tisdag 23 juni 2009

Skansensyndromet



UNDER VÅREN 2009 har Stockholm drabbats av Skansensyndromet. Detta syndrom drabbar oss alla lite till mans, då och då och på varierande sätt. Syndromet bygger på den enkla logiken att det var bättre förr. Och det var det ju. När jag var 20 år yngre hade jag till exempel längre hår. När min son gick i gymnasiet, för ett år sedan, kunde han komma och gå lite som han ville och råplugga inför proven och ändå få bra betyg. Idag är han tvungen att gå upp klockan sex varje morgon för att ta bussen till en arbetsförort i Dublin och sitta uppkopplad hela dagarna utan paus för att få betalt.

För hundra år sedan fanns inga bilar och därmed inga bilolyckor. För tusen år sedan var Sveriges ekologiska fotavtryck minimalt i förhållande till idag. Och för bara en månad sedan, i Maj 2009, var vädret mycket bättre än nu i Juni. Och värre blir det säkert i Juli då de flesta av oss med dåligt omdöme som vanligt planerar att ha semester.




I grund och botten handlar Skansensyndromet om att vi alla var yngre förr och hade mer framtid än förfluten tid att fundera över när vi gick och la oss på kvällen. Alla möjligheter låg öppna och misslyckandena och katastroferna inte inlagda i planeringskalenderna. Även om de självklart kom att inträffa. Nästan ingen i min bekantskapskrets funderade över dåliga val i PPM-systemet när vi gick på Journalisthögskolan på 70-talet. Och, framförallt, det gick att dra i sig sju-åtta starköl utan större huvudsmärtor dagen efter. Idag ligger gränsen på två eller högst tre. Och sämre blir det säkert. Det säger själva erfarenhetens trista röst.



Överfört till stadsbyggandets område handlar Skansensyndromet om Skansen. Vi var på Skansen med mitt amerikanska kusinbarn Emelie nu på midsommarafton. Köerna in till detta destillat av svenska traditioner och symboler vibrerade av förväntansfulla glädjetjut på tyska, ryska, indiska, engelska, skånska och kinesiska. Vi svenskar var hur som helst i klar minoritet.

Efter att ha dansat ”små grodorna” och gjort raketen visade vi runt Emelie i de småländska soldatstugorna, köpte bröd inför kvällens firande i Vårby Gård på det pyttelilla bageriet och shoppade äkta handgjort glas i hyttan strax intill rulltrappan tillbaka till den motoriserade civilisationen utanför Skansen.

På vägen ut till min mammas sommarstuga passerade vi - med bil - förbi Slussen. Detta 30-talsmonument över den ohejdade bilismens kommande hänsynslösa framfart i svenska städer omhuldas idag en imponerande samling kulturhistoriskt intresserade och kunniga och belästa och framförallt engagerade stadsbyggnadsaktivister som drabbats av Skansensyndromet.



Skansensyndromet yttrar sig som sagt i att det var bättre förr. I allmänhet är det så, att ju förr det var desto bättre var det också. Låt oss ta några exempel, utan krav på heltäckande beskrivning.


Samfundet St Erik skriver bland annat i sitt yttrande ”Ang. Slussen inför inriktningsbeslut” 2009.08.08:

”Genom att landtungan/näset, nu i form av Slussens betongkonstruktioner, enligt förslaget helt enkelt schaktas bort och ersätts av vatten där det aldrig varit vatten, blir historien om hur Stockholm blivit till inte längre läsbar. Att slänten upp mot Södermalmstorg och Stadsmuseums byggnad helt sonika byggts för med en lång räcka av byggnader bidrar ytterligare till detta. Med dem försvinner också såväl sammanhanget med Gamla stan som möjligheten att uppleva de stora nivåskillnaderna mot Söders höjder.

Hur väl de nya byggnaderna än utformas kommer de att inverka menligt på upplevelsen av Gamla stan. Hela stadspartiet runt Slussen kommer att förlora mycket av sin särart. Det kommer mer att likna gängse stadsfronter vid Centraleuropas floder. Att avhända sig möjligheten att förstå är djupt allvarligt, att avhända sig särart likaså.”



I Svenska Dagbladet har under våren förts en diskussion mellan olika grupperingar som drabbats av Skansensyndromet. Även här är den självklara utgångspunkten att det var bättre förr. I ett imponerande tydligt inlägg slår till exempel arkitekten Ola Andersson fast att den utformning av Stockholms City som åstadkoms under 1960-talet allt framgent bör bevaras för eftervärlden.

Logiken är här glasklar. Eftersom stockholmarna enligt Anderssons framstsällning strax efter mitten av 1900-talet var tvungna att gå ut och kämpa för sin stad, ”i handgemäng med polisen” och så småningom lyckades få slut på rivningarna i city, är framtida förändringar av det som dessa rivningar resulterade i ytterligare en kulturhistorisk katastrof :

”Om (Stockholms Stadsmuseums kulturhistoriskt baserade klassningssystem, JS anm.) upphävs skulle det innebära att samtliga stora bygg- och fastighetsbolag, för att höja värdet på sina fastigheter, i konkurrensens namn tvingas göra planer att riva, bygga om och bygga till sina blåmärkta fastigheter.

(...) Skulle det bli så går Stockholms innerstad mot ytterligare en kulturhistorisk katastrof där inga byggnader har något annat skydd än möjligen politikernas högst privata tycke och smak.”



De två inläggen ovan kan summeras i att Stockholm bör möta framtiden genom att titta djupt i backspegeln. Att det är relativt svårt att köra längre sträckor med bil på detta sätt, innebär inte att det skulle vara omöjligt inom stadsbyggandets område.

Av en lycklig slump har jag råkat komma över några historiska dokument som på ett pedagogiskt tydligt sätt understryker de resonemang som förts av Samfundet St Erik och Ola Andersson.



Samfundet Mälarpiraternas Intresseförening skrev till exempel följande yttrande "Inför inriktningsbeslut om uppförande av Drottning Kristinas Sluss" år 1642:

”Det är med bedrövade hjärtan som vi, här församlade Mälarpirater, kan konstatera att anläggandet av en mekaniserad slussningsränna avses ersätta den kanal som norske konugen Olof den Helige låtit gräva i den smala åstungan söder om Stadsholmen då denne i början av tusentalet blivit instängd i Mälaren av den svenska konungen. Den för oss - och med oss föregående generationer tillbaka - så för Stockholm karaktäristiska Söderströms fria utlopp i Bottenviken utgör inte bara en symbol för det frihetsälskande svenska folket.

Den förestående mekaniseringen, försedd med vattenskruvar, vridbara kopparklädda portar som drages med hjälp av hästar, avses dessutom av Drottning Kristina konstrueras och byggas av utländsk, närmare bestämt holländsk, expertis. Med denna lösning blir historien om hur Stockholm blivit till inte längre läsbar. Stockholm riskerar att allt mer likna gängse stadsfronter vid Centraleuropas floder. Vi anmodar Drottningen att besinna sitt ansvar och icke ytterligare förvanska Stockholms särart och vattenflöden.”


Ett liknande yttrande inkom inför anläggandet av det ur bebyggelsehistoriskt perspektiv för Stockholm helt främmande och samtidigt av renodlade kommersiella krafter kraftigt uppbackade så kallade Hötorget i slutet av 1600-talet.

"Aktionsgruppen Bevara Bebyggelsen Före Beridarebanan” med företrädare för hästdressyrskrået och tornérspelare, i samarbete med det samlade skrået för ved-, och timmer-, hö- och halmförsäljare från Uppland och Sörmland förklarade till exempel samfällt i ett debattinlägg kallat "Vårt kollektiva minne hotas, så vitt vi kan minnas":

”Sedan urminnes tider, eller åtminstone så långt vi här församlade kan minnas, har denna del av Stockholms norra utkanter utgjort ett unikt och ur stadsbildligt och socialantropologiskt perspektiv liksom ur hästsportslig syunpunkt, omistligt inslag i huvudstaden. Med det förestående anläggandet av handelsanläggningar för färskt och flått vilt, plockat fjäderfä, saltad eller rökt fisk, kokta skaldjur, smör, ost, bröd, mjöl och gryn samt lagad mat, tillika ävensom bostäder och verkstäder för gjutning av skulpturer, avhänder sig Stockholm möjligheten att i sina centrala delar framhäva den svenska kulturens nära koppling till hästdressyr, tornerspel och ridsport i övrigt.

Den klassning av områdets verksamheter såsom omistliga, som tidigare fastställts av hö- och vedförsäljarskråets byggnadsestetiska nämnd, vilken nu i namn av ”framåtskridande” och övriga kommersiella grumliga syften riskerar att avskaffas, öppnar för inte mer än en kulturhistorisk katastrof. Vi vill avslutningsvis avsluta med att uppmana stadens beslutsfattare att inte upprepa det ur kulturmiljövårdsperspektiv så förödande beslutet att anlägga en mekaniserad slussanläggning vid Söderström.

Så byggdes till exempel den gamla tvåvåningsbebyggelsen i trä i Gamla Stan, som av den byggnadsestetiska nämnden var klassat som blått (dvs lika bevaransvärt som Slottet skulle komma att bli i framtiden, JS anm.) och dessutom riksintresse för kulturmiljövården, om till oigenkännelighet i slutet av 1600-talet.”



Min kusindotter Emelie tyckte att det var väldigt kul att besöka Skansen. Men hon har inte tänkt att åka tillbaka dit. Idag var hon inne i Stockholms City och shoppade i de nya husen där.

Till exempel var hon i Gallerian vid Hamngatan som för bara några år sedan byggdes om till mer eller mindre oigenkännelighet, om man jämför med Sune Malmquists originaldesign. Att detta kunnat genomföras helt utan offentlig debatt och ingripanden från politiska instanser beror självfallet på att Gallerian drivs av kommersiella krafter, som i första hand är intresserade av att mäniskor kommer dit, trivs, handlar och umgås.

De kommersiella krafterna är ofta starkare än de kulturmiljöbevarande. Om vi hade levt i en mindre kommersiell värld hade självfallet Gallerian inte byggts om. Då hade den varit lika trist som på 60-talet. Men det är en annan fråga.

Emelie och min dotter och en kompis som heter Amanda var idag och fikade i ett av de överglasade mellanrummen mellan Hötorgsskraporna, där det för i tiden, när allt var bättre, bara var ett skräpigt blåshål. Fast det vet dom inte om, så dom avstod från att reflektera över att kommersialismen på senare tid ersatt blåshålen mellan Hötorgsskraporna med inglasade torg och butiker och caféer. De visste över huvud taget inte om att ägarna till Hötorgscity åsidosatt den kulturhistoriska klassningen av blåshålen som förespråkade ett bevarande av blåshålen som de kulturhistoriskt korrekta blåshål som de var planerade att vara.

Läs gärna vidare om Skansensyndromet. Det finns flera intressanta inlägg i t ex Svenska Dagbladet om du klickar på Kultur och därefter Kulturdebatt. Där kan man till exempel läsa den här sortens meningar (Ola Andersson):

”Så byggdes till exempel Hötorgs city, som var klassat som blått och dessutom riksintresse för kulturmiljövården, om till oigenkännlighet i början av 90-talet. Stadsbiblioteket och Slussen tycks nu gå samma väg.”

Till sist var Emelie och de andra tjejerna också på Drottninggatan och köpte kläder på SOUK där det tidigare, när världen var yngre och vi med den, låg någonting som kallades Postgirot. Men det var innan Nordea köpte Postgirot och döpte om det till Plusgirot. Till Slussen återkommer vi senare i sommar!

15 kommentarer:

Gunilla sa...

Puh vad du skriver långa inlägg, men det var ganska kul och intressant ändå och fina bilder. Jag planerar ett besök på Skansen när Lisa Ekdal gästar Allsången den 30 juni.
Kram

gardebring sa...

Alldeles lysande!

Elisabet sa...

Superbra!

Jan Wiklund sa...

Men Jerker, skälet till att det går att driva den här linjen "ingenting får någonsin förbättras" är ju att det är så förbannat sällan en förändring verkligen är en förbättring.

Visst händer det, men nio gånger på tio innebär en exploatering att ytterligare ett nyfunkishus, identiskt med de som redan står där, smälls upp. Till föga nytta för någon. Inte minst du själv har påpekat detta många gånger.

Jan Wiklund sa...

Men Jerker, skälet till att det går att driva den här linjen "ingenting får någonsin förbättras" är ju att det är så förbannat sällan en förändring verkligen är en förbättring.

Visst händer det, men nio gånger på tio innebär en exploatering att ytterligare ett nyfunkishus, identiskt med de som redan står där, smälls upp. Till föga nytta för någon. Inte minst du själv har påpekat detta många gånger.

Anonym sa...

Vi från skåne är också svenskar! MVH BORIS ABETSKAMRAT!! SÅDESÅ! HMPF!

Per Lagerström sa...

Kul. Klokt. Men alldeles för långt! ;-) Ser mycket fram emot ett möte i Almedalen!

baras sa...

Om man ändå fick sova till klockan sex.. Nä jag börjar sex och måste därför sticka 04:50 pappa.
/son i Dublin

Elisabet sa...

PPM fanns inte på 70-talet.

Jerker sa...

Gunilla: Det går alltid fortare att skriva långt än kort. Därför långt.
Boris arbetskamrat: Ur Skansenperspektiv är skåningar, som jag gillar skarpt, faktiskt bara tills helt nyligen svenskar.
Elisabeth: Det var just för att PPM inte fanns på 70-talet som vi inte oroade oss över det.
Jan: vår uppgift bör vara att det nya som byggs ska vara annat än den här kletiga nostalgiska modernistiska tillbakablickande soppan som alla arkitekter envisas med att hälla ut över hela stan.
Boris: Ja, det var alltså bättre förr när du kunde sova lite längre...

Jörgen Sundström sa...

Bra!
Läs även mitt inlägg om Stockholms stadsmuséum på:
http://malmostockholm.blogspot.com/2009/06/folkemscentrumklumpmuseum.html

Jörgen Sundström sa...

Hela URLen kom inte med. Här är den igen:
http://malmostockholm.blogspot.com/
2009/06
/folkemscentrumklumpmuseum.html

Peter Sörensen sa...

Tjenare Jerker. Jag fattar inte riktigt. Vad är din poäng? Vad är det du retar dig på och hur tycker du att det skulle vara organiserat istället?

Lasse sa...

Man skall bara blåmärka det som är väldigt, väldigt fint. Tänk om man blåmärkte det som är väldigt, väldigt fult. Hur skulle det se ut?

Jag tycker bara att fina hus skall få finnas. Det skulle också bara få finnas riktigt fina människor. Sådana som spelar golf och inte har navelludd. Sådana som vet vad en servettring är och som inte spottar snus och fiser.

Leve smakfullheten vårt fina nordiska ljus!

Anonym sa...

”Men vänta nu. Vari består problemet? (…) Det egentliga problemet med city undviks och döljs genom att kritiken riktas mot de personer och det sorts liv som – trots all planering och trots alla goda avsikter – ändå hankar sig fram mellan trafikrondeller och underjordiska passager. (…)
Det är en stadsplaneringens ironi att de måttligt ”representativa” kolingar, småtjyvar, rännstenspoeter och fala damer som befolkade det gamla Klaras ”flickställen och tjuvcaféer” har återvänt efter grävskopors och arkitekters fördrivningsförsök.”

- Jerker Söderlind, Vilket nytt liv i vems city?, Arkitektur 2-1993, sid. 41