” för att ”åtgärda” så kallat ”utsatta förorter”.

Därför:

Ersätt planekonomiskt slöseri med marknadsekonomi. Sluta dalta med Rosengårdsborna. Behandla dem som vuxna människor. Låt dem få bestämma själva.

Gör en ny stadsplan för Rosengård. Dra gator kors och tvärs mellan husen – det fungerar ju bra i Malmös centrum. Fyll igen planskilda korsningar och ersätt rondeller med gatukorsningar. Gör om Amiralsgatan till en normal stadsgata med byggrätter för nya hus på båda sidor. Sälj kåkarna till dem som bor där, inklusive alla tomma parkeringsplatser och öppna gräsfält, där de kan bygga nya kåkar.

Med vanlig företagsamhet kan Rosengårds befolkning bli herrar – och fruar – i sin egen stadsdel och tjäna pengar på alla nya hus med bostäder, gym, restauranger och varuhus som ryms mellan dagens stora bostadsskivor.
Sverigedemokraterna skulle avgjort sätta i halsen om husen byggdes så som de boende – nej, jag menar förstås de nya fastighetsägarna – tyckte att de skulle se ut. I Sverigedemokraternas partiprogram står bland annat:
”Inga religiösa byggnader, med en för svensk byggnadstradition, främmande arkitektur, skall få byggas.”
Men så skall vi inte ha det. Eller snarare:
Det är inte upp till oss att bestämma om det. Det skall fas­tighetsägarna bestämma. Alltså framtidens självägande Rosengårdsbor. I Malmös häftigaste stadsdel.
Chinatown i New York kan slänga sig i väggen

5 kommentarer:

Johan Bergström sa...

Hej!
Jag blev tipsad om artikeln på Sydsvenskan. Intressant synpunkt! Och säkert helt riktig just i tillfället med stora områden byggda under en kort period och ägda och förvaltade av få, som Rosengård.

På ett mer generellt plan är dock denna artikel, som förespråkar raka motsatsen, en intressant jämförelse:
http://www.guardian.co.uk/money/2010/nov/14/home-ownership-renting?CMP=EMCGT_151110

Helt apropå så var också Tendens intressant häromdagen:
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3381&grupp=12661&artikel=4122690

Hälsningar

Jan Wiklund sa...

Grundproblemet torde vara enklavplaneringen, som skapar en uppsjö av barriärer som hindrar folk från att komma fram. Inget slår den traditionella stadsplanen från tiden före 1930 som uteslutande lägger ut genomgående gator och kvarter och sen låter folk bygga som dom gitter. I såna städer finns det sällan getton - även om det förvisso kan finnas fattiga människor.

Frågan är om Jerkers idé kan göra något åt detta. Behövs det inte också att man tar bort den cordon sanitaire som av någon anledning har lagts runtom Rosengård?

Och behövs det inte en expansiv 30-talspolitik för att bli kvitt arbetslösheten?

Lars Hansson sa...

Bra artikel även om jag tror du helt missuppfattat Sverigedemokraternas politik. De står för ett konservativt och homogent samhälle och det är ju motsatsen till segregation. De är bara att kika på hur det motsvarande partiet i Danmark har omsatt sin ghetto-politik. I de mest problemfyllda områdena vill de riva risiga hyreshus och ersätta med bostadsrätter.

Göran sa...

SCAFT (Riktlinjer för stadsplanering med hänsyn till trafiksäkerhet) togs fram på uppdrag av Vägverket och Planverket under 1960-talet. Trafikslagen skulle separeras. Gående och cyklister fick inte korsa bilvägar. Bilister skulle inte störas av gående och cyklister. Gång- och cykelbanor måste skiljas från bilvägar. Bilvägarna skulle ha olika funktioner.

Riktlinjerna resulterade ofta i följande:
En ringväg samlade upp trafiken runt bostadsområdena, matargator ledde in till entrégator och parkeringsplatser. Skolor och andra funktioner placerades centralt i områdena så att gående inte blandades med bilar. För att gående konfliktfritt skulle ta sig ut ur områdena anlades gångtunnlar under ringvägarna. Överskådlighet, enkelhet och enhetlighet skulle/måste känneteckna bilgatorna. Vägar med lite trafik gjordes ofta breda och raka.

Detta är det huvudsakliga skälet till att miljonprogramsområdena kommit att se ut som de gör.

Trafiksektorn fick med stöd av SCAFT en abnorm auktoritet som missbrukades. Först under senare tid har andra sektorer inom stadsbyggandet kunnat hävda sig gentemot denna olycksaliga enögdhet, som redan på 60-talet påtvingades arkitekter och samhällsplanerare. Detta borde Jerker Söderlind känna till när han presenterar sin närmast enfaldiga jämförelse med Sverigedemokraterna!

Tyvärr är det fortfarande så att trafiksektorn, utan hörbart motstånd, oblygt tillåts att ta för sig (ex Citadellsvägen genom Universitetsholmen i Malmö). Prognoser och förväntade trafikökningar leder till breda gator med många filer. Gator som inte hör hemma i en urban miljö; som skiljer människor åt istället för att förena. Det är dags att inse detta faktum och agera.

marieirgens sa...

Jerker, genial kommentar.