Arkitekturprogram för Stockholm modell Bob Dylan: "You´ve gonna have to serve somebody"



Förslag till staplade pizzakartonger längs Fleminggatan av Tema

Arkitekter. Till vänster en fasad av ett befintligt hus med äldre arkitektur.



DET ÄR BRA att Stockholms stad ska få ett arkitekturprogram. De flesta initiativ som tas av politiska beslutsfattare har både en orsak och ett syfte. Orsaker till politiska initiativ är ofta att något inte uppfattas som bra av politiker, påtryckningsgrupper eller väljare. En gissning är att Kristina Alvendals initiativ orsakats av den arkitektur som skapats i Stockholm under senare tid. Arkitektkåren har därför ingen orsak att glädja sig åt att deras arbete uppmärksammas politiskt. Det kan vara så att programmet initierats som en reaktion på de standardiserade pizzakartonger i storformat som håller på att ta över Stockholms skyline.

Förslag till stapalade pizzakartonger längs Fleminggatan av Tema

Arkitekter. Till höger en fasad av en befintlig byggnad från 1970-talet.

Kanske anser någon att arkitektur handlar om mer än att välja vilken fabrikant av fyrkantiga standardiserade glas-, plåt- eller stenskivor som ska anlitas för att täcka utsidor av fyrkantiga byggnadsstommar? Eller så finns det en önskan om att alla nya hus inte ska se likadana ut eller att de ska vara typiska för Stockholm. Om detta vet jag ingenting.

Det viktiga med ett arkitekturprogram är vilket syfte det ska tjäna. På vilket sätt och med vilka mål bör ett arkitekturprogram utformas? Bob Dylan sjöng på sitt album Slow Train Coming:

"Well, it may be the devil or it may be the Lord

But you’re gonna have to serve somebody"

Eftersom valfrihet och tydlighet är bättre än enfald och vaghet följer här fem alternativ till syfte för ett arkitekturprogram för Stockholm.

1) Att stärka arkitekternas konstnärliga frihet
Syftet är att frigöra arkitektkåren från en begränsande omgivnings krassa krav, inskränkta önskemål och konservativa värderingar.



Förslag till staplade pizzakartonger längs Fleminggatan av Tema

Arkitekter. Till höger ett befintligt hus som är ganska nybyggt.

Förslag till formulering:
”Stockholm behöver en arkitektur i världsklass. För att marknadsföra Stockholm som ett ledande centrum för design och innovation är det viktigt att världsledande liksom även lokala nytänkande arkitekter ges möjlighet att med bibehållen konstnärlig integritet utforma visionära och framtidsinriktade projekt. Så långt möjligt skall den skapande processen liksom de byggda resultaten inte begränsas av förutfattade meningar, snäva ekonomiska ramar, kulturhistoriskt tillbakablickande kvalitetsbegrepp eller tillfälliga opinionsstormar mot originella lösningar.”

Detta mål stärker enskilda arkitekters ställning gentemot byggare, politiker och allmänhet. Ett carte blanche för fantasifull arkitektur kan få internationella arkitekter att vallfärda till Stockholm. Det ger kreativa arkitekter och byggherrar frihet att utveckla projekt med internationell lyskraft. Den politiska styrningen består mer i att undanröja hinder för nytänkande och ta hand om eventuella proteststormar än att lägga sig i arkitektarbetet. Resultatet blir per definition omöjligt att förutsäga eftersom det inte går att förutsäga en fantasi. Anything can happen! Anything goes! Programmet utformas av privatpraktiserande arkitekter, formgivare och designers.

2) Att stärka Stockholms arkitektoniska identitet
Syftet är att bygga vidare på och förstärka lokala särdrag och unika kvalitéer hos Stockholms byggnader och stadsrum.


Foto av Odenplan med traditionsrik och gammal arkitektur.


Förslag till formulering:

”Stockholm behöver stärka sitt arkitektoniska varumärke. För att leva upp till varumärket ”Capital of Scandinavia” skall särskilt centrala platser, märkesbyggnader, viktiga funktioner och frekvent besökta stråk utformas med utgångspunkt från stadens tradition och byggda identitet. Den centrala stadens historiskt framvuxna kvartersmönster med fasader i puts och sten med riklig arkitektonisk variation och utsmyckning samt väldefinierade gator och torg skall fungera som riktmärke och förebild. Nya tillägg skall respektera, bygga vidare på och förstärka denna Stockholms identitet.”

Detta mål ger byggherrar, arkitekter och politiker en tydlig gemensam utgångspunkt för planering, programskrivning och fasadutformning. Resultatet blir en sammanhållen stadsbild med traditionella stadsrum av 1800-talstyp. Stockholm utvecklas då i en annan riktning än flera andra Europeiska huvudstäder där fristående glaspelare och utopiska formexperiment gör sitt bästa för att riva upp och ersätta den historiska stadsväven och stadsbilden. Programmet utformas av planerare och experter på kulturhistoria och marknadsföring.

3) Att stärka arkitekturens ställning hos allmänheten
Syftet är att nya byggnader ska motsvara önskemål och krav från Stockholms befolkning och besökare.

Hundertwasserhaus i Wien, det mest populära

arkitektoniska utflyktsmålet i Österrike

Förslag till formulering:

”Stockholm behöver en demokratiskt förankrad arkitektur. För att stärka arkitekturens ställning och skapa en stad som medborgarna känner stolthet och glädje över skall utformning av byggnader och offentliga platser utgå från Stockholmarnas egna värderingar och preferenser. Arkitekturprogrammet består av riktlinjer baserade på de önskemål om arkitektonisk utformning som framkommit i dialogen ”Stockholm – våra drömmars stad” som genomförts av stadsbyggnadskontoret 2011. Förändringar av stadsbilden kan då genomföras med ökad tydlighet för alla inblandade, kortare handläggningstider och folklig förankring och uppskattning.”

Ett mål som bygger på en syntes av allmänhetens uppfattningar har fördelar ur processperspektiv genom att minska inslaget av protester, bråk i massmedia och överklaganden. Resultatet är svårt att sia om, men staden skulle troligen få fler traditionellt utformade byggnader, mer arkitektonisk utsmyckning och möjligen små och udda projekt av ”folklig” karaktär, vad det nu betyder. Många arkitekter skulle uppfatta programmet som en populistisk och estetisk tvångströja. Politiker och byggherrar ges mindre makt över estetiska val samtidigt som det ger högre förutsägbarhet än alternativ 1 och4. Programmet utformas av en redaktionskommitté under politisk styrning som sammanställer resultat och riktlinjer.

4) Att stärka politikens styrning av den arkitektoniska utformningen
Syftet är att stärka de folkvalda politikernas ansvar för och inflytande över stadens utformning.



Tillfällig färgsprakande bebyggelse och installation  på Sergels

Torg vid invigningen Kulturhusets nya entré och läsesalong.

 Förslag till formulering:

”Stockholm behöver ett tydligt politiskt ansvar för arkitekturen. Politiker i fullmäktige, facknämnder och stadsdelar skall ges möjlighet att förtydliga sin roll som beställare och beslutsfattare. Som underlag utarbetas en handbok med en checklista som visar olika alternativ på hur byggnader och stadsmiljöer kan utformas. Handboken visar hur samma funktion, t ex ett hotell, kan byggas med en modernistisk eller traditionell utformning av volymer och fasader. Partierna får då möjlighet att förtydliga sina värderingar och göra tydliga val. Medborgarna kan bättre bedöma olika partiers ställningstaganden.”

Detta mål stärker det politiska ansvaret samtidigt som arkitektur hamnar högt på den politiska agendan. Bedömning av olika förslag till en ny fasad eller ett nytt bostadsområde lyfts upp som en viktig fråga för varje partigrupp. En debatt där alternativa utformningar ställs emot varandra utifrån partilinjer vitaliserar planeringsfrågorna. Resultatet blir mindre valfrihet för byggföretag och arkitekter och lägre förutsägbarhet. Mer visionära projekt kan dock genomföras om de får tydligt politiskt stöd. Programmet blir inte ett måldokument utan ett verktyg för att förtydliga valmöjligheter och estetiska prioriteringar.

5) Att stärka översiktsplanens praktiska implementering
Syftet är att byggnader och stadsmiljöer utformas för att förverkliga översiktsplanens vision om en promenadstad.

Katarina Bangata betraktad från gamla Skatteskrapans topp.

Förslag till formulering:

”Stockholm behöver bygga en mer blandad och gångtrafikvänlig stadsmiljö. För att öka utbudet av traditionell blandad stad med varierad arkitektur, god tillgång till parker och säkra och vackra gaturum skall staden utarbeta en manual för arkitektur och byggnadssätt. Denna bygger på en analys av vilka stadstyper som bäst motsvarar översiktsplanens mål. Allmänheten tillfrågas om vilka sorters fasadutformningar och stadsrum de vill se i nybyggnad och kompletteringar. Nya projekt skall utifrån manualen redovisa hur de uppfyller översiktsplanens mål. Det kan röra frågor om kommersiella lokaler i bottenvåningar och tydligt markerade tak och entréer.”

Detta mål stärker inriktning mot byggande av mer blandad och tät stad. Det sänder klara signaler till byggherrar och arkitekter och stärker de politiska beslutsfattarnas styrning och ansvarstagande. Resultatet blir en lägre grad av direkt estetisk styrning än i alternativ 3 och 4. Det ger långsiktiga spelregler för byggande kan möjligen ge hög lönsamhet, med tanke på dagens höga efterfrågan på innerstadsmiljöer. Programmet utformas av stadens tjänstemän och politiker i dialog med byggherrar och investerare.

En innergård med ett träd och gammal arkitektur längs Gamla

Brogatan som inte revs under 1960-talets stadsförnyelse.

PERSONLIGEN SKULLE JAG kunna förorda två av dessa alternativ och avråda från två andra. Men det viktiga i diskussionen är programmets syfte. De olika alternativen ger ökad makt åt och ”tjänar”, med Bob Dylans lite svartvita formulering följande aktörer:

Alt 1 – arkitektkåren

Alt 2 - kulturhistoriker

Alt 3 – medborgare

Alt 4 – politiker

Alt 5 – byggherrar

DET VORE POSITIVT om det kommande arkitekturprogrammet inte utformades för att tillfredsställa alla särintressen och ge ”lite grann åt alla”. En stads arkitektur – inklusive dess offentliga platser, gator och torg – är en alltför viktig fråga för att utformas som en vag kompromiss. Ett programs styrka handlar inte om ord på ett papper utan hur det tillämpas i praktiken, i konkret handling. Kravet på tydlighet i maktfrågan utesluter inte att det går att komma överens om en långsiktig lösning som gynnar Stockholms tillväxt, skönhet och attraktionskraft.

(Frågan om vad som är ful eller vacker arkitektur, det är som vanligt en privatsak. De bilder som ackompanjerar denna text är självfallet inte objektiva. Särskilt svårt var det att hitta en bild som kunde symbolisera ökad politikerstyrning.)

.





Två sorters kvalitet

DET ÄR BRA att SvD den 28 augusti gav möjlighet för arkitekten Johan Johansson att förklara vad som i dagens varumärkesbyggande värld definierar arkitektonisk kvalitet. Johansson är välformulerad, intelligent och skriver bra. Jag räknar honom också till mina vänner. Kanske stämmer det, som Johansson antyder, att det i verkligheten var den kände arkitekten Sigurd Lewerentz som ritade fasaderna på det kontorshus med metallfasad i Hammarbyhamnen som snart ska rivas för att ge plats för ännu ett lägenhetshus i Sveriges förmodligen mest välplanerade nya bostadsområde, Hammarby Sjöstad. Johansson har troligen rätt i att om någon kunde bevisa att varumärkesarkitekten Lewerentz ritat denna i och för sig anskrämliga och på insidan mycket slitna kontorskåk, ja då skulle den per automatik betraktas som värdefull och därmed få högsta möjliga skyddsklassning. Alltså:

Känd arkitekt = Värdefull arkitektur = Bör inte rivas eller förstöras.

Användardefiierad kvalitet
Inom andra sektorer av vårt moderna samhälle bygger definitionen av kvalitet på vad någon har gjort, först i andra hand vem denne någon är. Det viktiga är produkten eller tjänsten själv. Ju mer konsumentinriktad en produkt är, från läsk till jeans och vidare till mobiltelefoner och bilar, i desto högre grad är det användarnas värdering som bestämmer om produkten eller tjänsten får ett starkt varumärke. Och ju mer kommersiell en sektor är, i desto högre grad underkastas produkters och tjänsters framgång den bedömning som görs av de som betalar för och använder produkten eller tjänsten.

Kommersiellt definierad kvalitet
Musik- och filmbranschen är t ex genomkommersiella. Framgångsrika musiker och filmskapare gör låtar och rullar som många lyssnar eller ser på. Musiker och filmare som Lady Gaga eller Clint Eastwood har byggt upp sina starka varumärken genom att göra saker som är populära bland många människor. När en sådan producent uppträder i Globen eller släpper en ny film fungerar deras namn som en sorts garant för kvalitet. Men, om showen är ogenomtänkt eller filmen har ett dåligt manus, då slår detta tillbaka på producenten själv. Han eller hon blir en föredetting. Varumärket förlorar i värde. Folkets dom må vara orättvis och oinitierad. Men i en demokratisk marknadsekonomi vinner den som av det obildade folket uppfattas som bäst. Det kommer många partiledare också att tänka efter den 19 september.

Politiskt definierad kvalitet
Men så är det nu inte med arkitekter och arkitektonisk kvalitet. Eftersom arkitektur och stadsplanering inte är enkla konsumentprodukter som säljs direkt till användarna, är det ofta någon annan som bestämmer hur stadsplaner och hus ska se ut. Det är ju i praktiken omöjligt för mig att som enskild person gå in i en butik och beställa en viss sorts utsikt, torg eller gatumiljö. Jag får hålla till godo med att välja mellan de platser som finns. Och förlita mig på att politiker och arkitekter beslutar att nya hus och utsikter ska motsvara åtminstone de flestas önskningar, inklusive mina egna. Ett aktuellt exempel på ett beslut som ligger ganska nära folkmajoritetens önskningar är Stockholms stads nya översiktsplan som heter ”Promenadstaden”. Där står det i korthet att framtida stadsdelar och hus ska byggas så att folk får det de vill ha. Det är ju så att priserna på innerstadskontor och -bostäder är väldigt mycket högre än motsvarande kontorsytor och lägenheter ute i förorterna. (Med förort menar jag inte här villaområden som också är väldigt populära och därför också dyra). Alltså ska Stockholm bygga mer stadsdelar typ Östermalm och Södermalm i framtiden. Och bygga mindre av typ Bredäng eller Skärholmen.

Folkligt definierad kvalitet
Det här kan kännas som ganska populistiskt. Politiker beslutar att bygga det som vanligt folk efterfrågar och gillar. Den här översiktsplanen avfärdar det modernistiska förortsbyggande som arkitekter arbetat med sedan ca 1930. Populistiskt är precis vad det är. Politiker som vill bli omvalda måste bygga sina egna varumärken. Och precis som för musiker och filmare hänger varumärkets styrka och därmed rösterna på vad de levererar. Det är det som demokratin bygger på. Att folket ska få avgöra vad som är rätt och fel. Även om de enligt de som råkar vara mer insatta, som välutbildade experter, kan tycka eller till och med bevisa att folket har helt fel. Min slutsats blir:

Uppskattad arkitektur = Bör inte rivas eller förstöras = Det verkar vara en bra arkitekt.

Expertdefinierad kvalitet
Och då är vi tillbaka till den internationellt kände varumärkesarkitekten i Hammarby. Det är ju knappast så att Lewerentz blivit berömd därför att han ritat allmänt populära byggnader. Det är istället så att specialutbildade experter som arkitekter, kulturhistoriker, konstvetare, antikvarier, etc anser att Lewerentz byggnader har en särskild kvalitet. Det är precis som Johansson skriver, att upphovsmannens namn bestämmer byggnadens värde, i högre grad än dess arkitektoniska kvalitéer. Och av den orsaken finns det all anledning att akta sig för att anlita kända arkitekter. För ju mer välkänd arkitekten är, desto mindre möjlighet finns det att ställa krav på att arkitektens hus ska vara bra, fungera, passa in i omgivningen eller att det inte ska regna in genom taket. Den arkitekt som har uppnått varumärkesstatus har så att säga charte blanche att rita vad som helst och hur som helst. Det värsta som kan hända en stad är då att den är full av hus som ritats av varumärkesarkitekter.

Arkitektdefinierad kvalitet
För antag att alla hus i hela Hammarbyhamnen hade ritats av arkitekten Lewerentz. Eller att de brutala motorvägsramperna med alla sina prång och mörka gångtunnlar som okänsligt lagts ut över vattnet vid Slussen i Stockholm hade burit Lewerentz signatur. Då hade det varit stört omöjligt att föra en demokratisk diskussion om hur Hammarbyhamnen respektive Slussen skulle utformas. Ännu värre hade det förstås varit om Lewerentz eller andra kända varumärkesarkitekter hade ritat alla de lägenhetsförorter som Stockholms nya översiktsplan vill bygga om och komplettera, så att det blir en mer levande stadsmiljö där, med fler gator, butiker och arbetsplatser:

”Stopp och belägg. Det må vara så att de här förorterna inte fungerar. Men det kan vi inte ta hänsyn till. De är ritade av de allra bästa arkitekterna och får inte därför inte röras. Om folk inte trivs eller flyttar därifrån, det kan vi inte ta någon som helst hänsyn till. Och de som bor där förstår inte det där med arkitektonisk kvalitet Det är bara vi som har gått på högskola och har diplom som begriper sånt här.

(Och dessutom, eftersom vi nu är inne på att diskutera mobiltelefoner också. Det är inte alls så att Apple gör bra telefoner, det är bara som folk fått för sig. Nokias mobiler är fortfarande bäst, för vi har kollat alla tekniska prestanda och jämfört. Men folk vet ju inte sitt eget bästa...)”

Expertdefinierad kvalitet
Eller, antag att någon skulle råka upptäcka att de cirkelformade betong- och tegelkonstruktionerna intill Sheraton som kallas Järnvägsparken hade ritats av låt säga modernismens gudfader him self, Le Corbusier. Då hade det närmast uppfattats som ett helgerån att som stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal (M) föreslå en ombyggnad av denna vindpinade och ödsliga yta mellan Centralen och Stadshuset. Alvendals tankar på en ombyggnad till en marknad typ Portobello Road i London skulle få skrinläggas. Inte för att det vanliga folket skulle vara emot det. Jag tror snarare att Alvendal skulle ha vunnit några röster i det kommande valet om en sådan ombyggnad redan hade gjorts. Nej, det skulle vara omöjligt därför att det som har ritats av en varumärkesarkitekt per definition anses vara värdefullt. Alltså, ”anses” värdefullt av experter som inte är folkvalda och som därför inte behöver lyssna på vad folket tycker t ex i allmänna val. Det är precis så som Johansson skrev i sin artikel. Och här är skillnaden stor mellan musiken och filmen å ena sidan och arkitekturen och stadsplaneringen å den anda sidan. Och det förtydligar att det finns två sätt att se på det här med kvalitet.

Varumärken som bygger på bra produkter
I en demokratisk marknadsekonomi kan folket välja de politiker som de t ex tycker har bäst idéer om hur staden ska växa. Folket kan också inom många områden själv välja vilka saker de ska köpa. Jag har t ex just slängt min mycket dyra och komplicerade mobiltelefon från Nokia med modellnummer N97 eftersom den är fullkomligt hopplös att använda. Istället har jag skaffat en Iphone 4. Den är både snygg och lättanvänd. Att Apple har ett starkt varumärke kan inte förklaras med marknadsföring och reklam. Nokia gör också massiv reklam för sina prylar. Men den reklamen slår tillbaka om de inte gör bra saker. Vilket de inte gör.

Makt som bygger på expertkunskap
I ett mer auktoritärt samhälle eller i en planekonomi är det tvärtom. Där är det politiker som bestämmer hur staden ska växa. Oavsett vad folket tycker och tänker. Lite av detta inträffade när praktiskt taget alla stadskärnor i Sverige revs och ersattes av parkeringshus och betonglådor för konsum. Och här närmar vi oss en slutsats i frågan om arkitekter, arkitektonisk kvalitet och varumärken. Ofta var det välkända arkitekter och planerare som i kraft just av sin prestige och sina ”goda namn” som övertalade politiker att bygga förorter i stället för städer och att riva t ex Klarakvarteren i Stockholm. Men eftersom Sverige under 1960-talet faktiskt var en demokrati så avstannade rivningsarbetena efter bråket om almarna.

Slutsats: Det finns två sätt som varumärken byggs. Det finns två sätt att definiera arkitektonisk kvalitet. Det ena sättet kan vi kalla demokratisk marknadsekonomi. Det andra sättet kan vi kalla expertstyrd planekonomi.

1) Demokratisk marknadsekonomi.

Varumärket byggs genom att leverera saker som människor tycker är bra. Politiker som beslutar om bra stadsdelar får många röster och därmed makt. Företag som bygger bra mobiltelefoner får många köpare och därmed vinst. Byggbolag som bygger populära stadsdelar tjänar mycket pengar. Detta är användarperspektivet på kvalitet.

2) Expertstyrd planekonomi.

Varumärket byggs genom att experter definierar vad som är bra. Och alla andra accepterar det som experterna har bestämt. Politiker beslutar om stadsdelar som experterna tycker är bra och behöver inte bry sig om vad folk tycker. Detta fungerar bäst om det inte finns några allmänna och fria val. Företag producerar det som deras tekniker tycker är bra utan att snegla på kundernas preferenser. Detta fungerar bäst om det inte finns någon konkurrens mellan lika företag. Byggbolag bygger stadsdelar utifrån riktlinjer utarbetade av olika sorters experter, ungefär så som det var under 1960-talet. De som inte följde den tidens byggnormer hade mycket svårt att få statliga lånegarantier. Detta är producentperspektivet på kvalitet.

Inför Stockholms Arkitekturprogram
Det här blev en onödigt lång text. Men det går alltid fortare att skriva långt än kort. Personligen hoppas jag att diskussionen om det kommande arkitekturprogrammet för Stockholm kommer att utgå från användarperspektivet, inte utifrån expert- eller arkitektperspektivet. Det som är bra med Johanssons artikel i SvD är att den klargör att det finns olika sätt att se på det här med kvalitet.

Feodalt eller populistiskt
Enkelt uttryckt står här ett aristokratiskt-feodalt perspektiv emot ett demokratiskt-populistiskt. Så långt möjligt menar jag att staden ska byggas utifrån användarperspektivet. Inte utifrån producentperspektivet.

Det feodala synsättet går ut på att vanligt folk inte förstår det här med arkitektur och att hus som ritats av kändisar helt enkelt bara är bra. Som en följd av detta går det också att hävda att allt som byggdes under 1960-talet ska bevaras och skyddas. Särskilt om huset ritades av någon sorts kändis inom den lilla interna och trånga arkitekturvärlden.

Det populistiska synsättet går ut på att i princip utforma arkitektur som Apple gör när de producerar datorer och mobiler. Alltså hus och stadsdelar som folk köar för att få använda och se på och bo i och arbeta i. Det enklaste sättet att kolla efterfrågan är att titta på vilka vykort som säljs mest. Eller, var det är dyrast.

PS 1. Det är tur att det inte är en internationell arkitektonisk superstjärna med jättestarkt varumärke som har ritat de nya husen intill Stadshuset, det som heter Stockholm Waterfront. Det är mycket bra att husen byggdes eftersom det verkligen behövs en stor kongressanläggning mitt i city. Och tack vare att det inte är någon kändis som ritat dessa ganska banala kartonger, kommer det att vara möjligt att i sinom tid rita dit några fasader på dessa hus som stärker Stockholms varumärke ”Capital of Scandinavia”.

PS 2. Varumärkesarkitekter med stora egon är alltså den sista grupp man ska anlita om man vill bygga en stads varumärke. Eller om man vill ha hus som det är tillåtet att anpassa till nya omständigheter. Varumärkesarkitekten ritar för att blåsa upp sitt eget varumärke. Och ritar ofta likadant överallt! Den varumärkesbyggande politikern har en motsatt uppgift. Att skapa något som är unikt för sin stad. Valet blir alltså ganska tydligt: ANTINGEN bygger vi en stad som består av MONUMENT över kända arkitekter. ELLER så bygger vi en stad med UNIK arkitektur och stadsplanering.

PS 3. Det finns ett helt annat argument till varför det kunde vara en bra idé att inte riva stålgrossisten Bröderna Edstrands fula plåthus i Hammarbyhamnen. Helt oavsett om fasadarkitekten var superkändis eller en enkel ingenjörslärling. Gamla skruttiga hus brukar i regel ha en ganska låg hyra. För några år sedan var jag faktiskt där och funderade på att hyra ett skrivarrum på en av våningarna. På ena våningen satt faktiskt ett gäng uppfinnare med stora planer för framtiden. Stadslivet i Hammarby Sjöstad skulle tjäna på en billig kåk som gav plats för lite kreativitet mitt bland alla caffe-latte-drickande småbarnsföräldrar. Det vet jag också att Johan Johansson skulle hålla med om. För vad har stadslivet att göra med om arkitekten var känd?  Ingenting alls. Inte ett dugg. Zero.